För ett år sedan skrev jag här på på bloggen om Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige (Norstedts 2020). Boken vann i höstas Augustpriset för bästa fackbok. Och nu har den röstats fram till årets bok om svensk historia av nättidningen Svens Historias läsare. Mycket välförtjänta framgångar! Stort Grattis!

Nu har det kommit fler fina böcker med anknytning till Sápmi. För oss som intresserar oss för barn- och ungdomsböcker är Ann-Helén Laestadius sedan länge ett känt namn. 2016 vann hennes ungdomsroman Tio över ett (Rabén och Sjögren) Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok, och jag skrev då en notis om den också här på bloggen.

Nu har samma författare utkommit med sin första vuxenroman, Stöld (Romanus & Selling 2021). Ann-Helen Laestadius är själv same, bördig från nedre Soppero och uppväxt i Kiruna men bor numera i Solna. Romanen handlar om förföljelserna av samer i Norrbotten som under senare år snarast förvärrats efter Girjasdomen i januari 2020, då Högsta Domstolen slog fast att samebyn Girjas på grund av urminnes hävd har ensamrätt att upplåta jakt och fiske på området.

Ett sätt att protestera mot detta har varit att köra på samernas renar med bil eller skoter, lemlästa kropparna och lägga beslag på köttet. I romanen ges flera exempel på hur detta kan gå till – en snudd på outhärdlig läsning.

Men Stöld är något långt mer än en partsinlaga i en pågående debatt. Författaren drar sig inte för att komplicera bilden. Visserligen framställs representanterna från majoritetssamhället, vare sig det handlar om polisen, sjukvården eller kyrkan, som mer än lovligt oförstående för samernas situation. Men det finns undantag. En ung polisman och en vikarierande kvinnlig präst visar åtminstone vilja att se andra perspektiv – men hindras av lagstiftning och gamla traditioner.

Laestadius undviker inte heller de konflikter som finns inom det samiska samhället, som den mellan renägare och icke renägare (en konflikt som staten har det största ansvaret för genom de renbeteslagar som infördes i slutet av 1800- och början av 1900-talet). Liksom den traditionella könsmaktsordning som lever kvar också bland samerna och som gjort det svårt för unga kvinnor som vill ha mer inflytande i sin egen familj liksom i samebyn och sametinget.

Berättelsens viktigaste karaktär är Elsa. I bokens första del, den som gör det allra starkaste intrycket på mig, är Elsa nio år. Författaren tecknar här ett både gripande och insiktsfullt porträtt av en mycket känslig och ganska ensam flicka. Hon får vara med om några riktigt svåra upplevelser som jag inte här vill avslöja.

För mig är språklöshet ett av romanens viktigaste teman. Om vad som händer när vi inte längre når fram, ibland på grund av rädsla och ibland kanske bara av ovana att söka stöd hos varandra i känsliga frågor, där vi måste blotta vår sårbarhet och ängslan.

Så blir Stöld för mig en omtumlande, upprörande och rik läsupplevelse.

Kyrkans frånvaro är ett bitema i boken. Här finns inga tecken på den försoningsprocess som ändå pågår mellan kyrkan och det samiska samhället. För mig personligen har det varit en viktig process, men jag är medveten om att det återstår mycket att göra. Det framgår bland annat i en viktig artikel i senaste numret av Kyrkans Tidning. Den bär titeln Förtryckta samer har förvandlats till förebilder och är skriven av Petra Carlsson, lektor vid Enskilda högskolan i Stockholm.

Bo Lundmark är inne på liknande tankegångar i sin På nötta och nyröjda stigar i Sápmi (Verbum 2021), som är årets version av Ärkebiskopens fastebok och därför också har ett förord av Antje Jackelén. Lundmark var under åren 1979-1991 förordnad som samernas kyrkoherde och var då stationerad i Funäsdalen, där han fortfarande bor kvar. I boken tar han oss med på sina vandringar till samevisten och kapell i olika delar av Sápmi. Kyrkan har fortfarande mycket att lära av urgamla samiska tänkesätt, tycks han mena. En lite ojämn men ganska charmfull bok som jag nu läser ett kapitel ur varje kväll.