Tåget är tio minuter försenat när vi kommer iväg från Göteborgs central. Jag sitter längst fram i första vagnen och ser tågmästaren, en ung kvinna i 30-årsåldern, gripa mikrofonen:

”Jag är ledsen att behöva komma med dåliga nyheter”, säger hon, ”men ingen av tågets toaletter fungerar. Därför kommer vi nu att åka ut till en depå på bangården och tömma toaletterna där, så att åtminstone någon av dem sedan kan bli användbar.”

Det tar nästan en halvtimme innan proceduren är genomförd, och så är vi då äntligen på väg. Men redan efter tjugo minuters färd blir tåget stående ute på rälsen. Och tågmästaren har nya tråkiga besked:

”Vi måste stå stilla här en stund. Det är några personer ute och springer på spåret, och som ni säkert förstår kan vi inte köra då. Polisen är på väg för att ta hand om dem.”

Läs mer →

Hur blir vi till i egna och andras ögon? Hur formas vår identitet?

Frågorna, som är våra ständiga följeslagare i livet, spetsas till i ett par seminarier på Bokmässan. Först lyssnar jag på Ann-Helén Laestadius och Annica Wennström, två unga samiska författarinnor. Ann-Helén gjorde sig känd med den prisbelönta ungdomsboken Sms från Soppero, Annica har skrivit flera böcker, bland annat romanen Lappskatteland: en familjesaga, som skildrar tre kvinnor i olika generationer. Båda bor i Stockholm och har barn på samma förskola, ingen av dem har själva fått lära sig det samiska språket som barn. Ann-Helén kommer från Karesuando, Annica från en sydsamisk släkt.

Båda har fått återerövra sin samiska identitet efter att ha varit nära att förlora den. Ann-Helén framträder på Bokmässan i kolt. Hon fick den i 30-årspresent och beskriver första gången hon hade den på sig som ”att komma hem”. Hon lägger vikt vid sådana yttre attribut och ritualer och vid att varje år få ”komma hem” (och nu menar hon att få resa upp till sitt Norrbotten och träffa släkten där) men säger att det som varit det största hindret för henne är att hon inte fick lära sig det samiska språket som barn. Nu har hon studerat samiska och förstår språket ganska bra med vågar inte tala det: ”Det är så märkligt – när jag blir tilltalad på samiska svarar jag på franska!”

Läs mer →

Jag är på Bokmässan i Göteborg och funderar över ord. Det som hände i Kauhajoki lämnar mig ingen ro. Jag tänker på skillnaden mellan att förstå och att acceptera. Om jag försöker förstå Matti Saari - sviker jag då offren? Det är så enkelt, och frestande, att avfärda Matti som en ”enskild galning”. Då behöver vi inte förstå. Och då finns ju heller ingenting att göra - sådant kan hända ibland om en människa blir tillräckligt galen.

Just uttrycket ”enskild galning” använde Gellert Tamas vid ett seminarium här idag. Det handlade egentligen om de apatiska barnen - Tamas skriver just en bok om dem. Men Björn Linnell, som ledde samtalet, ställde först frågor om Tamas tidigare bok Lasermannen. Tamas sa att han börjat intressera sig för John Ausonius just eftersom denne så ofta beskrevs som en ”enskild galning”. Men, sa Tamas, var det något som blev tydligt i hans researcharbete så var det att Ausoninus i högsta grad var påverkad av det samhälle han levde i - och också kom att påverka det.

Jag tänker på samma sätt om Matti Saari. Han var säkert ingen frisk människa - men han levde i ett sammanhang, verkade inom det och kom att påverka det på ett förödande sätt. En människa är ingen isolerad ö. I dagens Sydsvenskan har jag skrivit en debattartikel om vad vi kan och måste göra för att minska riskerna för att det händer igen. Vi kan säkert aldrig garantera att det aldrig sker, men vi måste göra allt som står i vår makt för att minska riskerna.

Jag ledde idag ett seminarium på Bokmässan på temat Familjestöd - behövs det? Den danske familjeterapeuten Jesper Juul avslutade seminariet. Familjestöd är ett föråldrat uttryck, menade han. Det är dialog som behövs, inte manualbaserade metoder. Det finns inga ”experter” på barnuppfostran - det går inte att jämföra föräldrars fostran av sina barn med pedagogens arbete med barn i förskolan eller skolan.

