Somna själv-metoderna mitt i fokus

Idag har de somna självmetoder som jag tidigare skrivit om hamnat mitt i fokus. I dagens DN riktar Marie Köhler, barnhälsovårdsöverläkare i Malmö och min medförfattare till boken Leva med barn, skarp kritik mot Anna Wahlgrens sovmetoder och mot en del av den rådgivning som förekommit på hennes hemsida – se här. Aktuellt följde upp med ett inslag i kvällens sändning – kan ses i efterhand här.

Margareta Blennow, också hon barnhälsovårdsöverläkare och dessutom ordförande i Svenska barnläkarföreningen, uttalade sig i Aktuellt-sändningen. Hon menade att det också finns anledning till självkritik inom barnhälsovården – vi har helt enkelt inte varit tillräckligt bra på att hjälpa familjer som har barn med sömnsvårigheter.

Kanske kan den uppståndelse som varit kring detta (och som jag tror varit alldeles nödvändig) leda till att en dialog så småningom blir möjlig. Men då måste alla vara beredda till självkritik och samtalsvilja.  Kanske finns tecken på det också i kretsen kring Anna Wahlgren. I det diskussionsforum som finns på hennes hemsida har på senare tid dykt upp en del inlägg som tyder på att en öppning kan vara på gång. Mycket positivt i så fall.

Det är möjligt att också jag varit för kategorisk. Kanske kan det ibland i speciella och mycket svåra situationer finnas skäl för somna själv-metoder. Och är Anna Wahlgren och Berndt Eckerberg beredda att modifiera sina metoder så att föräldrars egna känslor respekteras bättre och barnet inte kränks på det sätt som bland annat DN-artikeln och de omdiskuterade filmklippen ger exempel på – ja, då borde det i alla fall finnas möjligheter till samtal. Och sådana behövs om vi tillsammans ska kunna finna former för hur föräldrar som söker vår hjälp ska känna  att de blir tagna på allvar och får den bästa rådgivning vi kan åstadkomma. Vare sig de söker på BVC, på GrowingPeople eller någon annanstans.

44 reaktion på “Somna själv-metoderna mitt i fokus

  1. En konstig pudel det här, har den fått något utskrivet? Det måste vara ett naturmedel; ty insikt, vett, sans och empati finns det inga kända läkemedel för.

    Föräldrabalken styr allt ansvar en förälder har, ingen annan kan skylla på att vare sig Konsumkassörskan, Anna Wahlgren, Lars H tycker något eller inte tycker något.

    Vare sig böcker baserade på erfarenheter och insikter eller aktuell vetenskaplig litteratur kan ha den rättsverkan att föräldrar genom att hänvisa till dessa källor kan vidgå rättsligt eller moraliskt ansvar för sina egna val.

    Vad gäller barna – som allt annat här i världen.

    Fred.

  2. Oj, vilket bra inlägg! För så är det, tyvärr. Ibland behöver man metoder, när man gjort fel från allra första början. Fel man inte visste, eller vet vad det var.
    Tyvärr finns det inte så mycket att välja på. Flera BVC har rekommenderat 5mm, vilket är helt hutlöst. Det finns egentligen bara AW:s forum som man får direkt hjälp och handfasta råd och verktyg. Jag önskar att alla kunde samarbeta istället för att smutskasta. Nu granskas det hej vilt från alla håll. Kanske är det dags med åtgärder också?

  3. Johan Rintamaa

    Att utifrån sin titel/utbildning i egenskap av expert inom ett område ge råd och behandla innebär ett enormt ansvar mot klienten och om behandlaren lämnar råd/och eller behandlar klienten felaktigt/kränkande så ligger HELA ansvaret på behandlaren.
    MEN den som behandlats felaktigt och lyssnat på råd som stred mot den inre rösten, kanske ska fråga sig varför denne blint lyssnade på behandlaren.

    Och att uppvigla till vanvård av barn är allt annat än laglig.

    • Du slår huvudet rätt på spiken, för i den här situationen är det precis som vi båda skriver ‘behandlarens’ ansvar; fast jag väljer epitetet ‘förälder’.

      En förälder som inte begriper att den *behandlar* barnet felaktigt och kränkande har hela ansvaret för detta, mycket riktigt. En ‘inre röst’ har man som förälder alltid i uppdrag att få ett andra omdöme av.

      Den som bara urskiljningslöst lyssnar blint på någon annans åsikter och råd; vems det än månde vara behöver undersökas.

      Barnet har inget val som ditt inlägg antyder, en förälder måste alltid vara ett sista handlings-filter mot företeelser/föreställningar vilka *kan* vara skadliga för det egna barnet under alla de egna omständigheterna nästan bara själva föräldrarna känner till.

      Läser jag att D-vitamin är toppen och ju mer man kan få i barnet desto bättre är det jämväl helt och hållet på mitt eget ansvar om detta leder till biverkningar – vetenskaplighet eller inte.

