För fjärde dygnet i rad faller bomberna över Gaza. UNRWA anger idag på morgonen antalet döda till 364. Mer än 1600 är skadade, sjukhusen i Gaza är överfulla och saknar läkemedel och material.

Rädda Barnen uppger att minst 28 barn dödats och 130 barn är svårt skadade - se bra artikel på Rädda Barnens hemsida här.

Andy David, talesman för israeliska UD, intervjuas av Ekots Jan Andersson och säger:

Det finns en tendens från den palestinska sidan att överdriva siffrorna. Men det spelar egentligen ingen roll. Vi talar om principer här. Nu får det vara nog. Vi har verkligen försökt allt som står i vår bok.

Ibland säger språk och ordval lika mycket som bomber och granater. Vilka principer? Vedergällningens eller folkrättens? De senare ger rätt att försvara sig mot angrepp, det är sant. Men inte till vilket pris som helst. Och principen om barnets rätt till liv och överlevnad enligt artikel 6 i barnkonventionen - vad är den värd?

Vi talar om principer här… Ja, låt oss fortsätta med det, och aldrig någonsin förtröttas. Om grundläggande principer när det gäller mänskliga rättigheter och folkrätt.

Jag skriver detta just när vi passerar midnatt på väg mot Värnlösa barns dag. Det har länge varit en viktig dag för mig. I början av 1980-talet skrev jag varje år denna dag en krönika på ledarsidan i Upsala Nya Tidning. Mitt viktigaste budskap då var att kyrkan borde uppmärksamma dagen mer. Som en påminnelse om att den massaker som Herodes knektar begick på oskyldiga pojkar i Betlehem, i fåfängt sökande efter Jesus, fått många efterföljare i vår tid. Våren 1983 hade jag själv vandrat runt i Shatilalägret i söda Beirut och intervjuat barn om den massaker som begicks där i september 1982. Då dödades flera hundra barn, och de överlevande kunde berätta att flera av gärningsmännen hade haft klistermärken av Jungfru Maria på sina gevärskolvar. Inatt faller bomberna över Gaza. DN berättar ikväll att redan minst 225 dödats. Hur många av dem är barn?

Idag är det ändå en annan fråga som känns än mer angelägen för mig. Herodes knektar, de maronitkristna krigarna i Beirut och de som sitter i de flygplan som bombar Gaza - alla har de en gång varit oskyldiga barn själva. Vad har hänt på vägen?

De var ”oskyldiga” en gång i den meningen att de ännu inte kunnat begå onda handlingar. Men var de utan ondska? Är barn från början alltigenom goda?

Ulla Lundqvist tar upp den frågan i en intressant essä i DN den 22 december - du finner den här. Ulla jämför tre litterära texter: Selma Lagerlöfs Bortbytingen, Doris Lessings Det femte barnet och Sonya Hartnetts Thursdays Child (den senare tyvärr ännu inte översatt till svenska). I alla dessa texter tar ondskan gestalt i ett barn och blir därför så mycket mer skrämmande. Ulla citerar John Ajvide Lindqvist, som under senare tid mer än de flesta utvecklat temat kring ”det obegripliga andra”, när han säger: ”Inför det andra står vi nakna.”

Jag tror vi redan från början bär både godhet och ondska inom oss. Genom livet står vi inför en serie aktiva val, där vi kan välja att antingen vara onda eller goda. Alla de nämnda författarna betonar, om än på olika sätt, varje människas personliga ansvar.

En sådan syn får konsekvenser när vi tänker kring barnuppfostran. Den gamla synen att barnet var fött i synd och att ondskan skulle tuktas bort tror jag har skadat många barn för livet. Men också en syn på barnet som alltigenom gott kan skada ett barn. För med den synen kan vi försumma något av det viktigaste i all fostran: Att hjälpa barnet att känna igen både det goda och det onda, inom sig själv liksom i omgivningen - och välja det goda. En sådan insikt kan aldrig tränas som ett slags färdighet - den kräver verklig dialog och stor inlevelse.