Men - det som händer i familjen, i samspelet mellan föräldern och barnet, lägger en viktig grund för vad som händer sedan. Och vad som sker i förskolan och skolan spelar roll. Det går att förstå vad som faktiskt händer, också varför Matti Saari gjorde som han gjorde. Att försöka förstå är inget svek. Men en nödvändig förutsättning för att vi ska finna medlen att förebygga.

Sydsvenskan har idag en stor artikel om barns och ungdomars hälsa. Man vill slå hål på den eviga myten om att varje ungdomsgeneration mår sämre än den förra. Jag är intervjuad. Lite skevt blir det väl, som alltid. Av en två timmar lång intervju finns väl bara tiondelen med. En av våra mera kända folkhälsovetare hörde av sig i eftermiddags och undrade om jag verkligen hade en så positiv bild av ungdomars hälsa som jag ger uttryck för i intervjun. Jag svarade som jag brukar: Att jag inte oroar mig för ungdomars hälsa i stort. Men för att klyftan ökar mellan majoriteten som mår ganska bra - och den minoritet som inte alls gör det. En klyfta som segregationen i vårt samhälle bidragit med. Och så oroar jag mig för tonårstjejerna och deras alla stressymtom, ofta med inslag av deppighet och sviktande självkänsla.

Men ibland undrar jag om det inte finns en dold psykisk ohälsa också hos en del pojkar. De talar aldrig om den, men rätt vad det är kan den explodera i dramatiska destruktiva eller självdestruktiva handlingar. Som i österbottniska Kauhajoki idag. Till det återkommer jag - det måste få sjunka in under något dygn, det är bara så fruktansvärt hemskt. Efter den förra massakern i Jokela skrev jag en artikel i Läkartidningen som finns här - sök på mitt namn i arkivet.

Erik de la Reguera, DN:s korrespondent i Latinamerika och min son, har just kommit tillbaka till sitt hem i Buenos Aires efter ett omtumlande besök i det orkandrabbade Haiti. Vi umgås numera oftast via Skype. I ett av sina reportage berättar han om ett besök i byn Cazale, där han stöter ihop med elvaårige Enoc Ribén utanför resterna av familjens helt demolerade tegelhus:

Min pappa, min syster och en av mina kusiner dog, säger han tyst.

Han är noga med att jag stavar hans systers namn rätt.

- A-s-n-a, det är så man skriver det, upprepar han om och om igen, som om bokstäverna vore det enda som fanns kvar av henne.

Bokstäverna blir viktiga, inte bara som ett mantra. Utan säkert också för att försäkra sig om att journalisten från det främmande landet verkligen uppfattar allting rätt. Ingenting får bli fel när det gäller en död syster.

Jag känner igen den där noggrannheten med detaljer. När jag skrev min bok När musiken tystnar, som handlar om en flicka, Kyllan, som dog vid elva års ålder, blev kravet på sanning i det lilla nästan plågsamt till slut. När källmaterialet inte räckte till för att förse mig med de detaljer jag behövde ropade romanförfattarrösten inom mig: ”Men fyll i då! Berättelsen är det viktiga, så noga är det inte!” Men mot den ropade, än högre, Enoc Ribéns röst: ”Nej stopp nu, K-y-l-l-a-n, det är så man skriver det! Ingenting får bli fel nu!”

Och jag känner igen den från berättelserna om Agneta, min fru, och Anna-Karin, Mats och Magdalena, mina yngre syskon, alla döda alldeles för tidigt. Berättelserna om dem får inte tystna. Men de måsta vara rätt! Tänker jag – och vet samtidigt att vi överlevande bär var och en sin egen berättelse om dem. Enoc har sin berättelse om Asna, hennes bästa kompis en annan. Att respekteras i samma mån. Och namnet – det ska i alla fall stavas rätt!

Idag refererar medierna en undersökning som gjorts av stiftelsen Centrum för rättvisa. I den påvisas en systematisk diskriminering av kvinnor vid intagningen till en del attraktiva högskoleutbildningar. För att få en jämnare könsfördelning har en rad universitet och högskolor valt att positivt särbehandla män. ”Värstingar” i detta avseende är läkarutbildningarna i Göteborg och Linköping, veterinärutbildningen vid SLU och psykologutbildningen i Lund. Intagningen sker till största delen med gymnasiebetygen som grund och då utan diskriminering. Men när resterande platser ska fördelas, de som reserverats för studenter som gjort högskoleprov eller gått folkhögskolekurser, har en ”viktning” ägt rum som i princip nästan helt stängt ut kvinnor med sådana meriter.

