Mänskliga rättigheter sitter trångt

Igår berättade DN att den ryska duman är på väg att godkänna en lagändring som innebär att brottet ”misshandel inom familjer” ska tas bort från brottsbalken och bli en administrativ förseelse, såvida misshandeln inte leder till ”väsentlig kroppsskada”. I praktiken innebär det en legalisering av både barn- och kvinnomisshandel.

Det som skrämmer, men tyvärr inte kommer som någon riktig överraskning, är den rysk-ortodoxa kyrkans reaktion. I ett officiellt uttalande säger kyrkan: ”Om det är rimligt och utförs med kärlek så är kroppsstraff en grundläggande rättighet som Gud har gett föräldrar”.

Vad säger Svenska kyrkan om det? I min bok Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan (Verbum 2016) tog jag inte ens upp frågan om aga. Det borde jag kanske ha gjort. För just nu befinner vi oss på ett sluttande plan, där såväl barnets rättigheter som mänskliga rättigheter i stort allt oftare sätts på undantag. Trump ser ut att ge klarsignal för tortyr. I Turkiet hotas rättigheterna på en rad områden. Och här hos oss inskränks barnets mänskliga rättigheter av den tillfälliga lagen – och det finns politiska partier som vill gå längre än så: de vill inskränka asylrätten och beröva papperslösa barn rätten till skolgång.

Det är en mycket oroande utveckling vi ser nu. Vi behöver en bred folklig samling till försvar för mänskliga rättigheter. Och politiker som rakt och kompromisslöst argumenterar för att respekten för mänskliga rättigheter ska stärkas i vårt land, inte försvagas. I både lagstiftning och praxis.