Omslaget till Merethe Lindstrøms senaste bok Arkitekt (Aschehoug 2013) är kongenialt.Arkitekt Två flickor leker tillsammans. De hänger i var sin trädgren. Men bilden är beskuren så att man inte ser den ena flickans ansikte och den andras bara till hälften. Barnen finns där – men var är de?

2012 fick Merethe Lindstrøm Nordiska rådets litteraturpris för romanen Dagar i tystnadens historia. Författaren är född 1963 och har sedan debuten 1983 gett ut en rad romaner och novellsamlingar, men först nu blev hon översatt till svenska. Det ledde till att också en av hennes tidigare romaner, Barnejegeren (på svenska Saknade) blev översatt – den skrev jag om här.

Arkitekt är en novellsamling, och jag hoppas också den snart blir översatt. För det är en stark och angelägen bok. Den består av sex fristående noveller med språklösheten människor emellan och de frånvarande barnen som gemensamma teman. Författaren fortsätter alltså här utforskandet av landskap hon rört sig i tidigare.

I de fyra första novellerna berättar fyra kvinnor i jagform om en kort episod i sina olika liv. Det är kvinnor som annars sällan kommer till tals. En av dem lider av ensamhet och ångest, och när hon tillsammans med man och barn råkar ut för ett bilhaveri blir tillvaron outhärdlig för henne. En annan är tidigare, tillsammans med sin man, dömd för narkotikabrott, och när föräldrarna satt i fängelse var barnen i familjehem. I en tillfällig bostad försöker nu familjen få fast mark under fötterna igen. En tredje är ensamstående med skiftesjobb. Med två barn får hon kämpa för att hålla ihop både sin tillvaro och sig själv. En fjärde kommer av en tillfällighet i kontakt med en familj, där det finns en pojke, kanske med autism, som misshandlas. Men kvinnan får inget stöd av sin man och vet inte hur hon ska göra.

I alla dessa noveller lyckas Merethe Lindstrøm gestalta kvinnornas situation med knapp språklig precision och en lagom dos empati. Utan att glömma barnen. För det är hela tiden den underliggande frågan: Var kommer barnen in?

De två sista novellerna är annorlunda till sin karaktär. I den femte, Pleie, vår vi lära känna ett ungt vårdbiträde inom hemtjänsten. Hon är ny i sitt arbete och klarar kontakten med de äldre bra. Men när hon möter en rullstolsbunden pojke i sin egen ålder blir hennes tillvaro alltmer kaotisk, och hon förlorar allt vad professionell hållning står för.

I denna novell får också samlingens titel, Arkitekt, sin förklaring. Arkitekt var namnet på en lek den unga kvinnan lekte i tonåren. Ungdomarna satt i en ring. Var och en skulle tyst fantisera om sin egen framtid, och de andra skulle sedan försöka gissa sig till hur den drömmen såg ut. Novellens huvudperson lyckades aldrig fantisera om sig själv men var mästare på att gissa sig till de andras drömmar. En stark novell om en identitetssvag men överempatisk kvinna, där författaren ger glimtar, men inte mer, till förklaring.

Den sista novellen, Interiør, är den som berört mig allra djupast. Här rymmer ett barn, ett tema vi känner igen från Barnejegeren. Rymningen är inte så svår att förstå. Och trots att novellen innehåller mycket sorg är den också samlingens mest hoppfulla.

Det gör ont att läsa den här boken. Berättelserna berör och dröjer sig kvar. Värda att begrundas och samtala om.

Tillägg 13/3 2014: Idag får jag besked från Svante Weyler att Weyler förlag, som gav ut Dagar i tystnadens historia och Saknade nu också ger ut Arkitekt i svensk översättning. Boken kommer ut i höst. Så bra! Det betyder att den som föredrar att läsa boken på svenska kan göra det redan om några månader.