I sommar har jag läst två självbiografiska barndomsskildringar som verkligen berört mig. De är skrivna av kvinnor som mot alla odds lyckats erövra ett rikt och värdigt liv. Nu blickar de tillbaka på sin barndom och funderar över vad det var som gjorde det möjligt – trots allt. Så långt det gemensamma. Men böckerna är också mycket olika, både till stil och temperament.

Den första boken är Emma Reyes Brev från min barndom (Norstedts 2019) i

Brev från min barndom

översättning av Manni Kössler. Emma Reyes (1919-2003) var en colombiansk konstnär, under senare delen av sitt liv bosatt i Paris. Boken består av tjugotre brev som Emma skrev till en förtrogen vän under åren 1969 – 1997. I breven berättar hon om sin uppväxt som gatubarn i Bogota, som fosterbarn i Guataque och sedan som placerad på ett barnhem i ett nunnekloster. Och, till slut, flykten därifrån.

Det är en rak berättelse utan utvikningar och så mycket reflektioner men med inslag av magisk realism, då hon beskriver den drömvärld hon flyr till för att överleva.

Allt jag fått lära mig

Den andra boken är Tara Westovers Allt jag har fått lära mig (Natur och Kultur 2019) i översättning av Peter Staffansson. Boken har snabbt blivit en internationell bästsäljare och har hyllats av bland andra Barack Obama. Tara Westover är född 1986 och arbetar som författare och historiker. Hon är uppväxt i en tungt fundamentalistisk mormonsk miljö, där hon bland annat inte fick gå i skolan. På ett ungt och spänstigt språk berättar hon om sin långa och mödosamma kamp för ett eget liv, där nyckelordet för henne är utbildning. Hon reflekterar kring all den ambivalens hon hela tiden får brottas med för att både försöka förstå sin familj och stå upp för sig själv, en ambivalens som länge hotar att slita henne i stycken.

Det finns en rad teman som är gemensamma för de båda böckerna: kontrollen och övergreppen i religionens namn, det manliga våldet, vikten av att någon utanför den inre kretsen ser och förstår, fantasins och skapandets kraft och utbildningens avgörande betydelse.

Trots att böckerna skildrar en tidvis rent förfärande verklighet ger de ändå hopp. Den överlevnadskraft som både Emma och Tara visar tar till slut nästan andan ur läsaren. Att de ändå överlevde! Och att de ändå förmått att berätta! TACK!