Gömma bort sig

Pija Lindenbaums första roman för vuxna, Plats, berör mig. Det är en tät Gömma bort sigberättelse om en kvinnas väg in i en depression, som till slut övergår i en psykos. Hon isolerar sig och beter sig alltmer bisarrt tills allt brister. På bokens sista sidor anas ett tillfrisknande. Men till vad?

Plats liknar mer en lång novell. Språket är knappt och precist. Mycket är bara antytt. Lindenbaum tecknar en serie bilder och stämningar. Kvinnan lever i en kärlekslös relation. Den vuxne sonen är på väg bort. Men vem är hon? Vad är det vi aldrig får veta? Varför vill hon gömma bort sig?

Jag har följt Pija Lindenbaum alltsedan hennes debut 1990 med Else-Marie och småpapporna. Inte minst har jag uppskattat hennes böcker om Gittan. Den senaste av dem, Gittan gömmer bort sig, har jag använt som illustration när jag föreläst om barn och deras inre världar. Det är en bok om skam och upprättelse, en stark berättelse om hur man kan känna sig som barn när de vuxna är för långt borta och inte fattar någonting.

Jag ser en direkt linje från Gittan gömmer bort sig till Plats. Den sårbarhet som kvinnan i Plats visar, och som får henne att isolera sig, gömma bort sig, istället för att protestera, skrika högt och be om hjälp, är också Gittans.

Kan vi se Gittan, ge henne plats och upprättelse innan skammen gjort för djupa avtryck i hennes själ kanske hon också som vuxen vågar göra sig sedd i stället för att gömma bort sig. Vill jag ändå tro – utan att för den skull underskatta kraften  i de processer som en sjukdom kan frigöra.

2 reaktion på “Gömma bort sig

Kommentarer inaktiverade.