Med oro och en känsla av vanmakt följer jag rapporteringen från Jemen, ett land där jag varit flera gånger för Rädda Barnens räkning och ett land som jag lärde mig att älska. Vad händer med barnen där nu – och i framtiden?
För det är inte nog med allt det lidande som de tvingas stå ut med just nu: våldet, förlusterna, svälten, sjukdomarna. De kommer också att få bära med sig de här upplevelserna under hela sitt liv. Upplevelser som i sin tur kommer att påverka livet för kommande generationer.
Om sådana flergenerationseffekter handlar två nu aktuella böcker med dokumentärt innehåll. I Julie Lindahls Pendeln: ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna (Norstedts 2019) berättar författaren om allt det arbete
hon under flera år har lagt ner på att försöka förstå den tystnad som rått i hennes familj. Den har handlat om hennes morföräldrars roll under andra världskriget. Familjen kommer från Tyskland, men Julie själv är född i Brasilien. Mormor Oma lever fortfarande. Hon är på många sätt en omtänksam och kärleksfull person, men så snart samtalet kommer in på tiden under kriget tystnar hon.
Författaren får hjälp att söka i arkiven. Hon besöker platser i Tyskland och Polen där hennes morföräldrar bott och hon gör ett återbesök i Brasilien. Så småningom klarnar bilden. Morföräldrarna var nazister. Hennes morfar var dessutom knuten till SS och hade för egen hand begått svåra krigsförbrytelser. Efter kriget bosatte sig familjen i Holstein men emigrerade sedan till Brasilien, precis som en rad andra familjer där någon arbetat för SS.
Bokens dramatiska höjdpunkt nås när Julie efter stor vånda bestämmer sig för att konfrontera sin nu åldriga mormor med vad hon funnit vid sin efterforskning. Allt utmynnar i reflektioner om skuld, skam, ansvarstagande och försoning. Julies avsikt med allt arbete var att försöka sätta punkt. Hon vill inte föra denna förlamande tystnadskultur vidare till sina barn.
Om Julie Lindahls bok handlar om att vara barnbarn till en krigsförbrytare handlar Helena Trus Ett kilo socker: Farmor glömmer aldrig priset på sitt liv
(Norstedts 2019) om att vara barnbarn till ett krigets offer. Helenas morföräldrar, båda med polsk-judisk bakgrund, kom till Sverige som överlevare. Delar av deras historia har varit känd. Farfar Lejb har berättat valda delar av den. Men farmor Cyla har varit tyst. Nu när Cyla är på väg att åldras bestämmer sig Helena för att försöka få del också av sin farmors berättelse.
Det visar sig inte vara så lätt. Helena besöker henne med jämna mellanrum, blir bjuden på mat och blåbärsbullar – men att säga något om kriget … nej, det tar emot. Så småningom växer ändå en berättelse fram, om än i fragment. Om familjen som såg till att den unga Cyla fick lämna ghettot – för att åtminstone en i familjen skulle överleva. Om gömställena i skogen och i en bondes lada. Om den falska identiteten efter flykten till Tyskland. Om de fåfänga försöken att återfinna sina syskon.
Men här blir det allt svårare att berätta. Cyla bär på en skuld över att vara den som överlevde när de andra inte gjorde det. Helena får veta att det finns en omfattande dokumentation om Cyla och hennes familj i ett tyskt arkiv. För att få tillgång till den krävs Cylas underskrift. Hon skriver på – men ångrar sig. Hur ska Helena göra? Riva ansökan eller sända den till arkivet ändå?
Ett krig kan avslutas genom ett fredsavtal. Men många överlevande får aldrig fred. Kommande generationer påverkas också. Kanske går det aldrig att sätta en riktig punkt. Men både Julie Lindahl och Helena Trus har i vart fall lyckats sätta semikolon. I två olika men starka och för oss alla viktiga böcker.
Lämna ett svar