Utsatthetens skam

Mycket har redan skrivits om Amanda Kernells prisbelönta film Sameblod. Filmen handlarsameblod om den samiska flickan Elle Marja, som först revolterar mot det rasistiska förtryck hon och hennes kompisar utsätts för, bland annat i sameskolan. Men som just därför får ta så mycket stryk att hon för att överleva lämnar inte bara Sápmi utan sin samiska identitet, beger sig till Uppsala och utbildar sig till lärare. I filmens starkt berörande ramberättelse är hon till slut tillbaka i sin hembygd för att vara med vid den yngre systerns begravning.

Lene Cecilia Sparrok och Maj-Doris Rimpi har med rätta lovordats för sina rolltolkningar av den yngre respektive den äldre Elle Marja. Det som gör djupast intryck på mig är berättelsen om den skam som diskriminering eller rent förtryck ofta leder till och hur få utvägar som till slut står till buds. Inte sällan är det just som i filmen: det är den som gör revolt mot förtrycket som får lida mest och som till slut står inför valet mellan total underkastelse eller flykt. Elle Marja flyr – och vem kan kan klandra henne? Men hon uppfattas av många som en svikare, och sveket kommer också att bli en del av hennes självbild.

Just så fungerar det koloniala eller etniska förtrycket, och den som inte själv varit utsatt för det kan ha svårt att förstå hur det på djupet kan skada själen, inte minst hos en människa med empati, samvete och rättspatos. Det är så lätt för till exempel en sådan som jag att vara stolt över den tunna samiska rottråd jag har. Det kostar mig ingenting. Men för många har priset för den tillhörigheten varit rent omänskligt högt. Den skam som Elle Marja är bärare av borde förstås i stället bäras av majoritetssamhället. Hur mycket förstår vi? Vad har vi lärt?

I en artikel i dagens DN kommer Elisabeth Åsbrink in på liknande tankar när hon kommenterar filmen Citizen Schein. Hon berättar om Harry Scheins förtvivlade försök att bli av med sin judiska identitet, associerar till sin egen livshistoria och skriver:

Hur ska man förstå utsatthetens skam? Hur ska jag förklara min egen uppväxt med ständiga uppmaningar från en av mina föräldrar att aldrig, aldrig avslöja för omvärlden att jag var judisk. Ingen fick veta.

Så mycket lättare vi kunde förstå både oss själva och det som händer i världen nu om vi kunde ta till oss sådant som vi faktiskt redan varit delaktiga i på nära håll. Om vi kunde förstå utsatthetens skam. Och majoritetssamhällets totala skamlöshet.

En reaktion på “Utsatthetens skam

Kommentarer inaktiverade.