Gamla frågor med sprängkraft idag

Sommaren 1940 sitter Anna Lindhagen i en skomakarkoja på ön Sandböte i Vad vi tänkteStockholms skärgård och skriver ner sina minnen. Anna Lindhagen – stridbar rösträttsaktivist, barnrättskämpe, fredsapostel, miljövän … eller ”Guds lilla kruttunna” som hon kallades bland dem som kände henne väl. Nu är hon 70 år, och krutet börjar ta slut. Hennes memoarbok, Vad vi tänkte (Natur och Kultur), ges ut året därpå, men då är Anna redan död.

Våren 2018, 78 år senare, anländer boken i min brevlåda från ett antikvariat i Stockholm. Ouppsprättad! Boken ger bilden av ett ovanligt innehållsrikt liv. I vissa avsnitt är den djupt personlig, särskilt då Anna skriver om sin brottning med trosfrågorna och om hur hon fått kämpa för att inte desillusioneras. Andra världskriget har börjat, Danmark och Norge har just ockuperats. Hon söker svar i litteraturen och i de olika världsreligionerna. Så skriver hon:

Men varken religion eller böcker eller förebildande människor hjälpa oss, om vi icke vilja hålla rannsakan med oss själva. Har jag inom mig ett inre jämnmod oberoende av dagens händelser, lyckliga eller olyckliga? Försöker jag förstå andras åsikter utan att frångå mina egna? Har jag ödmjukhet och mod nog att erkänna en annan mening än min egen, om jag har blivit övertygad om dess rättmätighet? Uppskattar jag tystnaden och lugnet, som ge mig tid till eftertanke?

Frågor som är precis lika angelägna idag. Det finns anledning att återkomma till Anna Lindhagen.