Om en sådan syn också får teologiska konsekvenser? Det får väl teologerna svara på. Gud skapade människan till sin avbild - innebär det att Gud också bär ondska inom sig? Kristus blev människa - innebär det att han också gick in i ondskan? Jesu sätt att behandla Maria på leder ju knappast tanken till en alltigenom god människa…

Själv tror jag Gud, också i sitt människoblivande, ville inskärpa betydelsen av det personliga valet. I det välorganiserade kaos som universum utgör kanske människans lott är just detta - att kunna välja. Och helst det goda.

Frågan är bara om människan är mogen det förtroendet. De barn som nu ligger svårt skadade på sjukhus i Gaza har nog svårt att känna det så.

Idag gick jag ner i vårt källarförråd och hämtade julkrubban med alla figurerna. Den har funnits med oss i snart tjugo år och har en viktig plats i vårt julfirande. Jag ställde upp den på flygeln, och varsamt frigjorde jag den ena figuren efter den andra från handduken den vilat i sedan sist. När alla figurererna var på plats upptäckte jag att den viktigaste av dem alla, nämligen Jesusbarnet, saknades. Krubban var tom! Jag letade igenom lådan en gång till - inget Jesusbarn.

”Vad gör vi?” frågade jag mina ungdomar. ”Vi kan ju inte ha krubban här utan Jesusbarn!”

”Men pappa”, sa de med en mun, ”han är ju inte född än! Titta på Maria - ser du inte hur stor mage hon har? Han kommer säkert fram på julafton!”

Jag spände ögonen i dem för att med min röntgenblick utröna om jag var utsatt för något slags practical joke - men nej, inget utslag på den mätaren. Så tänkte jag på att det just idag är Marias dag - vi lyssnade på Marias lovsång i gudstjänsten på förmiddagen. Hon vågade tro på undret. Skulle inte jag också våga det?

Jag höll nog inte riktigt måttet. Så klentrogen jag var dök jag ner i den stora papplådan på nytt. Och se, längst ner i ett hörn, inlindad i en näsduk som jag inte upptäckt tidigare - där låg han! Jag funderade ett ögonblick på att inte röja min upptäckt, gömma honom på säkert ställe och återställa honom i ett obevakat ögonblick på julnatten. Men det blev lite för manipulativt. Dessutom blev jag så barnsligt glad över att ha återfunnit vårt lilla Jesusbarn att jag tjoade till så att alla hörde det.

Så nu ligger han där tre dagar för tidigt och väntar på sin födelse. Bra så. Imorgon är det vintersolstånd, och dagarna blir längre igen. Ljuset är äntligen på väg tillbaka.

Bloggen gör nu juluppehåll, nya inlägg är att vänta först efter Annandagen. Tack till alla läsare för hösten som gått. En riktigt God Jul önskar jag er alla!

För oss som känner Rosengård kommer de senaste dagarnas händelser där inte som någon överraskning. Jag uttryckte den 5 november mina farhågor i ett tidigare blogginlägg - här. Och i en artikel i Läkartidningen tidigare i höst (som du finner här) skrev jag också om min rädsla för att vi i Rosengård eller Bergsjön kunde vänta oss liknande händelser som dem i Paris, Berlin och London. Och nu kan vi lägga till Aten.

Jag ser det som sker främst som ett uttryck för utanförskap. För det är vad man upplever på Rosengård. En stark inre sammanhållning men en känsla av att stå utanför det svenska samhället. Fattigdom och hög arbetslöshet förstärker detta. Allt ett resultat av en misslyckad integrationspolitik.

Men det finns också ett inslag av ungdomsrevolt i det hela. Jag känner igen stämningarna från början av 1960-talet. Också då var vi starkt påverkade av händelserna ute i Europa. Finanskrisen och den snabbt ökande arbetslösheten bland ungdomar ger extra syre till elden.

Att sedan det hela utlöstes av en sällsynt okänslig utrymning av en källarmoské är mer en detalj i det hela (där för övrigt bostadsföretaget förtjänar mer klander än polisen). Liksom att andra ungdomar med anarkisympatier hänger på - det såg vi också i Paris. Det är djupt beklagligt, kanske främst för att det riskerar att skymma sikten. Förr eller senare hade något hänt ändå. Utlöst av något, utnyttjat av andra.