      Källa på D-vitaminforskning:

      http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,1896749,00.html

      Googla straffrätt, rekvisit och uppsåt innan du börjar diskutera lagligheten i att objektivt publicera åsikter och erfarenheter UNDER SITT EGET NAMN.

      Mamsen:
      Amning *är* ‘bara’ mys, annars vore det omöjligt för icke-mjölkande mödrar och alla pappor att få in foten. Det handlar om närheten, inte mat. vad är det för fel med mys, för den delen? Det låter bra att amning främjar anknytningen, det som är problemet.

      Tack för mig.

      • ”Googla straffrätt, rekvisit och uppsåt innan du börjar diskutera lagligheten i att objektivt publicera åsikter och erfarenheter UNDER SITT EGET NAMN.”

        Varför ska jag det? Jag har inte pratat om att det är olagligt att ”objektivt publicera åsikter och erfarenheter UNDER SITT EGET NAMN”. Du har läst fel…händer ibland.

        ”Du slår huvudet rätt på spiken, för i den här situationen är det precis som vi båda skriver ‘behandlarens’ ansvar; fast jag väljer epitetet ‘förälder’.”

        Läs om läs rätt igen. Jag pratar INTE om behandlaren som att det är föräldrarna, jag pratar om människor som påstår sig vara utbildade och behandlar och ger råd utifrån en titel, exempelvis diplomerade SHN-kurare.

        Att utifrån en titel som bla visar att personen är expert inom något, innebär ett enorm ansvar gentemot den eller dem som man behandlar eller ger råd till….

  4. Kanske kan den uppståndelse som varit kring detta (och som jag tror varit alldeles nödvändig) leda till att en dialog så småningom blir möjlig. Men då måste alla vara beredda till självkritik och samtalsvilja. Kanske finns tecken på det också i kretsen kring Anna Wahlgren. I det diskussionsforum som finns på hennes hemsida har på senare tid dykt upp en del inlägg som tyder på att en öppning kan vara på gång. Mycket positivt i så fall.

    Lars,,, jag förstår inte vad du menar? Som jag ser det har man från Annas forum hela tiden varit för en dialog, man har förklarat och försvarat och förklarat och försvarat i spalt MIL efter spalt mil på alla möjliga och omöjliga forum redan innan ditt första inlägg men också väldigt mycket efter det. Jag undrade redan från början varför du inte hade lyft luren och ringt till Anna, (som jag vet att känner och hennes telefonnummer finns på Eniro) för att få förklarat för dig vad hon menade med tryckpressen.

    Jag är tacksam för att jag fått förmågan och förmånen att lyssna på en annan människa när det gäller mitt föräldrarskap jag inser, genom gedigen självransakan, att jag INTE alltid vet bäst och kan själv.

    Hälsningar Kristina

  5. Ja, att den traditionella rådgivningen behöver omdanas är vi många som håller med om – och visst finns det väl redan sådana initiativ (Philip Hwang??) BVC behöver skakas om, moderniseras och tänka nytt, idag handlar BVC på tok för mycket om den enskilda sköterskans personliga erfarenheter, tyckanden och känslor. Så även bvc-läkare (som t.ex. till mig sa att ”tja, vill du amma nu (vid 10 månader) så kan du ju göra det men det ger ju inte barnet något annat än lite mys” – gissa om jag gick i taket??) samt bvc-psykologer. Det måste finnas utrymme för INDIVIDEN och för ALTERNATIV. Det måste ges kunskap om barns sömn så att föräldrar kan upptäcka ev. sömnproblem och inte tro att normala variationer ska ”botas”.

    Att någon utnyttjar rådlösa föräldrar och säger sig kunna leverera ”den enda sanningen” är tragiskt, oavsett vem denna person är eller vilken bakgrund den har. Att inte ha förmåga till självinsikt, rannsakan och empati gör detta fenomen än farligare.

    Lars: Tyvärr visar inte Anna något somhelst tecken på att vilja rannsaka sig själv eller ta till sig av kritiken, hon svarar på exakt samma sätt som tidigare, raljerande, hånfullt och med offermanteln på sig, det samma gäller för hennes närmaste skara. Det vi nu ser är att personer lite mer i periferin (som alltså inte har lika mycket prestige i frågan) börjar fundera, men även deras funderingar möts av samma hånfulla ton.

    Vägen framåt är att göra att efterfrågan på den sortens råd minskar, och det gör vi genom publicitet kring vad vi VET om barn och – inte minst – genom att skapa en helt ny struktur kring stödet av föräldrar och barn.

    Tack för ditt engagemang i frågan!

  6. Tänk så bra om vi kunnat mötas i en dialog i riktiga livet där vi pratar till punkt.
    Det skulle vara bra om föräldrar som använt sig av AW fick komma till tals.

