Häromkvällen såg jag Benh Zeitlins omtalade film The beasts of the southern wild tillsammans med Gunnel. Vi brukar ofta vara överens när vi jämför våra intryck. Inte den här gången. Jo, en sak var vi eniga om: Quvenzhané Wallis, nu nio år gammal men bara sex när man började spela in filmen, gör en makalös insats i huvudrollen. Men i övrigt var Gunnel skeptisk. ”Vad såg du egentligen för positivt i den här filmen”, frågade hon. ”Jag tyckte inte om den.”

Jag blev henne svaret skyldig. Kanske var jag för omtumlad, kanske var jag ett offer för motstridiga känslor. För visst är filmen problematisk. Men nu har det gått några dagar. Dags att ändå försöka göra klart för mig själv varför jag tycker denna märkliga och annorlunda film är så viktig.

Filmen är inspelad utanför den amerikanska sydkusten i efterspelet till orkanen Katrina. En liten grupp människor bor i en primitiv kåkstad, Bathtub, på en ö utanför kusten. Ön dränks i stormen och blir i praktiken obeboelig. Men de som bor där vägrar att lämna ön ända tills de tvångsevakueras.

I denna fattiga och våldspräglade miljö växer flickan Hushpuppy upp tillsammans med sin alkoholiserade pappa. Mamman har försvunnit, bara ”simmat iväg”. Det enda positiva Hushpuppy upplever är en enkel skola. Men hon har sin fantasi, och hon har djuren. Med fantasins hjälp står hon i förbindelse med naturens krafter. Hon ser polarisarna rasa ner i havet och utdöda uroxar befrias och komma rusande. Filmen är här att likna vid en myt, en saga. Allt ses med barnets ögon.

Den fysiska värld Hushpuppy växer upp i är alltså inte någon god miljö. Men de glimtar hon får av den mer civiliserade världen, ”vår” värld, ger inte mer hopp. Den dyker upp vid tre tillfällen, i tre olika skepnader. Först den kyligt klinisk-tekniska miljön i en jättelik mottagningshangar efter tvångsevakueringen. Sedan i en båt, med en vilsen skeppare på väg mot ingenstans. Och till slut en dekadent barmiljö med mat, soft musik och lättillgängliga kvinnor. Sammantaget en avhumaniserad, desillusionerad och uppgiven värld utan framtidshopp och utan verklig omsorg.

Jag ser filmen som en i grund djupt pessimistisk betraktelse, en sorgesång, över människans oförmåga att finna sin väg genom evolutionen. Men nu, några dagar efteråt, ser jag också att filmen trots allt förmedlar ett hopp. I några symboliskt laddade nyckelscener blir det tydligt. Genom mod och improvisation får Hushpuppy till slut stopp på de hämndlystna uroxarna genom att sluta en fredspakt med dem. Hon bryter ett bröd och delar det med sin döende pappa. Till slut gråter de tillsammans.

Respekt för skapelsen. Kärlek till medmänniskan. Med barnet som vägledare. Känns budskapet igen?

Skånevintern är mörk och blåsig. Ibland saknar jag snön från Västerbotten. Så här mörkt blir det aldrig där uppe, trots att dagarna är kortare.

Det är mildare i Skåne, men blåsten och luftfuktigheten gör att jag fryser mer. Ibland känns det som om allt går ut på att övervintra utan att ta skada till kropp eller själ. Jag har lätt att förstå dem som tillbringar vintern i Medelhavstrakten.

Men blommorna finns! Inne på köksbordet står den underbara amaryllis som jag fick till jul från Erik och Estrella.

Och ser man på… när jag går ut i min trädgårdstäppa idag för att se till mitt olivträd och mitt apelsinträd, som står i ett litet miniväxthus, får jag syn på julrosen, som just arbetat sig upp ur fjolårslöven. Så tapper den är, att hämta inspiration från.

Julrosen spelade en viktig roll i min barndom - det skrev jag om här.

Och idag bröt solen fram genom dimmolnen under en halvtimme eller så. Jag gick ut, andades och kände aningen av en vår.