Grundproblemet ligger i fattigdom och segration. Inte i invandringen i sig, inte i ”kriminella element” som tar för sig. Vi kommer att få ta emot mångdubbelt fler flyktingar i framtiden, och det kan vi klara. Men då krävs en helt annan inställning från samhället i stort. Från oss med andra ord.

I morse kl 06.20 väcktes jag, liksom många andra här i Skåne, av att hela huset skakade. ”Det här är en jordbävning”, tänkte jag och for upp ur sängen beredd att ge mig ut på gården om så hade krävts. Men jag stannade inne och gick i stället ut i köket. Där satt redan Hugo, ganska omtumlad och undrande. Hans filtallrik hade börjat hoppa på köksbordet, och allt på diskbänken hade farit omkring. Vi slog på radio och text-TV - men inga besked. Först en halvtimme senare kom en liten notis på Sydsvenskans hemsida, och i en kommentar fann jag en länk till U.S. Geological Survey Earthquake Hazards Program - se här. Och där borta, på andra sidan Atlanten visste man att ett jordskalv inträffat nära Sjöbo med magnitud 4.7 på Richterskalan.

Senare kom mer rapporter, och någon av tidningarna uppmanade läsarna att mejla in bilder på förödelsen. Så jag tog min kamera och började inspektera lägenhet och omgivning. Tavlan ovanför köksbordet hade hamnat snett, och en av våra nyupphängda silvriga kulor hade fallit ned från trädet i trädgården. Visserligen påpekade Hugo stillsamt att tavlan nog hängt lite snett tidigare också - men inte så mycket!! Och möjligen hade han sett den där kulan på marken redan kvällen innan. Men sådana ovidkommande anmärkningar tycker jag inte får ha någon giltighet en sådan här dramatisk dag! Så här intill finns bildbevisen!

Hela dagen har vi sedan diskuterat detta naturfenomen. Det är en märklig känsla att marken under ens fötter inte längre känns stabil! I Lund har samtal pågått hela dagen. Linde och jag for ner och åt lunch på Espresso House, där Hugo jobbar. Och vid alla bord talade man bara om Skalvet och försökte tolka dess innebörd.

På förmiddagen ringde en upprörd dam till radions Ring P1. Med darr på stämman förklarade hon att jordbävningen var Guds varning till det svenska folket. Nu måste vi komma till tro, sa hon. Täppas frågade försynt om hon verkligen talat med Gud om detta på morgonen, och det hade hon gjort. Men sådana förklaringar väcker ingen riktig anklang här i Lund. Vi har svårt att förstå varför just Skåne skulle behöva en sådan uppsträckning när vi vet hur det ser ut i andra delar av landet.

Då tror jag, så troende jag är, mer på seismologen Reynir Bödvarsson, som lugnt och med båda fötterna på kontinentalsockeln förklarade sammanhangen i Ekot. Han sa att det också mitt inne i sockeln alltid finns en del spänningar och att en jordbävning av det här slaget är naturens eget sätt att utjämna spänningen innan den blir alltför stor. Så, tänkte jag, om Gud hade något finger med i spelet i det som hände här i morse så var det nog snarare hans möjligen lite indiskreta sätt att skapa avspänning. Så att vi sedan kan få fira julen i fred utan att i vart fall behöva oroa oss för att kontinentalsockeln ska spricka mitt itu.

I inledningen till gudstjänsten i Lunds domkyrka igår talade prästen Veronika om adventstidens stress. Om hur viktigt det var att komma till ro och att upplåta ”vart hemligt rum” i förberedelse inför julen. Det var då det slog mig att stress kan vara en beroendesjukdom.

Jag älskar att arbeta. Men nu, efter drygt ett år som pensionär, blir jag alltmer förundrad. Sakta har jag kommit in i en annan rytm. Jag sover ofta till nio på morgnarna och hinner allt mindre på dagarna. Och när jag häromdagen samtalade med Birgitta, en jämnårig vän, sa vi nästan med en mun: ”Jag fattar inte hur jag hann med allting förut! Och hur jag orkade!”