    Kanske har barnhälsovården misslyckats, det kan jag inte uttala mig om.
    Jag drar en paralell. Jag har en son i tioårsåldern med diagnos inom autismspektrat. När han var liten kände habiliteringen till teacchmetoden, och medicinering. Man hade ingen aning om vad Lövåsmetoden(intensiv beendeterapi var) Det och mycket annat som hjälper sonen till att göra framsteg och tillexempel i dag njuta av umgänge med kamrater, har jag själv fått söka information om via nätet.

    Nätet har blivit en väldigt stor folkrörelse och där det finns väldigt mycket kunskap.

    Kan den kunskap som finns på nätet vara ett hot för er som arbetear inom barnhälsovåden vare sig det nu gäller sömn eller neuropsykiatriska funktionshinder så som autism undrar jag.

  7. Jag har en till reflektion.
    När tidningar och teve för fram det här så blir nyheten så sammstämmig.

    Det är ett enögd perspektiv vilket jag tycker det är på alla nyheter.

    Det främjar inte ett allsidigt perspektiv och en daialog att göra så här med nyheter.

  8. Jag tycker inte att du har varit för kategorisk, det måste jag säga. Istället tycker jag vi behöver fler som du som verkligen anstränger sig för att se saker och ting från barnens perspektiv och som nyanserar debatten.

    För övrigt tror jag att istället för att lära ut metoder och trick för att lära barnen att sova bör man på ett realistiskt sätt förbereda blivande föräldrar på vad föräldraskapet faktiskt innebär – bland annat att barn är olika och att deras sömnvanor ser olika ut. Vissa barn sover mindre än andra och har svårare att hitta sina sömnvanor. Och den period när just de här problemen uppstår är ju trots allt ganska kort om man ser det i ett längre perspektiv – även om det förstås är arbetsamt när under tiden.

    Även jag tackar för ditt engagemang!

    Hälsar Nils

  9. Hej Lars,

    Jag tycker inte att du har varit för kategorisk. Jag tycker att den kritik som du och de andra barnläkarna har fört fram är helt nödvändig. Tyvärr finns hittills inga tecken alls på att Anna Wahlgren skulle vara villig att modifiera sin metod – hon verkar inte ens vilja delta i debatten.

    Men jag hoppas och tror att ditt engagemang i den här frågan ska kunna hjälpa fler föräldrar att se sina små barn som de unika individer de faktiskt är, och förstå att även riktigt små barn har en inneboende kompetens att signalera sina behov – de grundläggande behov av närhet och bekräftelse som måste tillgodoses för att barnet ska känna den tillit till sin omvärld som skapar en trygg självkänsla.

  10. Suck, läs på innan ni driver häxjakt.
    Hm, ja. Sömnmedel till barn känns ju oerhört modernt, eller 5-minuters metoden, eller att sova med barnet på bröstet tills den är ”mogen” att sova själv. Tack för all hjälp jag fått med min son, låt honom skrika det går över…….BVC.

    Tack Anna.
    Mina barn sover sött

  11. Jag håller med Nils, det måste till mera föräldrautbildning innan barnet är fött så föräldrar är lite förberedda på hur krävande det kan vara att vara förälder. Och då inte främst metoder utan mera om hur barn fungerar. Hur olika det kan vara osv. Kanske även träffar då mormödrar och farmödrar är inbjudna på mvc för att få ta del av hur nutida forskningsrön ser ut… För oss var det jätteenerverande när våra barn var små och mormor och farmor ständigt påpekade alla fel vi gjorde. Det är längesen nu och i dag tänker jag fortfarande att det var de som hade fel i mångt och mycket, vi skulle ha stått på oss mer och inte varit så ambivalenta så hade nog våra barn mått bättre, men vi lyssnade alldeles för mycket på våra föräldrar.

  12. Jag kan tycka att om man å ena sidan ”bara är en förälder som ger råd åt en annan”, så skall man inte kalla sig för diplomerad, kontrollant etc. Dessa titlar ger en falsk bild av expertis och en trött, rådvill och förtvivlad förälder kan lätt förledas att ignorera sin egen inre röst till förmån för expertens bestämda ton. Detta kan få otäcka konsekvenser och flera exempel på detta har ju uppmärksammats nyligen.

    ”Små barn skall njuta och njutas av” säger de, AW, hennes ”diplomerade kurare” och ”hjärtebarnskontrollanter”. Givetvis skall man njuta, det tycker jag också. Men jag tolkar det också som att barn inte får vara ”till besvär” och här stannar mitt medhåll.

    Hur påverkas barnets syn på sig själv, sin egen betydelse och sin påverkansmöjlighet på tillvaron, om allt alltid sker på förälderns kommando?
    Den lilla skall sova 12 timmar, kosta vad det kosta vill för det har jag bestämt. Barnet skall sitta ensamt och leka den och den tiden, si och så länge för det har jag bestämt. Skriker du så höjer jag bara musiken. tro inte att jag inte har bättre för mig lille vän.. Närhet får du, lilla spädbarn bara på dagen, för det har jag bestämt.. B

    Barnets känslor och behov tycks få ett sorgligt litet utrymme tycker jag och att ett spädbarns behov kräver en lite annan rytm än en vuxens vill man inte låtsas om visst. Så ledsamt!