”Du använder för många utropstecken. Föreslår att du byter ett antal av dem mot punkt.”

Beskedet kommer från min redaktör på bokförlaget. Hon har just gått igenom manus till min nya bok om lek. Och bland de kloka förslag till ändringar som hon föreslår finns alltså ett om interpunktering. När jag läser mitt manus på nytt ser jag att hon har alldeles rätt. Här finns ett klart överskott av både tankestreck och utropstecken. Bara att ta bort förstås.

När jag ändrar börjar jag fundera över vårt behov av att utropa. Litar vi inte på att våra läsare och åhörare, i det brus som omger oss alla, hör och förstår vad vi säger om vi inte höjer rösten? Så ser jag en annan sak: När jag tar bort mer än hälften av mina utropstecken blir det också viktigare att sätta dem som är kvar på rätt ställe. Så jag får flytta om en del. Ett utropstecken som kommer som en överraskning gör mer intryck än det som bara finns där som bekräftelse på ett rop som hörs redan i texten.

Kanske var det sådana tankar som infann sig hos den redaktör som svarade för sidan 8 i dagens DN? Två notiser från TT, placerade just efter varandra. Bara ett utropstecken. På rätt ställe?

Linde,

tack för ditt intressanta inlägg om Barnapappa! För mig känns det stort att du läst den nu tjugotvå år gamla boken och att du tagit dig tid att reflektera över den. Jag tror du har rätt i dina observationer. När jag ser dig och dina generationskompisar som pappor blir jag glad. Det var ju hit vi ville komma, det vi slogs för en gång. Även om jag nog ändå menar att det finns en del kvar att göra. Jag möter fortfarande unga mammor som känner sig rätt ensamma och inte riktigt skulle hålla med dig om att alla pappor är beredda att dela glädjen och ansvaret i föräldraskapet på fullt ut lika villkor. Men det är nog undantag - så visst är vi på rätt väg.

Så vill du utmana mig i synen på Kahlil Gibran och hans berömda dikt om barnen. Du har rätt i att den betytt mycket för mig, och jag ska försöka förklara varför. Först tror jag det är viktigt att sätta in den i sitt historiska sammanhang. Diktsamlingen Profeten kom ut 1923, alltså samma år som Rädda Barnen-unionen antog den första internationella deklarationen om barnets rättigheter. I Polen verkade samtidigt Janusz Korczak på sina barnhem och kom strax därpå ut med boken Barnets rätt till respekt. Och i England startade Alexander Neill sin Summerhill-skola. Långt innan det var tal om någon barnkonvention fanns alltså en tövädersperiod i synen på barn och deras rättigheter, och redan det tycker jag är intressant. Där kom Gibrans dikt att spela en viktig roll, eftersom Profeten blev så läst över stora delar av världen.

Kahlil Gibran kom från Libanon, men redan som ung pojke utvandrade han tillsammans med sin mamma till Boston i USA. Mamman var fattig sömmerska och Kahlil hjälpte henne med ekonomin genom att sälja egna tavlor och skriva dikter. Under en period återvände han till Libanon, där hans morfar som var präst i maronitkyrkan kom att spela en viktig roll för hans fortsatta andliga utveckling. Så idéinnehållet i Profeten är nog inte så mycket inspirerat av den europeiska barnrättsrörelsen som av den syn på barn som fanns inom de gamla kyrkorna vid Medelhavets östra strand. Men de som skrivit om Gibran brukar också påpeka att han hämtat material från annan österländsk idétradition, inte minst från buddhistiskt tänkande.

Kanske är det också orsaken till att Gibran blivit läst och älskad i så vida kretsar, oberoende av deras politiska eller religiösa tillhörighet. Som du vet har jag ibland reciterat dikten om barnen i samband med mina föreläsningar. Ofta har då någon åhörare från Mellanöstern kommit fram efteråt för att tacka. Då jag ibland försynt undrat om det spelar någon roll att Gibran hade sitt ursprung i maronitkyrkans tänkande har jag alltid fått svaret: ”Nej, nej - vi tycker alla om honom, han är vår!”

