Barnkonventionen på väg att bli svensk lag

Den 6 juli togs ännu ett steg mot att inkorporera FN:s barnkonvention, det vill säga låta den gälla som svensk lag. Då lämnade nämligen regeringen en remiss till lagrådet om detta. Remissen i sin helhet kan laddas ner här. Jag har nu haft möjlighet att läsa den mer noggrant. Det är ett ganska omfattande dokument som på ett bra sätt sammanfattar den diskussion om dessa frågor som egentligen har pågått ända sedan Sverige ratificerade konventionen 1990. Man valde då den så kallade transformeringsmodellen, det vill säga att inte låta konventionen gälla som svensk lag utan att i stället successivt anpassa den svenska lagstiftningen till vad som föreskrivs i konventionen.

Det fanns goda skäl för det ställningstagandet då, tyckte både jag och andra som varit med vid arbetet med konventionstexten. Men erfarenheten har visat att denna anpassning har skett alldeles för långsamt och ibland inte alls. Det har påtalats alltmer bestämt av både FN:s barnrättskommitté, Barnombudsmannen och olika barnrättsorganisationer i Sverige – liksom i betänkandet från den utredning som ligger till grund för den nu aktuella lagrådsremissen, Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19). I lagrådsremissen sägs nu:

I likhet med Barnombudsmannen anser regeringen att det barnrättsbaserade synsätt som utgör kärnan i barnkonventionen, som innebär att varje barn ska ses som bärare av rättigheter, inte anammats i tillräcklig utsträckning i beslutsprocesser som involverar barn. Regeringen vill tydliggöra att Sveriges konventionsåtaganden enligt barnkonventionen ska säkerställas på alla nivåer inom offentlig verksamhet och att ett barnrättsbaserat synsätt ska genomsyra all verksamhet som berör barn och unga.

Därför vill man nu i stället inkorporera konventionen. Men helt enkelt har det säkert inte varit att nå fram till det beslutet. Visserligen har flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över utredningen varit positiva, men en rad andra instanser, framför allt de med juridisk specialkompetens, har varit mer tveksamma, för att inte säga direkt avvisande till förslaget. Man har bland annat menat att barnkonventionen är alltför allmänt hållen för att passa som lagtext.

När regeringen nu ändå vill göra konventionen till svensk lag hänvisar man bland annat till positiva erfarenheter från Norge och Finland. Dessutom understryker man att en inkorporering alls inte innebär att transformeringen av svensk lag ska upphöra – tvärtom. Regeringen avser därför att tillsätta en särskild utredning för att se över de områden där sådan fortsatt transformering är särskilt angelägen. Dessutom kommer en skriftlig vägledning att utarbetas kring hur konventionen och det folkrättsliga perspektivet ska tillvaratas i rättstillämpningen. Och så tar man initiativ till ett kunskapslyft: Barn behöver själva få mer kunskap om konventionen, liksom alla som arbetar inom stat, landsting och kommun. Barnombudsmannen har redan en nyckelroll i det arbetet, och den kommer nu att förstärkas.

Allt detta kommer att ta tid om det ska riktigt gjort, och regeringen föreslår därför att inkorporeringen ska ske först den 1 januari 2020.

Som medlem av Barnombudsmannens expertråd och tidigare knuten till både Rädda Barnen och Unicef Sverige har jag haft möjlighet att under många år följa den här processen på nära håll. Och jag måste säga att jag till stor del är nöjd med den lagrådsremiss som nu ligger på bordet. Den är välskriven och tillmötesgår de flesta av de synpunkter som förts fram från barnrättsorganisationernas sida. Äntligen!

På en punkt sätter dock regeringen ner foten. Unicef Sverige har, liksom flera andra organisationer, föreslagit att barnkonventionen ska ges företräde om det vid rättstillämpningen skulle uppstå en konflikt mellan konventionen och annan svensk lag. Regeringen motsätter sig detta. Man menar att sådana konflikter borde vara sällsynta, att de, om de uppstår, borde kunna lösas enligt vanliga rättstolkningsprinciper och att det, om inte detta skulle fungera, får bli en signal till att lagen då behöver skrivas om.

Just det. Men det är här det kan börja brännas på allvar. För hur blir det till exempel då med den tillfälliga lagen från juli 2016 där möjligheten till familjeåterförening allvarligt begränsats – trots att rätten till familjeåterförening är en fundamentalt viktig princip i barnkonventionen? I konventionen artikel 10 står det:

I enlighet med konventionsstaternas förpliktelse … skall ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna …

Regeringen vill alltså lägga denna konflikt i domstolarnas knä, medan man från juridiskt håll menar att det är lagstiftaren, alltså Sveriges riksdag, som har ansvar för att sådana konflikter inte uppstår. Det ska bli intressant att se hur lagrådet ser på både detta och annat i remissen. Så det sista ordet är säkert ännu inte sagt i denna fråga. Vi kan bara hoppas att allt löser sig till slut. För att barnets rättigheter behöver stärkas – det kan vi väl alla vara eniga om! Eller som regeringen själv skriver i lagrådsremissen:

Trots strategiska åtgärder och trots att barnets rättigheter fortlöpande transformerats in i gällande rätt och gett avtryck i ny lagstiftning har rättigheterna inte fått tillräckligt genomslag i beslutsprocesser som rör barn. Att barnkonventionen i förhållande till barn innebär skyldigheter för verksamheter på statlig och kommunal nivå har inte heller fått tillräckligt genomslag. Regeringen anser därför att barnkonventionens starka ställning behöver tydliggöras och att ett barnrättsbaserat synsätt ska ha stort genomslag i rättstillämpningen.