Idrotten är, liksom kyrkan, ett gammalt patriarkalt reservat, där män med auktoritärt sinnelag har fått husera fritt, utan riktig insyn.

Så skriver jag i en pinfärsk recension av en aktuell bok. Analysen är alltså inte min (även om jag delar den) utan får stå för Melanie Lang och Mike Hartill, två idrottsforskare vid Edge University utanför Liverpool. Lang och Hartill är redaktörer för boken i fråga, en antologi med titeln Safeguarding, Child Protection and Abuse in Sport.

Utgångspunkten är de uppmärksammade övergrepp från ledares sida som ägt rum inom barn- och ungdomsidrotten runtom i världen, ofta sexuella kränkningar men ibland misshandel av annat slag. Men här finns också avsnitt om överträning, ätstörningar och psykiska kränkningar av olika slag. En hel del deprimerande läsning med andra ord. Men också positiva rapporter om hur man på olika håll, bland annat i Kanada, med barnkonventionen som stöd försökt föra in ett barnrättstänkande inom idrottsvärlden, något som inte alltid varit så lätt.

Det är alltså en viktig och intressant bok. Läs gärna min recension på idrottsforum.org. Boken kan också beställas. Men den är dyr. På adLibris kostar den 1165 kr. Sanslöst!

För oss som har haft medkänsla, solidaritet och generositet som viktiga ledord i livet har den gångna hösten verkligen varit en prövningens tid. Själv har jag hamnat i svackor som bäst kan fångas i ord som uppgivenhet och meningslöshet. Och det är jag inte ensam om.

I en tänkvärd krönika i gårdagens Godmorgon Världen i radions P1 berättar Nina Björk:

Jag har blivit bestulen på mina känslor! Jag känner inte längre vissa känslor som jag en gång kände, och som jag är övertygad om var de rätta känslorna att känna. Jag vill fortfarande känna dem, men jag kan inte.

Nina Björk utgår ifrån romernas situation och sina egna känslor när några av dem började försöka förbättra sin situation genom att tigga på våra gator. Hon reagerade starkt känslomässigt då. Rent intellektuellt är hon fortfarande lika upprörd över de orättvisor och den diskriminering som ligger bakom tiggeriet, men hon orkar inte längre känna på samma sätt som förr. Varför blir det så? Och vad får det för konsekvenser? Lyssna på, eller läs, Nina Björks egna reflektioner här.

Och idag finns på DN:s kultursida ett annat viktigt inlägg av min vän och kollega Henry Ascher. Han skriver om vilka konsekvenser det senaste regeringsbeslutet i flyktingfrågan kan få för de berörda barnen. Men också för oss som arbetar för deras rättigheter och försöker hjälpa dem på olika sätt:

Och hur ska vi som behandlare kunna ge uppgivna barn hopp och framtidstro utan att vi blir ännu några av alla de vuxna som inte går att lita på?

Läs hela artikeln här.

Ja, hur behåller vi vår medkänsla och vårt hopp, och hur ska vi kunna förmedla framtidstro till dem som vi möter? När jag hamnar i mina egna dalar brukar jag tänka på Anni Kanafani, som jag mötte i Beirut i början av 1980-talet. Anni kom från Danmark och var gift med den palestinske författaren Ghassan Kanafani, som dödades vid ett attentat redan 1972. I stället för att återvända till en tryggare tillvaro i Danmark blev Anni kvar i Beirut, där hon byggde upp en imponerande förskoleverksamhet i de palestinska lägren. När jag träffade henne hade en stor del av det arbetet blivit raserat på grund av bombning och massakrer. Då jag frågade henne om hon aldrig tvivlade på det meningsfulla i det hela tände hon till: ”Vi har inget val. Barnen finns här. Någon måste visa dem att det finns ett liv också.”

