Otto Forsslund – en tonsättare vid sidan om

Under åren som gått har jag blivit alltmer fascinerad av det jag ibland kallar vidsidanom-människor. Med det menar jag människor som försöker finna en väg med fast mark under fötterna men som samtidigt drömt eller fortfarande drömmer om ett annat liv, en annan verklighet. För min del har det ofta handlat om musik, kanske för att jag själv en gång i min ungdom drömde om att bli organist.

Min vän Dick Burvall var en sådan vidsidanommänniska. Han var en lysande musikbegåvning men vågade aldrig riktigt tro på sin egen förmåga. I stället läste han teologi och blev sedan folkhögskolelärare. Men det var musiken som var hans egentliga språk. När han satt vid orgeln eller ledde en kör var han – Dick. Jag har skrivit en bok om honom, Vemodet mitt i musiken.

Otto Forsslund (1896-1942) var en person av liknande slag. Bankman och tonsättare! Barcarolle 1Honom hade jag aldrig hört talas om förrän min kusin Lydia Holmdahl satte mig på spåret. Han hade nämligen dedicerat en av sina tonsättningar, en Barcarolle för piano, till Uno Sundelin. Uno var min mormors bror och framstående pianist på 1910- och 1920-talet. Också honom har jag skrivit om i min bok  När musiken tystnar, som egentligen handlar om hans dotter Kyllan.

Otto överlämnade ett exemplar av sin Barcarolle med personlig tillägnan till Unos syster Mittan, som alltså var min och Lydias gemensamma mormor. Också Mittan var en duktig pianist. Det var de noterna Lydia nu hade funnit. Jag fick dem av henne mot löfte att försöka ta reda på mer om denne för oss båda tidigare okände tonsättare. Det visade sig bli ett spännande uppdrag. Ottos livsöde ger nämligen en del att fundera över. Du kan läsa vad jag kommit fram till genom att klicka på nedanstående länk.

Otto Forsslund tonsättare och bankman