    Lars, jag tycker om din blogg i allmänhet men särskilt uppskattar jag dina kloka tankar om barn och deras behov.Din artikel ”Metoder – eller tillvägagångssätt?” var fantastiskt bra och har lett till spännande och utvecklande diskussioner bland mig och mina vänner. Tack!

  13. Hej Lars och alla ni andra,

    Tack för ett tänkvärt blogginlägg!

    En dialog vore alldeles fantastiskt!! Jag är övertygad om att en dialog kunde föra utvecklingen framåt med stormsteg, och ge stöd och inspiration till tex BVC och andra som möter föräldrar dagligen. Tiden är mogen.

    Jag tror det handlar om att hitta en väg att gå, som ligger nånstans emellan dessa två synsätt:

    ”lära ut metoder och trick för att lära barnen att sova”
    eller
    ”förbereda blivande föräldrar på—–att barn är olika och att deras sömnvanor ser olika ut”. (nu citerade jag och kortade av Nils Pettersson här ovanför, hoppas det är ok, Nils?)

    Alltså; jag är övertygad om att det går att hitta ett sätt att stödja föräldrar med upplevda problem kring sitt barns sömn, och med andra svårigheter som kan uppstå i familjen. Och detta på ett vis som löser praktiska problem, och som inte på något vis innebär metodslaveri eller kränkning av vare sig vuxen eller barn.

    Om ni vill läsa mer om det här, kan ni följa denna länk:
    http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=19937

    Där har jag beskrivit ett möjligt förhållningssätt, ett försök att hitta en konstruktiv och någorlunda konkret väg för de som försöker hjälpa barn och föräldrar. Det står väldigt mycket annat i den här tråden också, men det jag hänvisar till är alltså främst förhållningssättet.

    med vänlig hälsning från
    Åsa

  14. Jag har läst Åsas inlägg på Anna Wahlgrens Forum (se länk i Åsas kommentar här ovan). Jag tycker det är ett klokt, konstruktivt och välskrivet försök till brobygge som borde kunna öppna för en dialog. Jag vill därför uppmana alla att läsa vad Åsa skrivit. Kan debatten föras på det sättet deltar jag gärna. Tyvärr tyder många av de kommentarer Åsa redan fått inte på någon större vilja till samtal eller omprövning av låsta positioner. Det är trist. Men låt oss inte ge oss för lätt! Ingen tjänar på skyttegravskrig av det slaget. Allra minst barnen som lätt hamnar mittemellan.

  15. Lars:
    Jag är säker på att om du personligen vill delta på AW:s forum så kommer det bli en väldigt konstruktiv debatt mellan dig och de diplomerade kurarna. Vad tror du om det?

    • Nej, Catti, jag tror inte alls på det. Efter att ha läst hur mästrande ”de diplomerade kurarna” bemöter oliktänkande och hur de hela tiden markerar vad som bör sägas eller inte sägas på AW:s forum – vem vill då stiga på? Man vill alldeles uppenbarligen vara ett slutet sällskap – och då respekterar jag det.

      • Jag förstår din tanke. Man har bjudit in dig, och då tror jag inte att de hade avfärdat dig och dina tankar. Tror tvärtom att man är väldigt villig att ventilera!
        Sålänge man är respektfull (som ju du är, tycker jag mig se) så får man respektfulla svar.

      • Ledsen behöva påpeka att du har fel. Jag har sett en rad respektfulla inlägg, t ex Åsas, som fått sorgligt respektlösa svar. Märklig debattkultur, tycker jag. Men, som sagt, det är ju AW:s forum, och vill man ha det så är det bara att acceptera. De som vill samtala med mig kan ju också göra det här. Alla är välkomna!

      • Jag ser också de inläggen som kanske inte är så respektfulla tillbaka. Kanske kan det bero på försvarsställning? Någon som redan fört samma diskussion på det interna forumet återkommer när det redan haglar kritik överallt ifrån?
        Jag är övertygad om att ni skulle kunna föra en fin diskussion bara du ger dom chansen!
        Jag tycker själv det känns nyttigt att slipa mina egna ståndpunkter när jag diskuterar där.

  16. Jag vill gärna göra dig uppmärksam på Lars att Åsa inte bevärdigat sig att svara på några frågor efter sitt öppna brev och det tycker inte jag är så respektfullt.
    Såvida hon inte gör det under någon annan signatur. Det kan man ju inte så noga veta på internet, där alla är anonyma oavsett.

    Jag kan inte hålla med dig om att det är ett värdigt sätt att diskutera. Slänger man in en brandfackla så bör man även ta hand om det som kommer efter.

    Men jag förstår att du föredrar att föra diskussionen på säker mark som din egen blogg; det blir ju så svårt att radera obekväma kommentarer på någon annans forum.