Jag är glad att du tar upp de sista raderna i dikten om barnen. Som du säkert har sett så utelämnas de ofta när dikten återges. Men som du påpekar är det just i dessa rader som dikten kompliceras, utmanar och får sin relief. För plötsligt kommer Gud in i bilden. Och vad är det för Gudsbild som finns i Profeten? Jo, här framträder en nog så auktoritär och krävande Gud som knådar människan och utsätter henne för allehanda prövningar. Det blir ännu tydligare i några av de andra dikterna i samlingen, till exempel i de om kärlek och sorg.

Och du har helt rätt i din gissning att Gibran och jag ibland hamnat på kollisionskurs. Jag har bråkat på honom ofta, ska du veta. Ibland tycker jag han är både anspråksfull och pompös på ett sätt som är mig främmande. Men just i dikten om barnen störs jag inte av det. Jag tolkar nog de här sista raderna lite annorlunda än du. Jag tycker inte barnen framställs som så ”passiva” som du antyder. För även om de slungas ut som pilar av bågskytten, Gud, som ”ser målet” för deras färd så understryker han samtidigt starkt barnens frihet. De ”har sina egna tankar” och deras själar ”dväljs i morgondagens hus”, dit föräldrarna aldrig kan nå.

Jag hade en period när Profeten stod mig upp i halsen med sina väl högstämda visdomsord. Men så bestämde jag mig för att Kahlil Gibran faktiskt inte är profet - utan poet. Då blev allt enklare. Det gav mig möjlighet att ta vara på det som jag ville ha och låta annat vara. Precis som när jag läser dikter av andra poeter, som Pär Lagerkvist eller Wislawa Szymborska.

På din sista fråga, om vems barnen är, har jag fortfarande inget riktigt svar. De finns hos oss, som de underverk de är. Värda all den kärlek och respekt som vi kan mobilisera. Det får räcka för mig. Än så länge i alla fall.

/ Lars, din sjuttioårige barnapappa

Pappa,

Jag var inte mer än fem år när Barnapappa publicerades. Ändå minns jag att det var en stor händelse i vårt hem på Ljusåker. Särskilt stort var det när den senare översattes till tyska och danska och, ja, gud vet vad. Det var så exotiskt att sitta tillsammans hemma på Ljusåker och sprätta upp de bruna paketen med böcker som förvisso bar ditt namn men också märkliga titlar som Wir Väter och Én gang far - altid far.

Långt senare (jag tror att jag gick på högstadiet) gjorde jag ett försök att läsa den. Jag slog på måfå upp kapitlet där du skriver om sommaren då du jobbade i skogen och rökte Bill. Efter bara några rader slutade jag. “Min Pappa har rökt!” Den insikten räckte för mig. Jag bestämde mig för att vänta med att ta upp den igen tills jag själv blivit pappa.

Nu har så skett. I oktober blev jag pappa. Och nu har jag läst Barnapappa.

Innan jag öppnade boken tvivlade jag på att den skulle kännas särskilt fräsch. Det har ju trots allt snart gått ett kvarts sekel sedan den skrevs.

Och ja, visst märks det ibland att det är annan tid. Om inte annat blir man påmind när du skriver om hur “ordbehandlarens rödbruna skärm” bryter harmonin i sommarnatten på Ljusåker där du vankar runt med min sömnlösa lillebror på armen. Men man skymtar också ett delvis annat samtalsklimat. I början av boken skriver du om 80-talets debatt kring ‘velourpapporna’ – män som ansågs vara för närvarande i sina barns liv och som därmed riskerade att bli mer av extramammor än riktiga farsor. Sett mot den bakgrunden förstår jag att Barnapappa var angelägen att skriva. Den genomsyras av en tydlig vilja att visa att det inte finns något resignerat eller ‘kvinnligt’ över att möta barn med respekt och lyhördhet.

