Det tog lång tid innan jag vågade säga att jag var författare. Jag var ju barnläkare, och det kunde väl räcka med det. Att kalla mig författare kändes inte bara onödigt utan dessutom ganska pretentiöst.

Men när jag nu räknar igenom listan på böcker jag haft förmånen att få ge ut ser jag att Vid orgeln Diderik Buxtehude är min 22:a titel, om jag bara räknar dem som jag står som ensam författare till. Till dem kommer ett antal där jag är en av flera upphovsmän. Och medlem i Författarförbundet är jag sedan flera år. Så nu tvekar jag inte längre. Jag är pensionerad barnläkare, nu aktiv som författare. Gott så.

En av de saker som slagit mig när jag trängt in i författaryrkets hemligheter är hur slitsamt det är. Också för en ganska liten bok som den här krävs först massor av timmar med research, sedan själva skrivandet och så den kanske längsta och mest arbetskrävande fasen: redigeringen, finslipningen av språket, alla extra kontroller, samarbetet med förlaget.

Därför är det en sådan stor sak när författarexemplaren anländer i sin låda och

jag för första gången får hålla den nya boken i min hand. Och så de timmar jag idag har fått ägna åt att lägga signerade böcker i olika kuvert som jag skrivit namn och adress på till de utvalda som ska få dem. Det är författarlycka!

Den lyckan tycker jag en författare ska unna sig efter allt arbete! Innan negativa recensioner och dåliga försäljningssiffror möjligen ger smolk i glädjebägaren. Man vet ju aldrig.

Jag önskar jag hade fler författarexemplar att sprida bland vänner och bekanta. Det har jag inte. Men boken är lyckligtvis inte så dyr. Kolla på förlagets hemsida eller på adLibris så får ni se!

Och hör gärna av er om ni läser boken! Personliga läsarreaktioner – det är också författarlycka!