Vi som fått den stora förmånen att leva nära barn har inget val. Barnen finns här, och det är helt enkelt vår skyldighet att förmedla hopp och framtidstro, även i mörkrets och förtvivlans gränstrakter. Ja, särskilt just då. Men ska vi klara det måste vi också få dela känslor och tankar med varandra. För att se vilka handlingsalternativ vi har. Alltid finnas hos barnen, stå upp för deras rättigheter, protestera. Men aldrig ge upp.

För oss som arbetar med och för barn på flykt var gårdagen en sorgens dag. Åsa Romsons tårar uttryckte bättre än alla ord vad det var fråga om. Jag vill inte här ge mig in i någon partipolitisk polemik. Bara konstatera att allt detta borde ha kunnat undvikas genom bättre framförhållning och samarbete i Europa - och i Sverige.

Flera av förslagen kommer att göra livet än besvärligare för många redan utsatta barn. Förslaget om tillfälliga uppehållstillstånd även för barn kommer att försvåra deras integration. Varför satsa på att lära sig svenska och komma in i det svenska samhället om man inte vet om man får stanna?

Att försvåra familjeåterförening kommer att leda till fler splittrade familjer. Och till att den akut hotade förälder som tvingas ge sig iväg från ett krigsdrabbat land nu, när alla de legala vägarna stängts, måste se till att få med sig den övriga familjen direkt på en äventyrlig resa med stora risker, kanske i en överlastad båt på Medelhavet.

Ett av förslagen är både ogenomtänkt och djupt olyckligt. Så här skriver regeringen på sin hemsida:

Regeringen vill införa medicinsk åldersbestämning av asylsökande tillämpas

Frågan om en asylsökande är under 18 år är viktig för både boende och omvårdnad såväl som i frågan om uppehållstillstånd. Det gäller att finna en ordning så att medicinsk åldersbestämning av asylsökande kan tillämpas i de fall det saknas tillförlitliga handlingar som kan säkerställa en persons exakta ålder och då det kvarstår tvivel om den ålder som uppgetts.

Den frågan har stötts och blötts under många år. Inom Barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn, där jag ingår, har vi blivit alltmer tveksamma till om sådan medicinsk åldersbedömning går att genomföra på ett etiskt försvarbart sätt. De metoder som använts hittills har visat sig ha alltför låg precision och är inte utvärderade inom de grupper av barn och unga vuxna som nu är aktuella.

Svenska Läkaresällskapets etiska delegation har nu grundligt utrett frågan och kommit till samma slutsats. I en skrivelse till Socialstyrelsen, daterad den 20/11 2015 och nu också överlämnad direkt till regeringen, sammanfattar man sin ståndpunkt så här:

Tills vidare anser Svenska Läkaresällskapet att det inte är medicinskt eller etiskt acceptabelt att genomföra åldersbedömningar med oprecisa metoder av de skäl som presenterats i denna skrivelse.

Bakom skrivelsen står yrkesföreningarna för barnläkare, röntgenologer och tandläkare, alltså alla som är berörda i frågan. Skrivelsen kan laddas ned här nedan.

Det är minst sagt förvånande att regeringen lägger fram ett sådant förslag utan att först rådgöra med dem som i så fall ska utföra det hela.

Svenska Läkaresällskapet om åldersbedömning 151120

Tillägg den 25/11 2015:

Och idag kom ett informationsrikt och tydligt uttalande från Sveriges barntandläkare, som går i samma riktning som Läkaresällskapets skrivelse. Uttalandet avslutas med orden:

Mot bakgrund av ovanstående avråder Svenska Pedodontiföreningen sina medlemmar från att medverka till åldersbedömningar i övre tonåren som innebär röntgenologisk undersökning av visdomständer. Vi vill också uppmana andra specialiteter och Sveriges Tandläkarförbund att ställa sig bakom denna rekommendation.

Uttalandet i sin helhet kan laddas ner nedan.