  17. Hej ni är många som skriver och ratar olika saker men hur gör ni igentligen för att få era barn att sova?
    jag provade olika metoder med min första och han blev värre inget funkade (han sover fortfarande med oss)nu har jag nu 2 6mån och vill prova en metod på honom men är så rädd att han ska bli hysterisk som nu1 så vad råder ni till
    mvh sanna

    • Vad har du provat?
      Det finns hjälp om du vill ha. Och man behöver inte göra en renodlad SHN-kur om man inte trivs med det. Hitta det du trivs med från olika metoder och kör ditt rejs! Hört talas om Tassmetoden? En finsk sömnmetod.
      Läs om SHN och ta det du gillar. Läs om vad andra mammor fått hjälp av. Till exempel.
      Samsovning är mysigt, men det funkar tyvärr inte alltid hur mycket man än vill. Säger jag som har vart med om det..

  18. Jag läser utmärkt tack; jag läser så att du skriver att Anna uppviglar till vanvård av barn.

    För det första se ovan, för det andra kan jag personligen ‘diplomera’ vem som helst till vad som helst, med eller utan genomgången handledning.
    Allt jag som utfärdare av diplomet kan säkerställa mig om är att eleven tillgodogjort sig utbildningen så som den lärs ut. Inte hur den brukas eller om det ens sker i den anda färdigheten tillägnats.

    Nej du, det är personligt ansvar hos föräldern och den som väljer att följa rådet eller instruktionerna eller i vilken form de meddelas. Moraliskt ansvar är en annan sak, men det är ingen som tvingar de som vill kura till det.

    Det verkar som du glömde titta i föräldrabalken, här är bra stycken:

    FB 6 kap §§ 1,2 2 st

    1 §: Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. [avkortat]
    2 § 2 st: Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. [avkortat]

    Källa:

    http://www.notisum.se/rnp/SLS/lag/19490381.htm

    Ingenstans i FB nämns något om att föräldraansvaret utsläcks av eller övertas av andra med mindre än att barnet får annan vårdnadshavare eller adopteras bort.

    Gilla det eller gilla det inte, föräldern/-rarna är ensam ansvarig för sina handlingar.
    Oavsett utfallet, oavsett avsikten och avsett vem som influerat de.

    De fakta om barnen vilkas situation tidigare belysts i andra inlägg får föräldrarna att framstå som viljelösa och implicit omvårdnadssvaga – det är de inte det allta minsta av deras inlägg att döma.

    Rätt ska vara rätt – ansvar inför lagen gäller fastän man inte känner till den. FB är FB – allt man företar sig med sitt barn är på eget ansvar. Det är inte lätt att vara förälder i alla lägen.

    • Du tolkar in/hittar på saker som jag inte skrev här.

      Detta får mig att undra om du gör så enbart för att provocera. Gör så om det känns ok för dig, men jag tror inte att detta är syftet med blogginlägg.

      *****

      Vill passa på att tacka Åsa för ett alldeles fantastisk klokt och konstruktivt inlägg du gjort på AW’s forum. Om flera hade klarat av att resonera som dig så hade debatten kunnat komma vidare och med den också en förändring till det bättre för våra barn. Som det känns nu är det alltför många som lägger fokus på att skylla ifrån sina handlingar på andra och smutskasta dem som är öppna för en förändring.

  19. Hej!

    Jag råkade gå in här igen, och fick se att ”en mamma” inte tyckte att jag var respektfull, eftersom jag inte svarat i AW-tråden.

    Precis innan jag surfade in här, gjorde jag det! Om du vill kan du läsa det.

    vänligen,
    Åsa

  20. Fast jag tror ju inte att en dialog kan eller ska föras i offentlighetens ljus…

    Där kanske det finns gott om illvilliga typer som bara vill förstöra en konstruktiv debatt.

  21. Jag vill gärna lägga in Susanne*:s svar till Åsa, det är lätt till att bilden av ”oss därinne” blir lite skev om bara en sida speglas, eller hur 😉 ?

    Såhär skriver ovan nämnda Susanne till Åsa:

    ”Hej igen Åsa
    Sist vi råkades var när samma diskussion fördes på interna här på forumet. En intressant diskussion som har fortlöpt under månaderna sedan du försvann. Du har skrivit ett mycket välformulerat inlägg där det helt klart framgår att du jobbat med det mer än en timme. Jag förstår, och jag tycker kanske du också borde förstå mer än väl, att ”folk” reagerar kraftigt då du tar flera tankar och funderingar från många aktiva och går ut med som om det vore dina egna och de enda. Också lyfter din väg som den enda sanna vägen. Inget coachande förhållningssätt i den skriften inte. Därmed inte sagt att dina reflektioner varken är intressanta eller viktiga.