Genom att ratificera en rad internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter har Sverige åtagit sig att inte diskriminera någon på grund av kön. Men de aktuella universiteten och högskolorna har kommit runt detta genom att hänvisa till något oklara formuleringar i Likabehandlingslagen. Dessa går i sin tur tillbaka på ett EU-direktiv som sägs ge rätt till ”positiv särbehandling”. Men det är högst tveksamt om detta verkligen är hållbart. I det aktuella direktivet från EU:s råd 2000/78/EG sägs i §7 under rubriken ”Positiv särbehandling” följande:

I syfte att säkerställa full jämlikhet i yrkeslivet får principen om likabehandling inte hindra en medlemsstat från att behålla eller besluta om särskilda åtgärder för att förhindra att personer på någon av de grunder som anges i artikel 1 missgynnas eller att kompensera för ett sådant missgynnande.

Tanken är alltså att det ska föreligga ett ”missgynnande”, och den positiva särbehandlingen ska förhindra eller kompensera för det. Men vilket ”missgynnande” kan man hänvisa till när det gäller män som söker till attraktiva program på högskolan? Här handlar det om helt andra saker, nämligen att killarna har betydligt sämre betyg än tjejerna från gymnasiet och också är mindre intresserade av de aktuella programmen. De kan knappast hänvisa till att de blivit missgynnade - av vem i så fall?Begreppet ”positiv särbehandling” blir därför dubiöst i detta sammanhang. För kvinnornas del handlar det ju i samma grad om ”negativ särbehandling”. Det jämnar ut sig. En rättslig process har nu inletts för att pröva om universiteten och högskolorna handlat rätt. Det är sorgligt att det ska behövas. Denna form av diskriminering måste självklart upphöra så snart som möjligt. Och uppmärksamheten bör i stället inriktas på de viktiga frågorna: Varför lyckas killarna sämre än tjejerna på gymnasiet? Och varför undviker de attrativa men krävande universitetsutbildningar?

Det kom ett brev från en god vän. För ett år sedan förlorade hon sin man. Hon berättar om sin saknad.

Jag blir starkt berörd. Jag vet. Agneta dog för fyra och ett halvt år sedan. Och jag tänker på skillnaden mellan sorg och saknad. Det finns många böcker om sorg, men nästan ingen om saknad.

Sorgen kan förlama, tillintetgöra. Men den slipas av med med åren. Åtminstone hjälpligt. En annan kvinna skrev till mig om det. Hon liknade sorgen vid en sten i vatten. Man ser den hela tiden, den försvinner aldrig. Men de skarpa kanterna som gör så ont i början rundas av, vattnet gör sitt så småningom.

Men saknaden… den är så oberäknelig. Biter bakifrån när man ingenting anar. Överväldigar när man trodde man hade kontroll. Som nu… våra yngsta fyller nitton år om ett par dagar, på väg ut i vuxenlivet. Varför är hon inte här?

Men det slår mig att åtminstone en förstått vad saknad är. Astrid Lindren, förstås. När hon i Ronja Rövardotter, sedan Skalle-Per dött, låter Mattis ropa ut sin förtvivlan: ”Han fattas mej så det skär i bröstet!” Det var inte Astrid som uppfann uttrycket - hon fann det i ett brev från systern till hennes nära vän, Anna Riwkin, sedan Anna gått bort. Men så arbetade Astrid: Ur vardagens erfarenheter vaskade hon fram och renade uttryck som hon sedan använde i sammanhang som gjorde dem odödliga. Och användbara för oss alla.

För just så känner jag. Hon fattas mig. Jag har ett bra liv. Jag lever i nya sammanhang med mening och glädje. Men hon fattas mig. Hon fattas oss. Och kommer alltid att göra det.

Jag kommer att tänka på en annan Lindgren, Barbro förstås. Och dikten Gråt inte för att jag är död, så känsligt tonsatt av Georg Riedel. Med slutraderna

Allt som är kvar av mej/är inom dej/så vi är jämt tillsammans

Visst kan vi få tänka så?