Men jag är glad att boken handlade mindre om ‘papparollen’ som sådan än vad jag trodde att den skulle göra. Om jag ser till mig själv och de av mina vänner som blivit pappor så verkar ingen vara särskilt rädd för den emotionella närheten till sina barn. Det är inte ens ett tema som jag tror att jag har diskuterat med någon. Däremot blir det mycket snack om växelspelet mellan de båda föräldrarna. Hur ser man till att huvudansvaret för barnet fördelas någorlunda jämt? Hur skapar man utrymme för den andres intressen? Hur lägger man upp föräldraledigheten för att bäst möta varandras behov? Med andra ord upplever jag hela diskussionen om särskilda mamma- eller papparoller som ganska främmande.

Därför är jag glad att boken, titeln och förordet till trots, handlar mer om hur vi som föräldrar (pappor som mammor) kan utveckla vår ‘musikalitet’ i relation till barn som befinner sig i en ständig utveckling. Som en snabbkurs i utvecklingspsykologi med förankring i personliga upplevelser tror jag att Barnapappa fortfarande står sig. Jag lärde mig mycket (exempelvis om ‘ögonblick av tvekan’, oidipus- och elektrasituationer och mellanområdet) som säkerligen kommer bli användbart för mig i mötet med mitt barn.

Men det här blir en jättetråkig text om jag bara berättar hur stolt jag är. Delvis därför (och kanske delvis som ett fredligt fadersuppror) vill jag utmana dig på en viktig punkt: Din läsning av Khalil Gibrans dikt om barnen.

Jag och mina syskon är uppfödda med Gibran. Ovanför väggmålningen i hallen på Ljusåker finns ännu i dag ett utdrag ur den där dikten kalligraferad. Dessutom minns jag hur flitigt vi spelade CD:n med Peter Habers inläsning av Profeten (inte minst eftersom Peter Haber ju spelade Sunes pappa i julkalendern).

Jag älskar att läsa Gibran. Hans bilder är varma, nästan förföriska, och alltid utmanande. Men jag känner mig aldrig bekräftad av honom, aldrig riktigt bekväm med vad jag tror att han försöker säga mig. Och när jag läser hans dikt om barnen igen, efter att ha läst Barnapappa, så får jag intrycket av att du och Gibran ibland drar åt olika håll.

Ett genomgående tema i Barnapappa är att barn inte kommer till oss som oskrivna blad. De är inte våra barn att göra vad vi vill med. De är redan från början själv i vardande; varelser med egna tankar och känslor. Vårt viktigaste uppdrag som föräldrar är att vara lyhörda och respektera dem som de individer de är. Så långt tror jag att du och Gibran är på samma sida. Han vänder sig till oss föräldrar och säger: “Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er”.

Men mot slutet av Gibrans dikt, placeras hela relationen mellan föräldrarna och barnet in i ett större sammanhang.

Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar ska gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.

Här kommer Gibrans förklaring till varför föräldrarna inte har rätt att göra barnen lika sig. Barnen tillhör Gud (bågskytten) som använder föräldrarna (bågen) för att skjuta ut barnen (pilarna) mot ett förutbestämt mål. Vad är då målet? Jag tolkar det som att det är bågskytten själv (“De är söner och döttrar efter Livets längtan efter sig själv”).

Vad vill jag säga? Jo, jag har svårt att få ihop din bild av barnet som en aktiv varelse i utveckling med den passiva bilden av barnet som likt en pil skjuts iväg mot ett förutbestämt mål. Ni kanske har samma praktiska budskap till oss föräldrar: “Era barn är inte era barn”. Men jag undrar om ni inte har rätt olika svar på de större frågorna: Varför inte? Och vems är de i sådana fall?

/ Linde,
din tjugosjuåriga femåring.

När min mamma hade fått sin andra stroke vistades hon på ett vårdhem utanför Stockholm. Omvårdnaden gick inte att klaga på, men hennes tillvaro blev ganska enahanda. Från mina besök minns jag hur hon ensam på sitt rum satt i en stol med radion påslagen på låg volym. Så tillbringade hon större delen av sin vakna tid. ”Blir det inte tråkigt att sitta så här?” frågade jag. Hon såg förvånat på mig: ”Hur skulle jag kunna ha tråkigt? Jag har ju alla mina minnen!”

