Idag har beröm av barn diskuterats, först i Gomorron Sverige och sedan i Aktuellt. Bakgrunden är forskning som sedan en tid pågått vid Stanford University och University of Chicago. Studierna (du kan läsa en av dem här) har visat att barn som regelmässigt får snabbt beröm för saker de faktiskt uträttat blir mer motiverade att ta itu med nya utmaningar än barn som får ett mer diffust beröm för att de är duktiga i största allmänhet. För att uttrycka det enkelt: Det är bättre att säga ”Bra jobbat!” än ”Så duktig du är!”

Så är det säkert för det enskilda barnet. Men det gäller att hålla koll på några saker till, Växa inte lydanågot som tyvärr aldrig riktigt kom upp i de korta samtalen i TV-sändningarna.

Om barn beröms för prestationer måste det ske utifrån de förutsättningar som varje barn faktiskt har. I en miljö med standardiserade krav, som i skolan eller i ett fotbollslag, finns stor risk att berömmet blir kraftigt snedfördelat. I praktiken blir det så att de ”duktigaste” får merparten av berömmet för att de presterar bättre. Och då kan de som presterar sämre, och därför får mindre beröm, efter hand tappa alla motivation. Som skolläkare har jag träffat många sådana oberömda barn och vet vad det kan ställa till med.

Budskapet att man inte ska berömma ett barn bara för att det är som det är får inte förväxlas med det alldeles nödvändiga budskapet att barnet duger som det är. Alla barn (och kanske alla vuxna också) behöver då och då få höra: ”Jag gläds med dig i dina framgångar. Men en sak ska du veta: Alldeles oberoende av om du lyckas eller inte är du lika dyrbar för mig ändå. För att du finns och för att jag tycker så mycket om dig.”

Beröm på rätt sätt kan öka självförtroende och motivation. Men för att stärka självkänslan behövs bekräftelse och kärlek. Visst behöver vi duktiga människor som tar för sig och presterar. Men lika mycket behöver vi människor som mår bra och delar med sig.