Kategori: Okategoriserade (Sida 1 av 52)

Idag firar vi samernas nationaldag! Den 6 februari 1917 samlades samer från hela Norge med inbjudna gäster också från Sverige till det första samiska landsmötet i Trondheim. Det följdes i februari året därpå av ett liknande svenskt möte i Östersund.

En av de drivande bakom mötet i Trondheim var Elsa Laula Renberg. Hon var uppväxt i en liten by nära Gardfjäll tretton mil nordväst om Vilhelmina. Där satt hon, 26 år gammal, och skrev den lilla men epokgörande skriften Inför lif eller död? som trycktes 1904. Samma år var hon med och bildade det första Lappska Centralförbundet och blev också dess ordförande.

Elsas kamp för samers rättigheter mötte hårt motstånd från inflytelserika kretsar inom den svenska majoritetsbefolkningen. Efter en exempellös förtalskampanj mer eller mindre tvingades hon att fly till Norge på våren 1907. Där mötte hon Thomas Pedersen, också han aktivt arbetande för samers rättigheter. De gifte sig och tog tillsammans namnet Renberg. Samtidigt som de bedrev renskötsel och tog hand om sina barn lyckades de få tid över för det fortsatta opinionsbildande arbete som så småningom ledde fram till landsmötet i Trondheim.

Av olika skäl har jag under det senaste året kommit att intressera mig alltmer för Elsa Laula Renbergs gärning och livsöde. En fin norsk biografi över henne är skriven av Siri Broch Johansen. Läs annars gärna Elsas egen skrift Inför lif eller död? som kan rekvireras från Gaaltije - sydsamiskt kulturcentrum i Östersund.

I veckan som gick, den 10 oktober, högtidlighölls Världsdagen för psykisk hälsa. I år låg fokus på barns och ungas psykiska hälsa, ett område som jag ägnat en stor del av mitt yrkesliv och författarskap åt att utforska.

I Lund visades Mattias Wellander Löfgrens nya film Sankt Lars sjukhus - där satt ju dårarna vid två välbesökta föreställningar på Domkyrkoforum. Efter den andra visningen följde en gemensam kvällsvandring ut till Sankt Lars kyrkogård, ledd av diakonen Sandra Lindqvist och prästen Magnus Malmgren. Ute på kyrkogården tändes hundra gravljus och efter det hölls en kort andakt. På bilden nedan syns gravljusen mot en fond av de upplysta husen borta på Klostergården och idrottsplatsens strålkastare ännu längre bort.

För mig blev besöket en stark upplevelse och en bekräftelse på att vi gör rätt när vi nu arbetar för att den här kyrkogården ska få tillbaka något av sin förra värdighet - se mitt tidigare inlägg om detta. Mörkret kastade nu en försonande slöja över de brister som vi beskrivit i vår rapport. Ljusen framhävde i stället platsens mycket speciella atmosfär. Eller helighet, för att nu använda ett ord som ofta missbrukas men som här känns alldeles adekvat.

Det här är en skrift om Sankt Lars kyrkogård i Lund. Kyrkogården invigdes 1895 och tillhörde vad som då kallades Lunds Hospital och Asyl, senare Sankt Lars sjukhus.

Kyrkogården var avsedd för patienter som dog på sjukhuset och som av olika anledning inte kunde begravas på sina hemkyrkogårdar. Ibland var de inte välkomna där, ibland var avståndet till hemmaförsamlingen för långt. Sjukhuset tog nämligen emot patienter från hela landet.

Den sista patienten jordfästes här 1951. Kyrkogården sköttes omsorgsfullt av patienter och skötare så länge sjukhuset var i bruk. Men när detta avvecklades under 1980-talet började också kyrkogården förfalla.

I den här skriften, som jag författat tillsammans med Gunnel Oldbring, berättas kyrkogårdens historia från 1895 fram till idag. I text och bild vill vi visa hur kyrkogården ser ut år 2018.