    Om jag tolkat ditt inlägg rätt så stöttar du SHN och att den hjälper föräldrar, men vänder dig emot den riktningen forumet tagit vad avser svar utan att lyssna samt rädsla för kritik. Du tar då upp tre punkter:

    -rollen som rådgivare
    -auktoriteten förstärks
    -det saknas en självreflekterande diskussion

    Gällande rollen som rådgivare så är du ute efter ett coachande förhållningssätt på en ganska hög nivå. Som du själv anger så är det mycket svårt och enligt min mening kräver det åratal av träning för att ha den kompetensen. Skrift gör ju inte det hela lättare direkt.

    HUR skulle det då gå till? För att uppnå det du skriver som önskvärt så krävs då utbildad personal på både SHN och samtalsträning. Det innebär anställd personal och då en SHN klinik/företag. Är det rimligt och är det vad som behövs – egentligen? Du har fått hjälp här, många får bevisligen hjälp här dagligen. Här får man göra ett val – tro på att medmänniskan räcker eller tro att det behövs anställd utbildad personal.

    Barnaboken är för mig en källa med kärleksfull handfast rådgivning. En källa som jag kan ta vad jag vill ha och sedan förkasta resten. En källa som ger mig tankar och råg i ryggen att sedan fatta mina egna beslut. Jag tror att man med handfasta råd, kombinerat med egen erfarenhet, ger föräldrar råg i ryggen att gå vidare och gå sin egen väg – det är väl du ett strålande exempel på Men utan avstampet och frågor om hur du tänkte när du inte hade något att tänka – hur hade det gått När föräldrar kommer hit i vanmakt så fungerar inte ”frågandet” och letandet i sitt inre. Men efter ett tag kommer det.

    Att alla här sedan, som medmänniska, som förälder som forumist kan bli mycket mer lyhörd och utvecklas på alla sätt. Det är som sagt en diskussion som så många redan haft, och välkomnat.

    Så hur ska vi hade det och vad behöver föräldrar

    Angående att auktoriteten förstärks så är det en viktig punkt att fundera över. Tillför titlar något – borde de tas bort? Också det en komplex fråga som du vet diskuteras här internt.

    Men att dra paralleller med Milgrams experiment är lite långtgående. Då får du nog dra alla barnuppfostransböcker och forum över samma kam. Gruppdynamik är viktigt men Internet ger också en distans och en större möjlighet till egen reflektion, till skillnad från ex. en föräldragrupp eller andra grupperingar. Jag håller det inte för troligt att varken Milgrams experiment, eller Zimbardos för den delen, skulle fungerat över Internet.

    Saknas självreflektion? Förhoppningsvis har jag redan svarat på det.

    Kram och lycka till i livet.

    Susanne”

  22. Ja, gott folk! Diskussionen går het och börjar nu spreta – som det lätt blir efter ett tag. Jag har därför bestämt mig för att sätta streck för debatten i denna tråd imorgon den 1/6 kl 12. Så ni som vill yttra er – gör det innan dess!
    Ett klargörande kan vara på sin plats: Flera betonar hur viktigt det är att vara påläst innan man yttrar sig. Jag kan förstå den ståndpunkten. Visst hade jag önskat mig att de som kommenterar min syn på barn och fostran först hade läst åtminstone Barnapappa, Upptäcka livet, Lotsa barn och gärna Se barnet, se dig själv! också. Och inte bara utgå ifrån någon enstaka tidningsartikel eller några korta blogginlägg. Men det är väl en nåd att stilla bedja om. För många är nog debattlusten mycket större än läslusten.
    Jag har läst hela Barnaboken, och jag har också läst Internationella Sova hela natten (ISHN) – mycket noga till och med. Jag har också under senare tid följt diskussionen på AW:s Forum. Det är just vad jag erfarit genom att läsa på som gjort mig så tveksam på vissa punkter.
    Det som jag tror är det största problemet med Sova hela natten-kuren är dess anspråk att inte bara vara en metod bland andra utan Metoden men stort M. I ISHN står det t ex (på sid 12): ”Kuren fungerar på alla barn med sömnproblem därför att små barn, precis som alla andra människor av kött och blod, behöver sova på nätterna och vill det”.
    Nej, kuren fungerar INTE på alla barn. Jag har träffat rätt många föräldrar som prövat kuren men som gett upp, några av dem illa berörda av den rådgivning de fått, där de bara uppmanats att fortsätta trots att de själva upplevt att allt blivit sämre och att barnet kränkts.
    Jag vet INGEN metod som fungerar på ALLA barn. Barn är olika, och är det något jag lärt mig under alla år som barnläkare så är det hur viktigt det är att man har en ödmjuk och pragmatisk inställning, där man hela tiden måste vara beredd att ompröva sina ställningstaganden och pröva en annan metod i stället.
    I ett par av de mest omdiskuterade trådarna på AW:s forum, till exempel den om det huvuddunkande barnet, är det för mig alldeles uppenbart att man tidigt borde ha avbrutit kuren och föreslagit familjen att söka annan hjälp i stället. Precis som jag som barnläkare omedelbart avbryter en medicinsk behandling om det uppkommer allvarliga biverkningar. Det finns alltså, som jag ser det, stora risker om man tror sig sitta inne med den enda och slutgiltiga Metoden.
    Det hindrar inte att andra barn och föräldrar verkligen fått bra hjälp av AW och kurarna! Och jag menar att det verkligen inte finns anledning att misstänkliggöra avsikterna hos vare sig Anna eller de andra kurarna – jag tror alla verkligen är besjälade av viljan att hjälpa till.
    Så kunde man lätta på den doktrinära inställningen och öppna upp för ett gott samtal med andra som tänker på ett annat sätt, till exempel med barnhälsovårdens folk (där det också finns många besjälade människor) och med dem som tror på samsovning (också de är besjälade) så skulle vi till slut kunna få ett helt spektrum av olika sätt att tänka och av olika metodiker. Och då se att somliga sätt att tänka passar vissa familjer och barn, medan andra passar andra.
    Och då skulle vi gemensamt kanske kunna enas om några grundläggande principer som en garanti för att inget barn, vilken metod som än används, kommer att kränkas eller komma till skada på annat sätt.
    Välkomna allihop med fler inlägg fram till kl 12 imorgon!

