Som läkare har jag ofta undrat över vad som händer i mötet mellan mig och mina patienter. Känner de sig stärkta och förtröstansfulla när de lämnat mig, eller har jag sagt något som bara ökat deras osäkerhet – eller i värsta fall till och med sårat? Inom vården talar vi ofta om ”empowerment”, förmågan att ingjuta kraft, mod och tron på den egna förmågan. Men hur kan vi veta när vi som personal lyckas förmedla något av det? Och vad är det som är hemligheten när vi ibland faktiskt lyckas?Anna 20140614

Det är frågor som min dotter, språkvetaren Anna W Gustafsson närmat sig i en nyss utgiven skrift, Stärkande samtal – fyra fallstudier av invandrarfamiljers läkarbesök i barndiabetesvården – kan laddas ner här.

I studien har fyra läkarkonsultationer spelats in med videokamera på två olika diabetesmottagningar i södra Sverige. Ett av samtalen har skett med hjälp av tolk. Samtalen har analyserats med språkvetarens verktyg. En vecka efter samtalen har Anna intervjuat dem som medverkat efter att först ha visat filmerna.

Det rör sig om ett litet material och om en speciell situation inom sjukvården. Ändå har jag fått mycket att fundera över då jag läst rapporten. Anna drar slutsatsen att det tycks vara väl så viktigt att stärka som att motivera föräldrarna och att det inte är möjligt om man inte lyckas skapa en tillitsfull relation. I de inspelade samtalen finns exempel på hur en sådan kan uppstå – och på hur den ibland kan brista.

Jag tror många av oss läkare skulle ha nytta av att utsätta oss för en granskning av det här slaget. Hur lyssnar vi? Vad är det vi säger och vad är det vi förmedlar utan ord?

Anna är universitetslektor i Nordiska språk vid Språk- och litteraturcentrum i Lund, och hennes hemsida finns här.