Sankt Lars kyrkogård är inte unik. Det finns fler sjukhuskyrkogårdar av liknande slag i landet. Vi har besökt några av dem och har hämtat in information från ännu fler. Det visar sig då att Sankt Lars kyrkogård hör till den grupp där förfallet tillåtits gå längst.

Vi menar att något nu måste ske för att den värdighet som bör prägla en kyrkogård, inte minst en begravningsplats av det här slaget, ska kunna återskapas. I skriftens slutkapitel ger vi en rad konkreta förslag till vad vi menar bör göras.

Sankt Lars kyrkogård har varit en helig plats och bör få förbli det.

Ladda ner skriften fritt via länken här nedan. Och sprid gärna information om den genom era nätverk!

Sankt Lars kyrkogård 2018

I mitt tidigare inlägg annonserade jag en avsikt: att lyssna på utfrågningarna av partiledarna i radions P1 för att se om viktiga barnrättsfrågor kommer upp under samtalen och vad som då sägs. Det var naivt av mig. Efter att nu ha lyssnat på utfrågningarna av Stefan Löfven och Jan Björklund ger jag upp det projektet. Det som kommer upp styrs mer av utfrågarnas preferenser än av vad partiledarna egentligen vill ha sagt. Dessutom urartar utfrågningarna ibland till rent ”käbbel”, där informationsutbytet blir skäligen magert. Tråkigt! Den som vill få klarhet i var partierna står i dessa frågor får göra på annat sätt. Läsa partiprogrammen och ställa konkreta frågor i valstugor och vid valmöten.

Nu startar valrörelsen på allvar. Idag inledde Ekot en serie med partiledarintervjuer. Först ut var Jonas Sjöstedt. Jag ska försöka lyssna till alla och då med fokus på vad de olika partiledarna har att säga om barn och deras rättigheter. Jag är medveten om att det i viss mån kan bli en orättvis betraktelse, eftersom vad de säger styrs av de frågor som ställs. Men oberoende av de ämnen som diskuteras finns alltid möjligheten att lyfta in barnperspektivet i samtalet. Kommer de att göra det?

I de kommande inläggen kommer jag att så sakligt jag kan referera vad som sägs. När alla intervjuats återkommer jag med en personlig kommentar.

Jonas Sjöstedt tog vara på tillfället när han fick frågor om svensk vapenexport. Han tog då det saudiska flygangreppet mot en skolbuss i Dahyan i Jemen den 9/8 som exempel på terrordåd som möjliggörs genom den export av vapen som sker från både Sverige och andra länder. Minst 21 barn under femton år dödades i den aktuella attacken som fördömts av både UNICEF (se nedan) och FN:s generalsekreterare Guterres.

Sjöstedt talade sig varm för rätten till familjeåterförening för barn på flykt, och han tog tydlig ställning för ett mer aktivt klimatarbete. Sjöstedt fick också frågor om skolan. Var det inte viktigare att värna kvaliteten än att begränsa vinsterna för privata aktörer? Sjöstedt svarade att båda målen var viktiga. Skolan ska hålla hög kvalitet och skattepengar ska gå till vad de är avsedda för.

Jag följer UNICEF:s rapportering från Mellanöstern. Här är den appell som kom idag:

Under åren som gått har jag blivit alltmer fascinerad av det jag ibland kallar vidsidanom-människor. Med det menar jag människor som försöker finna en väg med fast mark under fötterna men som samtidigt drömt eller fortfarande drömmer om ett annat liv, en annan verklighet. För min del har det ofta handlat om musik, kanske för att jag själv en gång i min ungdom drömde om att bli organist.

Min vän Dick Burvall var en sådan vidsidanommänniska. Han var en lysande musikbegåvning men vågade aldrig riktigt tro på sin egen förmåga. I stället läste han teologi och blev sedan folkhögskolelärare. Men det var musiken som var hans egentliga språk. När han satt vid orgeln eller ledde en kör var han - Dick. Jag har skrivit en bok om honom, Vemodet mitt i musiken.