Man blir väl äldre, sa vi. Orkar mindre. Tänker långsammare. Men är det bara så? Jag kan inte komma ifrån tanken att jag i det liv jag levt i många år gått på ett varvtal som ärligt talat inte varit riktigt klokt.

Jag inser alltmer att den stressnivå jag haft varit självvald. Och en form av beroende. Som en drog. Den har gett mig kickar! Aldrig mådde jag så bra som ibland när jag hade alldeles fullt upp och just var på gränsen till att gå i väggen. Och den har bedövat! När oron, ångesten och känslan av meningslöshet kom krypande trampade jag gasen i botten - och det hjälpte! Och jag saknade sjukdomsinsikt! Jag trodde att jag var tvungen att jobba så - jag mobiliserade tusen och fler skäl till varför detta var nödvändigt, varför jag inte hade några alternativ. Den gjorde mig egotrippad! Stunder jag borde ha stannat upp i möten med dem jag hade närmast omkring mig blev inte alltid av. Jag hade inte tid, trodde jag. Och - det enda altenativ jag såg till stressen på den nivån var - väggen! Kollapsen. Sjukskrivningen. Psykosen. Med andra ord: Jag visade alla klassiska tecken på ett beroende. Utan att fatta! Så läkare jag var.

Nu börjar jag förstå. Alldeles för sent, kan jag tycka. Att det finns ett liv i lagom hastighet. Där jag börjar se färger och känna dofter igen. Där jag bättre förstår att det finns märkvärdiga människor alldeles omkring mig. I Stockholm och Buenos Aires. Och på gångvägen till Konsum. Jag skäms inte längre ett dugg för att klockan hinner bli elva innan jag läst mina morgontidningar i lugn och ro. Och förstår att jag nog ska vara innerligt tacksam för att jag fortfarande är i livet.

Frågan är bara om jag har något hemligt rum kvar att upplåta. Jo, kanske ändå. Jag ska kolla.

För många år sedan var jag på besök i dåvarande Sydjemen. Under en middag reste sig hälsoministern och tog till orda:

Vi är ett av världens fattigaste länder. Men vi har våra barn! Dem är vi glada och stolta över! Vi gör allt vi kan för att de ska ha det bra!

Jag var där för Rädda Barnens räkning och visste att många barn faktiskt hade det svårt. Men jag blev ändå tagen av hans tal. Tänk att få höra en minister som sade sig vara stolt över nationens barn! Och jag funderade över om en svensk minister någonsin skulle kunna uttrycka något liknande. För här är det nämligen så att vi alla blir så bekymrade, så snart våra barns hälsa och välbefinnande kommer på tal.

I dagarna kom UNICEF ut med en rapport, där 24 OECD-länder jämförts när det gäller kvaliteten på barnomsorgen och förekomst av barnfattigdom. Tio kriterier skulle vara uppfyllda för att ett land skulle få max-poäng. Ett enda land uppfyllde samtliga tio: Sverige. Island uppfyllde nio, de övriga nordiska länderna samt Frankrike åtta. I botten på tabellen låg Kanada och Irland med bara ett enda kriterium uppfyllt!

En bra sammanfattning av rapporten finns på UNICEF:s hemsida - här. Där ser du exakt vilka kriterier som användes, och du har också möjlighet att ladda ner hela rapporten som pdf-fil.

Nu väntar jag bara på att någon av våra ministrar, till exempel Jan Björklund, stiger fram och visar berättigad stolthet över hur väl vi lyckats med våra barn i Sverige. Vad befriande det skulle kännas! Sedan kan vi sansa oss och i lugn och ro fundera över de brister vi ser också här. För de finns, och vi behöver samtala om dem. Vi behöver ett nytt kunskapslyft inom förskolan, främst i kunskapen om barns anknytning, lek samt fantasi- och språkutveckling. Det förutsätter höjd status för förskolans personal. Och barnfattigdom finns på sina håll i Sverige också och måste bekämpas.

Men låt oss bara ta det i just den ordningen. Först vara stolta och glada, hur osvenskt det än kan tyckas. Och så en lagom dos självkritik.