Vuxenbarnet – det tysta vittnet

Vuxenbarnet är det barn som trots sin låga ålder möter oss som en trött vuxen. Vi vet genom andra källor att barnet varit utsatt för massivt våld, att barnet gjort stora förluster, såväl konkreta som mer abstrakta, och att det utnyttjats och tidigt fått bära ett orimligt ansvar. Men barnet ger inte uttryck för rädsla (”det lönar sig inte att vara rädd”), protesterar inte mot någonting (”vad skulle det tjäna till”) och säger sig inte vara ledset (”livet är ju sånt, förstår du”).

Citatet är hämtat från boken Barn i krig, som jag skrev tillsammans med Agneta

Lindkvist och Birgitta Böhm och som gavs ut av Rädda Barnen redan 1987. Det är inledningen till ett sex sidor långt avsnitt, som handlar just om sådana tungt traumatiserade men ansvarstagande barn och som främst bygger på de erfarenheter vid gjorde under arbetet i Beirut under kriget.

Sedan dess har jag, inte minst som skolläkare, mött många vuxenbarn. Ofta har jag fått anledning att fundera över deras levnadsvillkor. Det kan handla om barn på flykt men lika ofta om barn som upplevt krigsliknande förhållanden inom sina familjer, till exempel i samband med föräldrars missbruk eller psykiska ohälsa. Och det är dem jag tänker på när jag nu sett den norsksvenska filmen Fenix i regi av Camilla Strøm Henriksen och med Ylva Bjorkaas Thedin i huvudrollen som 14-åriga Jill, för övrigt en smått enastående rollprestation.

Omslag av Fenix (Bio)

Jill har en bror i förskoleåldern och föräldrarna är skilda. Jill och hennes bror bor med mamman. Som är arbetslös, dricker och verkar deprimerad. Hemmet befinner sig i misär. Pappan är musiker, ständigt på turné och uppenbart frånvarande i barnens liv. Föräldrarnas liv är skissartat beskrivet, och vi får aldrig veta något om deras bakgrund eller om vad det är som gjort att familjen hamnat i den negativa spiral som är nära sin bottennivå då filmen börjar.

Mamman tar så livet av sig. Jill finner den döda kroppen, hamnar i chock och vågar inte berätta. Men på vuxenbarnets vis håller hon ändå samman och tycks fungera som om ingenting hänt – och ändå inte. Vi får följa henne under några dagars plågsam golgatanvandring och lämnar henne också där, även om slutet antyder att en förändring kanske till slut ska bli möjlig. Så vill jag ändå tro.

Det är alltså en mycket dyster film, en av de sorgligaste jag sett på länge. Allra sorgligast är de vuxnas frånvaro och totala brist på inlevelse och mod. Även när Jill vid ett tillfälle säger att hon vet att mamman är död vill ingen lyssna. Som gammal barn- och ungdomsläkare blir jag upprörd och rent ut sagt förbannad. Hallå, fattar ni inte? Är ni både blinda och döva? Ser ni inte att den här tjejen behöver hjälp! NU!

Jag försöker tänka att så här dystert kan det bara inte vara, nu skruvar regissören historien ett varv för långt. Någon borde väl ändå reagera till slut! Tills jag kommer att tänka på den nu aktuella historien om familjen på Österlen, som lyckades hålla en hel barnaskara gömd för omvärlden i många år innan någon förstod och ingrep.

Vuxenbarn blir ofta beundrade för sin styrka. Och de är starka och värda all respekt. Men de behöver hjälp. För vi vet att de på sikt, i vuxen ålder, kan få betala ett högt pris i form av psykisk ohälsa för den insats de gjorde som barn. Men får de hjälp i tid finns det hopp. Vi avslutar kapitlet i Barn i krig med orden:

Vuxenbarnet bör ha rätten att bli igenkänt. De behöver vårt aktiva stöd för att återvända in i livet. När det gör det sker det inte utan dramatik. När symtomen kommer är det dags att ställa till kalas!

2 kommentarer

  1. Ylva Mårtens

    7 juni, 2019 at 05:13

    Tack Lars, för artikeln på din hemsida om vuxenbarnet. Har aldrig hört den geniala ordsammansättningen tidigare. Är den er?
    Jag har mött flera vuxenbarn i mitt arbete och i livet för övrigt. Kanske har de inte varit utsatta för krig eller föräldrars självmord. Det behöver inte vara så allvarliga omständigheter. Många vuxna missuppfattar sådana barn och förstår inte vad de gått igenom. Man kallar dem ”lillgamla” ett föraktfullt ord som inte förstår. Journalister är väldigt förtjusta i ordet lillgammal. Jag har försökt både göra radioprogram och skrev också i min bok om hur vuxna ofta benämner barn och ungdomar nedsättande. Tack det nya ordet! Ja Ystadbarnen är ett rättsskandal, anser jag. Vänliga hälsningar Ylva

    • larsh

      8 juni, 2019 at 12:07

      Tack Ylva. Jo, ordet ”vuxenbarn” fanns inte när vi började använda det. Vi tyckte det var bra. Det rör sig om barn som alldeles för tidigt får bli vuxna. Men senare, som vuxna, plötsligt kan visa drag som vi kan uppfatta som ”barnsliga”. Som en, med tanke på deras bakgrund, fullt naturlig rädsla för att få för mycket ansvar – igen. De har fått nog av det. Eller en rädsla för att våga lita på någon fullt ut i en nära relation. De kan ha förfärande minnen av vad som kan hända då. Alltså: Upptäck dem och ge dem rätt stöd i tid!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Lars H Gustafsson

Tema av Anders NorenUpp ↑