Jag tänkte på mamma när jag igår kväll på nytt såg om Ingela Romares film från 1996, Om den mänskliga själens värdighet. Den handlar om Ali Bourequat, som satt instängd i hemliga marockanska fängelser i arton år. Elva år tillbringade han i komplett mörker och med knappa matransoner i det då okända fängelset Tazmamart vid Atlasbergens fot.

Ingela Romare vill veta hur man kan överleva en sådan lång isolering. Bourequat berättar att det hade varit omöjligt utan minnen och fantasi. Fångarna såg inte varandra men kunde ropa till varandra. De talade aldrig om den verklighet de upplevde. Med hjälp av sina minnen och sin fantasi låtsades de istället att de befann sig utanför fängelset. När den blaskiga kikärtssoppan ställdes in i cellen tillsammans med lite smutsigt vatten besökte de i fantasin någon av de restauranger i Paris som de tidigare varit på. De diskuterade menyn och valde noga vilket vin de skulle dricka. De fångar som inte hade tillgång till en sådan inre teater gick under.

Att med minnenas hjälp fantisera och leka sig bort från en svår verklighet är en överlevnadsstrategi som hjälpt många. Ali Bourequat liknar den vid en skyddsdräkt med uppgift att bevara den mänskliga själens värdighet. Och för mig blir filmen ytterligare ett vittnesmål om hur viktigt det är att varje barn får möjligheter att utveckla sin lek, så att den blir tillräckligt rik för att kunna användas när vi hamnar i ensamhet och mörker.

Också min bror Bengt, astrofysiker från Uppsala. har varit aktiv på tidningarnas debattsidor i jul. Tillsammans med arton andra ledande forskare står han bakom en artikel på DN Debatt den 27/12. Rubriken är Varför brister politikerna när det gäller miljömålen. Forskarna, som också är universitetslärare, utgår i artikeln från sina studenter, som med tanke på sin egen och sina barns framtid ställer oroliga frågor:

Varför minskar inte Sveriges och Europas utsläpp av växthusgaser radikalt trots regeringens och EU:s höga målsättningar för 2020 och 2050? Varför tillåts fortsatt utfiskning av världshaven? Varför saknas fortfarande en slagkraftig politik för att stärka hållbar utveckling?

Forskarna säger sig bli svaret skyldiga. I artikeln ger de några tänkbara förklaringar till politikernas oförlåtliga passivitet. Och de avslutar med några väl valda ord:

Läget är allvarligt. Den nuvarande politiken är hycklande, den skapar misstro och, kanske mest allvarligt, den legitimerar passivitet hos alla.

Om politikerna inte vill att väljarna ska dra slutsatsen att de misslyckats, måste de ange en realistisk väg att nå de uppsatta målen. Vägen kan vara svår att gå, med inbyggda politiska risker. Men en sådan politisk hållning skulle väcka respekt.

Mycket viktig artikel, tycker jag. Jag hoppas så att år 2013 kunde få innebära ett uppvaknande, och att frågorna om vår framtida miljö och om hållbar utveckling på nytt kan få hög prioritet på den politiska agendan. Jag såg i dagens DN att Miljöpartiets språkrör just nu båda befinner sig på föräldraledighet, och det är något jag verkligen unnar dem. Att ta väl hand som sina småbarn är också en viktig insats för hållbar utveckling. Men nu behövs politiker med kraft att driva på i dessa frågor i både riksdagen och i den offentliga debatten. Så välkommen i hetluften igen, Gustav - såg att du är tillbaka efter nyår.

Men det räcker inte med Gustav, Åsa och Jonas. Var finns Stefan? För att inte tala om alla de andra. Centerpartiet tycks just nu vara så upptaget av ”visionära framtidsfrågor” av annat slag att vi väl inte kan ha så mycket att vänta därifrån. Men överraska gärna, Annie!

För alla oss som arbetar för barnets rättigheter, nu och i framtiden, känns det självklart att ge vårt stöd till ett långt mer intensivt, och samtidigt realistiskt, miljöarbete.

Bilden är från en ”vitsippspromenad” i Körsbärsdalen, Veberöd, våren 2011.