Det var länge sedan jag läste en bok som berört mig så på djupet som Niklas Rådströms Som har inget redan hänt (Albert Bonniers förlag 2021). Jag läser bokens titel utan att riktigt förstå den. Först på sidan 167 ger Rådström en nyckel till hur den kan tolkas. Han beskriver den vrede inför risken att dö som en allvarlig sjukdom kan utlösa hos den drabbade. Vi vill ju leva: ”Vi lever våra liv på trots mot det oundvikliga. Det är så våra liv blir till.” När så döden ändå dyker upp som ett reellt hot måste vi få hålla den ifrån oss: ”Den allvarliga sjukdomen kräver den distansen av oss: vi får se på den som om det gäller någon annan som inte heller är sjuk. Som har inget redan hänt.”
Egentligen vet vi precis vad som står på spel. Vi vet att vi kan dö, men inte när. Och vi måste få leva tills vi dör.
Det är svårt att klassificera den här boken. Här finns en ingående och initierad sjukjournal över den tre år långa leukemibehandling som författaren gått igenom. En journal skriven av patienten själv, personlig till sin natur men ändå lätt att känna igen sig i för den som vårdats lång tid på sjukhus för någon allvarlig sjukdom.
Under sjukdomens gång reflekterar Rådström över vad som händer med en människa när sjukdomen tar all kraft och uppmärksamhet. Här blir prosan mer essäistisk till sin natur. Författaren tar hjälp av psykologisk och filosofisk sakkunskap men också av en lång rad litterära referenser. Det finns flera författare som skrivit om sin sjukdom och Rådström är väl påläst.
Mot slutet av boken formulerar Niklas Rådström ett slags credo, som jag återkommer till. Men innan dess har han vävt in en personlig levnadsteckning, en barndomsskildring tecknad med lätt hand och fragmentarisk till sin natur men just därför öppen, äkta och drabbande.
Så här börjar en längre artikel i essä-form som jag skrivit efter att ha läst Niklas Rådströms bok. Vill du läsa hela artikeln – klicka på länken nedan!
http://www.larshgustafsson.se/wp-content/uploads/2021/01/Överallt-liv.pdf