  23. Hallå och tack för svar men jag hittar inte något om tassmetoden på nätet vad den går ut på. Jag kan inte köpa någon bok då jag bor i frankrike. Men försa sonen provade jag i ca 1v med 5min metoden men han vart helt hysterisk så jag fick sluta och sedan har det funkat att han sover med oss och ska hela tiden ha närhet. Nu sover han i en spjälsäng som sitter ihop med våran säng. Med nu 2 han sover i våran säng ännu men sover ganska dåligt värre o värre så vill göra något nu innan han når separationsstadiet på 8mån. Men jag älskar att ha närhet och sova med mina barn men men någon gång måste man ju ta tag i saker. Jag tror oxså att nu 2 har lite magont då o då.
    mvh sanna

  24. Hej!

    Jag kommenterar detta som Susanne hade skrivit (som Mia lade ut här):

    Gällande rollen som rådgivare så är du ute efter ett coachande förhållningssätt på en ganska hög nivå. Som du själv anger så är det mycket svårt och enligt min mening kräver det åratal av träning för att ha den kompetensen. Skrift gör ju inte det hela lättare direkt.

    HUR skulle det då gå till? För att uppnå det du skriver som önskvärt så krävs då utbildad personal på både SHN och samtalsträning. Det innebär anställd personal och då en SHN klinik/företag. Är det rimligt och är det vad som behövs – egentligen?

    Väldigt viktig fråga som ringar in förra veckans diskussion, tycker jag! Medmänsklighet räcker långt, och är väldigt fint, vilket jag också betonade i min första text som jag lade ut på AW.
    Men, vi det verkar ju ändå som att många föräldrar fått problem med sin föräldraroll efter att ha varit i kontakt med rådgivningen på Anna Wahlgrens forum. Då kanske man bör fundera på, om forumverksamheten är en säker form. Eller om man ska titta på andra lösningar.

    mvh från Åsa

    • Men rådgivning, framförallt när det gäller barn, SKA föregås av både gedigen utbildning och erfarenhet, så jag förstår inte din något frågande ton i det hela?
      För mig (och jag tror att det även är det för andra) är det otroligt viktigt att om jag behöver råd/behndling ang mitt barn så är det en självklarhet att personen har en professionell och gedigen utbildning och den kompetens som behövs.

      Att det som nu bedrivs ”rådgivning” på AW’s forum utifrån att personer påstår sig vara utbildade med diplom inom barns sömn ser jag som rätt skrämmande då den s.k. kursen/utbildningen endast pågått i några dagar och vi har ju alla kunnat läsa i olika trådar om fall där det verkligen har gått skrämmande till i den s.k. rådgivningen.

      Jag har sagt det förut, att jag inte för en sekund betvivlar att de s.k. SHN-kurarna har velat och vill väl, inget snack om det. Men trots det så har rådgivningen fortsatt i flera fall (ganska många faktiskt) där barnen mycket tydligt uppvisat både psykiska och fysiska tecken på att det dem utsätt för är allt annat än bra…och det är detta som man måste gå till botten med och göra en mycket omfattande förändring så att detta inte upprepas/fortgår.

      Man varken kan eller ska behandla/rådgiva utan relevant utbildning och framförallt inte utan riktlinjer för vad man ska göra om man märker att något är galet.

      Jag som många andra hoppas verkligen på en fortsatt debatt mellan både lekmän och professionella där man förhoppningsvis kan komma fram till en framtida lösning på hur man ska bedriva rådgivning/hjälp så att föräldrar inte ska behöva känna sig så utelämnade att de tar till metoder som är allt annat än ok.

  25. Oj, jag såg att det blev svårt att läsa, eftersom jag inte satte citattecken runt Susannes text.

    Citatet började med ”Gällande rollen som rådgivare….”
    och slutade med ”……..vad som behövs- egentligen?”

