Fin berättelse om sårbarhet och styrka

Ann-Helen Laestadius är journalist och författare med samisk bakgrund, föddtio-over-ett och uppväxt i Kiruna, numera bosatt i Stockholm. Som författare slog hon igenom 2007 med den fina ungdomsromanen SMS från Soppero. I år vann hon Augustpriset med Tio över ett (Rabén & Sjögren).

Boken är skriven i jagform. Vi får under några månader följa högstadietjejen Majas tankar och funderingar. Det är en bok om ensamhet, vänskap och tidig kärlek, fint litterärt gestaltad. Här vill jag dröja vid reflektioner  efter många års arbete som skolläkare.

Maja bor i Kiruna, en stad som nu till stora delar ska rivas och byggas upp igen på ny plats för att gruvbrytningen ska kunna fortsätta. Varje natt kl 01:20 sprängs det i gruvan, och vibrationerna kan kännas i stora delar av Kiruna. Så har det varit länge. Men Maja är rädd. Inte bara för att hennes pappa arbetar i gruvan. Utan för att ett ras ska inträffa som raserar flera hus i stan, kanske hennes eget. Därför ställer hon väckarklockan på 01:10 varje natt för att vara beredd. Under hennes säng står en väska packad med det nödvändigaste.

Maja blir alltmer utmattad av denna ständiga vaksamhet och får efter hand problem med attacker av panikångest. Till slut orkar hon inte gå till skolan, och situationen blir ohållbar. Jag har inte tidigare läst en så fin inifrånskildring av hur panikattacker av det här slaget kan upplevas av en ung människa. Maja möter från början ingen förståelse för hur hon känner det. Utom av sin vän Julia. Men Julia är på väg att flytta till Luleå.

Till slut lär sig Maja att leva igen. Hur det går till ska inte avslöjas här. En lärare, en bibliotekarie och en psykolog bidrar var och en på sitt sätt. Liksom Julia och Albin. Men viktigast är Majas egen kreativitet och uppfinningsrikedom. Hon finner en egen väg, där kunskap spelar en viktig roll. Liksom att finna ett språk för sina känslor. Ett språk som gör att både hon själv och så småningom också omgivningen fattar.

Det som dröjer kvar efter läsningen är känslan av att ha fått möta en modig tjej, som jag tycker mycket om. Och känner igen. Jag har mött flera ungdomar som hon. Känsliga, empatiska, på gränsen till överempatiska. Därför sårbara – men samtidigt bärare av en oanad styrka.

Maja är rädd för att marken ska rämna i Kiruna. Andra jag mött har varit rädda för att jorden ska förödas. Av klimathotet, av krigen, av kärnvapnen. Precis som Maja har de mött ringa förståelse från omgivningen. Till slut har de själva, som Maja, börjat se sin oro som tecken på psykisk ohälsa.

Men kanske är de friskare än de flesta av oss. Jag brukar tänka att de är vår tids seismografer. De registrerar skälvningar i jordskorpan med stor precision, redan innan den stora jordbävningen och tsunamin är ett faktum. Vi gör klokt i att lyssna noga på dem.

Det enda som kan hjälpa dem är vuxna och kompisar som tar dem på allvar. Som ger dem hjälp till mer kunskap. Och  vägar att formulera sig på. Kanske som Maja.

Läs och reflektera, också du som är vuxen!