Igår var jag på släppfest på Paradis Biljard & Restaurang i Lund. Kristofer Swahn och Mikael Wallberg, ledamöter i sällskapet
Strountes vänner, släppte sin bok Strunt i paradiset. Boken är utgiven på Vulkan förlag och presenteras på förlagets hemsida så här:
En bok full av girighet, lömskhet, brott, våld, sex och bilder på författarna. En gul, dyr och anspråksfull bok om livet och en stads tillblivelse.
Här i biljardsalongens bar träffas de båda vännerna en gång varje månad för att till ett (eller möjligen flera) glas öl läsa upp de noveller de skrivit sedan sist. Och nu har det blivit en bok av det hela, en bok som inte liknar något annat jag sett. På bokens försättsblad citeras C J L Almqvist, som påstås ha sagt (ingenting i boken kan tas för givet):
Det är svårt, det är otroligt och obeskrifligt svårt, det öfverstiger nästan menskliga krafter, att skrifva strunt.
Strunt i paradiset är i varje fall ett rejält försök och får väl närmast placeras in i vår sparsamma tradition av nonsenslitteratur, där influenser kan anas från Blandaren, Uardaspex och Nilsson Piraten. Micke Wallberg nämner också Erlend Loe som en inspiratör. Själv kommer jag att tänka på Camera obscura, den diktsamling som Lars Gyllensten och hans kompis Torgny Greitz snodde ihop på liknande sätt och sedan lyckades få utgiven på Bonniers 1946 under pseudonymen Jan Wictor. Boken, som i själva verket var en blodig drift med fyrtiotalisternas lyrik, fick flera positiva recensioner innan det hela avslöjades. Jag har boken hemma och läste den häromdagen på nytt. Och slogs av att flera av dikterna är riktigt bra!
”Ja”, säger Micke (som jag råkar vara stolt svärfar till). ”Det är ju det som är det märkliga. Man föresätter sig att skriva strunt. Och så blir det ändå något annat – vad det nu är!”
Ja, vad det nu är. Den som vill ta risken att testa kan köpa boken här!
När jag går hem från biljardsalongen kommer Frödings ord farande: ”Strunt är strunt/ och snus är snus/ om än i gyllene dosor…” Jaa, du, Fröding – är du så säker på det?