SVENSKA PEDODONTIFÖRENINGEN ställningstagande åldersbedömningar nov 2015 (2)

Alla romanförfattare utgår ifrån sina egna livserfarenheter. Ofta kan vi som läsare ana att mycket konkreta händelser i författarens liv finns gestaltade. Ibland är hela boken snarast en självbiografi i romanform. Kanske tänker vi först på Karl Ove Knausgård och hans romansvit Min kamp. Man Knausgård är inte ensam. Under hösten har jag läst två starka romaner med tydliga självbiografiska inslag.

Den första är Merethe Lindstrøms Fra vinterarkivene (Forlaget Oktober), som kommer i svensk översättning på Weyler förlag i januari. För mig är Merethe Lindstrøm en av de mest intressanta nordiska författarna idag, på grund av både sin psykologiska skärpa och sin stil - knapp, precis och känslig. I Fra vinterarkivene beskriver hon i förtätade bilder livet i sin egen familj med man och barn. Korta tillbakablickar varvas med exakt återgivna händelser i närtid.

Ibland är läsningen rent plågsam. Vi får närgånget och utlämnande lära känna en familj präglad av svåra upplevelser. Existentiella frågor om mening och meningslöshet, sammanhang och splittring, ansträngning och hjälplöshet, liv och död (både bokstavligt och bildligt) är ständigt närvarande. Mer än en gång funderar jag över etiken i projektet. Hur vågar hon skriva så öppet om så känsliga frågor? Författaren går balansgång på slak lina men räddas dels av språket, som är mästerligt - det här är litteratur med hög karathalt. Och dels, kanske framför allt, av kärleken. För det här är en kärleksroman, en roman om en lågprofilerad, oglamorös och uthållig kärlek i samhällets utmarker, sällan gestaltad med sådan känsla.

Ibland saknar jag barnperspektivet. Men jag kan också förstå författaren. I intervjuer har Merethe Lindstrøm berättat att hon velat skydda barnen. De har läst och godkänt vad hon skrivit om dem, men hon har bett dem vänta några år med att läsa hela boken. Det kan jag också förstå.

Då rör sig Agneta Pleijel på säkrare mark i sin Augustnominerade roman Spådomen: en flickas memoarer. Författaren är på spaning efter sig själv som flicka. Vad var det hon egentligen upplevde under barn- och ungdomsåren, och hur har det påverkat hennes senare liv?

Agneta Pleijel växte upp i en på många sätt privilegierad men samtidigt dysfunktionell familj. Pappans otrohet, mammans besvikelse, livssorg och lynnesutbrott och den tystnad och oförmåga att finna språk för allt detta som fanns hos båda föräldrarna gjorde att flickan Agneta hamnade i ett ingenmansland, fyllt av ambivalens och ständiga lojalitetskonflikter.

Här finns verkligen barnperspektivet! Agneta Pleijel är äldre än jag, men hon lyckas utan ett spår av självömkan eller sentimentalitet skriva fram flickan Agneta på ett både trovärdigt och insiktsfullt sätt. Och också här lyser kärleken igenom. En försoningsroman som gör mig varm om hjärtat.

Kvinnans och den unga flickans perspektiv är starkt framträdande i både Merethe Lindstrøms och Agneta Pleijels romaner. Men som man bli jag också starkt berörd av beskrivningen av mannen i Fra vinterarkivene och pappan i Spådomen. Två män som liksom inte får fotfäste i de patriarkala mönster de ärvt, som söker någonting annat utan att riktigt veta vart de ska ta vägen och som därför blir kvar i en mansroll de egentligen hatar.

Är inne i en intensiv arbetsperiod. Och så är det väl för många av oss så här års. Allhelgonahelgen står för dörren. Min bok Det blå arkivet - liten bok om liv och död berör helgens tema. För en vecka sedan talade jag om boken vid ett arrangemang i Dalby med biblioteket och Dalby församling som värdar. På lördag ska jag besöka Oslo domkyrka och i kryptan där ha ett samtal om boken med prästen Elisabeth Thorsen. På söndag, Alla själars dag, ska jag ha ett liknande samtal i Göteborgs domkyrka med komminister Ylva Leitzinger. Och jag har också fått förtroendet att gästpredika under själva mässan.