    Sen var det mina ord…
    /Åsa

  26. Lars,
    Tack för ditt sista intressanta och nyanserade inlägg där du påtalar komplexiteten och olikheterna. Alla föräldrar måste söka det som är rätt för dem. Jag hoppas på en ljusare framtid för alla föräldrar och, framför allt, barn! Det är ju barnens bästa vi alla strävar efter. Och jag glädjer mig åt elevhälsan och förhoppningsvis mer preventivt arbete för våra lite äldre barn.

    Åsa,
    Jo. Mia lade ut mitt inlägg för att bemöta ditt första inlägg. Och igen – klart är att allt alltid kan bli bättre och att man ska jobba vidare. Alla de som blivit hjälpa ser nog dock inte forumet som ”fel” och jag hänvisar till Lars kommentar om mångsidigheten för att alla ska hitta något som passar just dem. Jag ser dock hellre att vi fortsatt för denna diskussion där den startade och inte på Lars blogg. Du är välkommen att kommentera det jag skrivit i den tråd du startade, där du svarat andra. Om Lars är intresserad så tror jag säkert han hänger med utan att vi hänger här för att båda försöka ta billiga poänger. 🙂

  27. Jag ser att tassmetoden har varit uppe. 🙂 Ville berätta att det är en sömnmetod som rekommenderas av finska ”Mannerheims Barnskyddsförbund”. De borde ha en svensk avdelning på sin hemsida också tror jag. Gissar att adressen är

    http://www.mannerheiminlastensuojeluliitto.fi

    Det finns säkert en svensk flagga eller liknande att klicka på… 🙂

    Om inte – använd sökfunktionen på Annas forum. Jag har en gång översatt tassmetodens instruktioner till svenska.

    Tack, Lars, för en intressant blogg!

  28. När man står där mitt i sömnlösheten med ett barn som inte vill eller kan sova är det rent ut sagt förbaskat arbetsamt, särskilt när det pågår regelmässigt under en lång tid. Jag menar förstås att det är alldeles begripligt att man vill hitta ett sätt att få sina barn att sova. Jag har själv upplevt ”svårt-att-sova-barn” intill kollapsens gräns.

    Men det är också därför jag i första hand tror på att förbereda föräldrar för livet med barn och vad det innebär så att inte våra förväntningar blir att barnen kommer att sova hela nätterna eller att vi ska kunna leva vårt liv ungefär som vanligt.

    Och kanske är det så att vi måste se de metoder som florerar i ett perspektiv och fråga oss hur det påverkar barnen och oss själva som föräldrar när vi anammar dem. Jag har själv en sådan erfarenhet ( läs här: http://www.zoulmedia.com/?p=246 ) av att ha testat femminutersmetoden som jag avbröt just därför att det gick emot mitt barns natur men också mot min egen föräldrainstinkt.

    För jag tror att många såna här metoder inte bara är felaktiga ur barnperspektiv utan också ur föräldraperspektiv. För hur blir och reagerar vi när metod efter metod inte fungerar? Hur blir vår relation till barnen om vi tillbringar så mycket tid med att försöka forma barnen in i något som de uppenbarligen inte vill, kan eller är mogna för? Hur ser barnen på oss? Vilken tillit bygger det upp?

    Jag är inte en särskilt präktig förälder, men min fasta övertygelse är att jag gör klokt i att lyssna på min egen instinkt och följa barnets egen klocka och utveckling. Precis som någon beskrev så målande i en kommentar här tidigare, att man lyssnar så mycket på andra att man själv blir ambivalent i sitt föräldraskap.

    Och om man ser det i ett perspektiv så är ju den tid då det här är ett problem ganska kort. Även om jag som sagt vet att det kan vara outsägligt jobbigt.

    För övrigt tycker jag att det här är en oerhört intressant diskussion som jag tror i något avseende är en ganska tydlig bild av hur barnens tillvaro ser ut i dag. För sedan kommer viljeutvecklingen. (Vissa kallar det trotsåldern.) Vem ska vi ta hjälp av då? Nannyjouren eller oss själva?

  29. Lars, tack än gång för en lysande blogg. Du har mitt fulla stöd när det gäller att inte delta i en diskussion på AW forum. Majoriteten av de dipl kurarna är inte det minsta självkritiska och de rättfärdigar bland annat tråden med pojken som dunkade huvudet med att ”ändamålen helgar medlen”. Det är nästintill otäckt när sådan galenskap försvaras.
    Tack än en gång för att du engagerar dig i detta.

    Nils Petersson, vilket bra inlägg!

  30. Tack Malin!
    Och jag håller med i det du adresserar till Lars.

  31. Och därmed avslutas diskussionen i denna tråd! Tack för alla synpunkter! Debatten kommer säkert att fortsätta på annat håll! Det är bra. Jag tycker mig se öppningar för ett bra samtal framöver om de här viktiga frågorna.

Kommentarer inaktiverade.