Romaner med musiktema

Jag arbetar just nu med en personligt skriven biografi över tonsättaren Diderik Buxtehude (1637 – 1707). Eller snarare ett mellanting mellan en biografi och en serie essäer över livsfrågor som har med identitet och livsval att göra. En svår genre med många utmaningar. Men spännande!

Jag är inte ensam om att testa gränserna mellan skönlitterär text, fackbok, essäistik och biografi. Och just inom musikens domäner tycks det vara ganska vanligt. Kanske för att musiken i sig är så gränslös.

Kazuo Ishiguros Nocturner har jag redan skrivit om i en tidigare bloggnotis. Det är Nocturnesegentligen ingen roman. Boken består av fem långa berättelser, snarast att likna vid noveller, fristående från varandra. Aktiva musiker är inblandade. Det handlar om längtan, kärlek, musik och åldrande. Om drömmars förgänglighet och tidens obönhörliga gång.

Den sista novellen bär namnet Cellister. En av berättelsens huvudpersoner, Eloise, är en kvinna på drygt 40 år. Hon spelade cello som barn, men oförstående lärare kritiserade henne på ett sätt som berövade henne all självkänsla. För att skydda sig slutade hon spela när hon var elva år. Men i sin fantasi har hon fortsatt att spela cello. Hon bär sin musik inom sig men håller aldrig i en stråke.

Ishiguro funderar över frågan: Finns något heligt och oförstörbart inom varje människa? En egen musik? Och hur kan vi i så fall värna den?

Tidens larmSamma fråga, men utifrån ett helt annat perspektiv, återkommer i Julian Barnes nya roman Tidens larm. Romanen är samtidigt en fritt skriven biografi över tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj. Barnes har gjort grundlig research, och han utgår ifrån faktiska händelser i Sjostakovitjs liv. I ett efterord klargör han att han inte är musikforskare utan romanförfattare och ger tips på annan facklitteratur för den musikhistoriskt intresserade.

Den fråga som Barnes är upptagen av är hur en konstnär, i det här fallet en tonsättare, ska kunna värna sitt fria skapande och sin personliga integritet under trycket av en totalitär regim. Åtminstone i någon mån.

Jag tycker mycket om den här boken. Det finns ett slags kritisk ömsinthet i Barnes berättelse, som ger läsaren mycket att fundera vidare på.

Jens Christian Grøndahls Ett annat ljus kom ut redan 2002. En femtiosexårig kvinna,Ett annat ljus Irene, får efter en separation reda på att den far hon vuxit upp med inte är hennes biologiska far. Hon börjar söka efter den älskare mamman haft när hon blev till och spårar honom till slut till Wien. Samuel, med judisk bakgrund, var en cellist som kom från Leningrad till Köpenhamn. När Tyskland ockuperade Danmark tvingades han att hals över huvud fly med båt till Sverige. Han hamnade så småningom i Tel Aviv, så i New York och till slut i Wien. Irene finner honom på ett hotell i Ljubljana. Han är gammal nu och spelar inte längre men har alltid sin cello med sig ändå.

Ett annat ljus är en tämligen konventionell och nog så mångordig relationsroman. Jag var under läsningen länge beredd att lägga den åt sidan men är glad att jag inte gjorde det. För romanens sista del, med berättelsen om återföreningen mellan far och dotter, är djupt gripande.

Tre böcker som på helt olika sätt närmar sig frågan om hur musiken speglar både vårt inre och den samtid vi lever i.