Vid gränsen till Europa

20170301_104126_001

Mellan de flera tusen år gamla stentemplen Ħagar Qim och Mnajdra blir vi stående och blickar ut över Medelhavet. Utanför Maltas södra kust ser vi den lilla ön Filfla, fridlyst på grund av att så många fåglar häckar där. Någonstans halvvägs ut mot ön sänktes den 4 mars 1927 Sir Walter Norris Concreve, Maltas dåvarande guvernör, till havets botten vid en högtidlig sjöbegravning. En minnessten vid stranden berättar om händelsen.

Jag tänker på alla de tusentals män, kvinnor och barn som nu också ligger begravda i havet, utan något värdigt avskedstagande, utan minnesstenar. De var på väg mot Europa, för dem en hoppets kontinent. I en viktig artikel på DN Kultur idag återger Carsten Jensen vad den tyske socialdemokraten Martin Schultz sagt i en intervju i Der Spiegel:

Det flyktingen bär med sig är mer värt än guld. Det är något som på senare år på ett eller annat sätt måste ha glidit oss ur händerna. Det är den orubbliga tron på Europa.

Den orubbliga tron på Europa … Malta har tidigare gjort en stor insats och har tagit emot många flyktingar från Afrika. De som kommer nu får bo avskilt i ett inhägnat och välbevakat område bortom flygplatsen, i enkla boendecontainrar staplade på varandra. Men de flesta av dem som lyckas ta sig över havet hamnar nu i Italien eller Grekland. I Syrakusa på Sicilien möter vi en grupp afrikanska pojkar i 15-16-årsåldern, just utkomna från polisens immigrationskontor på ön Ortigia. Glada ser de på de tillfälliga uppehållstillstånd de håller i sina händer. Den italienska kvinna som har hand om pojkarna ler stort och gratulerar. Men vad händer med dem sen?

Vid Medelhavets stränder blir allt så tydligt. Och samtidigt så overkligt. Vilka är de som kommer? Vad bär de med sig? Är det mer värt än guld? Och vilka är vi? Vad bär vi med oss? Är vi inte alla nyanlända i den tid vi hamnat i nu? På vandring. Pilgrimer.

Allt sker så snabbt just nu. Risken är att vi börjar springa själva, att vi också flyr och rusar runt i panik tills vi drabbas av en inre systemkollaps som drabbar både hjärta och hjärna. Men en pilgrim ska vandra långsamt. Som Jonas Jonson uttrycker det i sin pilgrimspsalm (915 i Svenska psalmboken):

… endast den som färdas sakta/ ska hinna målet för sin längtan.

Så låt oss vandra sakta, behålla vår orubbliga tro, le mot dem som kommer i vår väg och se att blomningen på sluttningarna ned mot Medelhavet är som allra vackrast just nu.