Annars upptas min tid just nu mest av ett annat projekt: Tillsammans med några vänner och kolleger försöker vi snabbt få till stånd en enkel handbok om barn på flykt, i första hand tänkt för volontärer och nyanställd personal vid till exempel mottagningscentraler och transitboenden. Många som arbetar där visar ett fantastiskt engagemang för uppgiften men saknar ibland både utbildning och erfarenhet av att möta barn i kris. Unicef Sverige producerar boken.

Och i början av januari kommer så min nya bok ut på Norstedts förlag: Relationsrevolutionen - om mötet mellan barn och vuxna. Mer om den inom kort. Jag är förstås jättespänd inför hur den kommer att tas emot. Förhandsintresset verkar i alla fall vara stort!

Ibland händer det att jag längtar efter Västerbottens höstfärger. Här i Skåne dröjer det mycket längre innan hösten kommer. Men när den kommer går det fort!

De senaste dagarna har Klostergården i Lund förvandlats till ett färgsprakande skådespel. Och när jag går längs gångvägarna kan jag sparka lönnlöven framför mig - som jag en gång gjorde som barn när jag gick längs Sysslomansgatan i Uppsala. Och så trampa på en och annan kastanj.

Den här bilden tog jag idag med mobilen. Och då kom jag att tänka på en av mina favoritvisor - Alf Hambes Oktobervisa. Lyssna och njut! Och hämta kraft inför en vinter som väl ingen av oss förstår hur den riktigt ska sluta. Förutom att det nog, trots allt blir vår igen.

I en signerad ledare i DN idag tar Erik Helmerson upp frågan om att ge pengar till den som tigger:

Bland de insatta går åsikterna isär om huruvida det är rätt att skänka pengar i muggar och händer eller inte. I DN hördes två röster, författaren Aaron Israelsson och Sven Hovmöller på föreningen Hem, som båda menar att det är bra att ge direkt till tiggarna. Israelsson anser att de pengar som ges till EU-migranter gör stor skillnad i hemländerna.

Andra, till exempel företrädare för hjälporganisationer som Hjärta till hjärta och Liv och ljus som båda arbetar med romer i Rumänien, avråder från att skänka direkt.

Hur det förhåller sig med Liv och ljus vet jag inte. Men när de gäller Hjärta till hjärta, en organisation som jag har stor respekt för, har Helmerson fel. Så här skriver organisationen på sin hemsida:

Ska man ge de utsatta EU-medborgarna som tigger pengar eller inte?
Det ena får inte utesluta det andra och det är viktigt att vi fortsätter att ta hand om våra medmänniskor som kommit hit till Sverige på ett värdigt sätt och ser till att de har mat för dagen och tak över huvudet. Vi får inte glömma att de som kommit hit har gjort det som en sista desperat utväg för att försöka få tag på pengar. Den som så vill får gärna lägga en slant eller sedel i deras muggar så att de kan försörja sig själva och sina barn. Men det är även viktigt att vi stöder hjälp- till självhjälpsprojekt i deras hemländer som syftar till att ge dem de verktygen och möjligheterna till förändring och försörjning som de behöver.

Både och alltså. På lång sikt måste problemen lösas där de uppstått. Men de utsatta medmänniskor som finns mitt ibland oss måste vi försöka hjälpa så gott vi kan. Annars gör vi livet ännu svårare för dem. Samtidigt som något händer också med oss. Vi förhårdnas. Kanske är det därför Helmerson avslutar sin ledare med orden:

Bara 14 procent tycker att det är rätt att skänka, hela 45 procent gör det ändå. Det låter irrationellt och märkligt och motsägelsefullt, ändå ger det mig en sorts hopp om mänskligheten och stockholmarna.

Och själv tänker jag på inledningsstrofen till Wolf Biermanns Uppmuntran (i svensk översättning av P-O Enquist och Caj Lundgren):

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid
Dom alltför hårda brister
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid
sin vassa udd därvid.