Kärleken, musiken och åldrandet

Den enda fördelen med att ligga sjuk några dagar är att högen med böcker på nattygsbordet blir lite tunnare. Också böcker som kräver lite extra energi kan få en chans. Om febern inte är för hög och allmäntillståndet inte alltför nedsatt.

Alltså började jag läsa Kazuo Ishiguros Nocturnes. Jag har tidigare inte hört till dem Nocturnessom kastat mig över av mig tidigare olästa nobelpristagare. Men så hände något när Patrick Modiano fick priset. Jag läste – och blev överväldigad. Nu har jag säkert läst närmare tio av hans romaner och har just beställt den som senast översatts till svenska, Straffeftergift.

Så då tänkte jag att jag skulle ge Ishiguro samma chans. Som så många andra hade jag sett filmen Återstoden av dagen men inte läst boken. Men när jag så läste vad olika litteraturvetare skrev om hans olika verk fäste jag mig snabbt vid Nocturnes. Nu har jag läst. Och det är bara ett bekänna: Det blev en riktigt stor läsupplevelse för mig!

Nocturnes består av fem långa berättelser, snarast att likna vid noveller, fristående från varandra. Men i samtliga berättelser finns ett likartat tematiskt material, som varieras på olika sätt. Aktiva musiker är inblandade. Det handlar om längtan, kärlek, musik och åldrande. Om drömmars förgänglighet och tidens obönhörliga gång. Det märkliga är att den vemodsfulla sinnesstämning som lätt infinner sig vid läsandet aldrig helt får ta över. Här finns samtidigt en tillbakahållen humor och en ömsinthet i människoskildringen som gör åtminstone mig varm om hjärtat.

Allra mest berörd blir jag nog av den sista berättelsen i boken, Cellists. Kanske inte så konstigt, eftersom jag i min ungdom spelat cello själv. Här funderar Ishiguro över frågan: Finns något heligt och oförstörbart inom varje människa? En egen musik? Och hur kan vi i så fall värna den?

Mer vill jag inte berätta. Boken är full av överraskningar. Jag läste den på engelska, men jag ser att boken nu kommit också i svensk utgåva, Nocturner, i översättning av Rose-Marie Nielsen.