Otto Forsslund (1896-1942) var en person av liknande slag. Bankman och tonsättare! Honom hade jag aldrig hört talas om förrän min kusin Lydia Holmdahl satte mig på spåret. Han hade nämligen dedicerat en av sina tonsättningar, en Barcarolle för piano, till Uno Sundelin. Uno var min mormors bror och framstående pianist på 1910- och 1920-talet. Också honom har jag skrivit om i min bok När musiken tystnar, som egentligen handlar om hans dotter Kyllan.

Otto överlämnade ett exemplar av sin Barcarolle med personlig tillägnan till Unos syster Mittan, som alltså var min och Lydias gemensamma mormor. Också Mittan var en duktig pianist. Det var de noterna Lydia nu hade funnit. Jag fick dem av henne mot löfte att försöka ta reda på mer om denne för oss båda tidigare okände tonsättare. Det visade sig bli ett spännande uppdrag. Ottos livsöde ger nämligen en del att fundera över. Du kan läsa vad jag kommit fram till genom att klicka på nedanstående länk.

Otto Forsslund tonsättare och bankman

Under de senaste dagarna har det skrivits mycket om hur folk beter sig på olycksplatser. I Italien är man chockad över en bild som nu sprids viralt. Den visar en man som stående på en perrong tar en selfie med en svårt skadad kvinna på spåren som bakgrund. Hon har av misstag stigit ut genom fel dörr från det tåg hon åkte med och då blivit påkörd av ett annat tåg. Räddningsarbete pågår. Jag vill inte lägga ut bilden här, men vill du se den och läsa mer om det hela kan du göra det här i DN:s version.

Om jag hade varit läkare på platsen skulle jag ha vrålat till mannen att genast lägga ner mobilen och ge sig iväg! Liksom jag skulle ha gjort om jag varit med vid de nu aktuella drunkningsolyckorna i Degerfors och Landskrona. I första hand eftersom fotografering av det slaget visar sådan fullständig brist på respekt för både offer och anhöriga.

Ofta beskrivs den här tendensen som ett uttryck för en samhällsutveckling, där selfien, självbespeglingen, står i centrum och där medkänslan och hjälpsamheten kommer i andra hand. Eller som ”en cancer som fräter sönder internet inifrån”, för att citera en kommentar i La Stampa, återgiven av BBC. Det är möjligt att det är så. Det måste vi samtala om. Och vi behöver verkligen en diskussion om hur man beter sig på en olycksplats. Praktiskt och etiskt.

Ändå vill jag utifrån mina egna erfarenheter nyansera den diskussionen en smula. Jag är läkare och därmed bunden av läkaretiken. Det innebär att jag är skyldig att agera om jag råkar befinna mig i närheten när en olycka inträffar. Under de senaste åren har jag fått ingripa vid säkert närmare ett tiotal tillfällen. Vid resor med buss, tåg eller flyg (”Vi söker en läkare, kontakta personalen!”), på stan och i kyrkan där jag är gudstjänstvärd.

Varje gång jag ingripit har jag snabbt fått hjälp. Ibland av andra sjukvårdskunniga - vi är många! Men ännu oftare av ungdomar i åldrarna 15 - 25 år, förvånansvärt hjälpsamma, kompetenta och handlingskraftiga trots att de saknat sjukvårdsutbildning. När jag tackat dem efteråt har de ofta förklarat att de i skolan fått lära sig hjärt-lungräddning (eller HLR som de säger) och att det är självklart för dem att hjälpa till om de kan.

Lika slående har det varit hur passiva många medelålders och äldre åskådare varit. Kanske för att de känt sig osäkra. Har jag i alla fall försökt tänka. Men då är det bättre att de går därifrån, i stället för att stå i vägen för oss som försöker hjälpa till i väntan på ambulans och räddningspersonal. Några som tagit bilder har jag lyckligtvis ännu inte råkat ut för. Men en gång blev jag av en äldre dam hindrad från att ta mig fram till en man som förlorat medvetandet i en kyrkbänk. Hon menade att jag störde - det pågick ju konsert.

Så låt inte det här samtalet hamna i klagovisor över vad som är på väg att hända med våra ungdomar. Det här gäller oss alla.