Innan jag lämnar kapitlet Cypern vill jag berätta om en upplevelse som gjorde mig mycket illa berörd. Avslöjandet i svensk TV om den antisemitism som finns inom Society of Saint Pius X har väckt stor interantionell upptsåndelse. I en artikel om detta i Observer 27/1 fäste jag mig vid en randanmärkning:

The Council of Christians and Jews have said that in recent years there has been an considerable increase in antisemitism from some of the eastern European churches…

The Council of Christians and Jews kom till 1942 och är den äldsta organisationen för interreligiös dialog i England.

Samma dag, den 27/1, var jag på gudstjänst i International Evangelical Church i Larnaca. Kyrkan gör säkert ett värdefullt diakonalt arbete bland gästarbetare och immigranter. Här fanns denna söndag besökare från Nordafrika, Rumänien och Thailand. En mycket karismatisk predikant framträdde. Han började med att berätta att han just återkommit från ett besök i Egypten, där han talat med kollegor. Undersenare tid har de fått en lång rad sms från både judar och muslimer i Israel och Gaza som bad om bönehjälp! Äntligen, menade predikanten, hade de fått upp ögonen för evangeliet och Jesus. Konflikten i Gaza var ett sista bevis på hur det kan gå när Jesus inte får råda.

Han övergick sedan till en mer regelrätt predikan, och valde då Markus 1:39 som utgångspunkt

Och han gick och predikade i synagogerna över hela Galiléen och drev ut demonerna.

Predikanten sa att de flesta europeiska kyrkor inte längre tog Bibelns ord på allvar och att de framför allt missat missionsuppgiften. De hade helt enkelt svikit sitt uppdrag. För hur många vågade idag gå in i synagogerna för att driva ut demonerna? Om vi inte lyckas omvända fler till tron på Jesus kommer världen att gå under!

Jag tänkte på den predikan Hans Ucko höl i Lunds domkyrka på Trettondagen och som jag skrev om här. Sällan har jag hört två predikanter med mer olika syn på det mesta. Men jag blev både rädd och illa berörd. För i den aggressiva och oförsonliga förkunnelsen i kyrkan i Larnaca fanns en antimuslimsk ton - men framför allt en antisemitisk. Och jag börjar undra hur vanlig den är.

Israel som stat fötjänar utmordentligt skarp kritik för den fullständigt sanslösa interventionen i Gaza. Men just därför är det viktigt att skilja på judar och judendom å ena sidan - och på Israel som stat å den andra. Och därför extra viktigt för kyrkan att just nu vara ytterst vaksam mot nya strimmor av antisemitism - historien förskräcker.

Från rökelsedoften, ikonerna och ljusen i Lazaruskyrkan vandrar jag förbi den stora moskén och hamnar nere på den öde stranden. Det blåser, och vågorna går höga. Jag söker en motbild till vandalerna i Nicosia och finner den snart.

På strandpromenaden nedanför de stora hotellen finns en rad glasmontrar med en stor affischutställning. Barn och ungdomar i olika åldrar har fått teckna eller måla bilder, där de bästa sedan ska få bli underlag för ett antal stora puzzel. Fredstemat dominerar. Margarita Kotsoni, som vann första pris bland 13-17-åringarna, har med precision, detaljrikedom och artistisk finess målat ett slags diagram över människans tunga. Med olika färg har hon märkt ut tungans områden med dess skilda smaklökar: sött, salt, surt, bittert. I en förklarande text skriver hon: ”Jag valde temat ’identitet’, och jag vill illustrera sådant som förenar oss i stället för sådant som skiljer oss åt.” Under bilden har hon skrivit några kända cypriotiska rätter med både deras grekiska och turkiska namn.

Nu åker jag hem.

Jag avslutar en skönt solig förvårsdag i Larnaca på Psarolimano fisktaverna nära den södra hamnen. Efter halloumi och dolmades beställer jag som vanligt in en Greek coffee. När den står framför mig på bordet kommer minnena emot mig.

För precis 25 år sedan var jag här, i januari 1984. Här möttes vi, Agneta och jag. Agneta kom från Beirut, evakuerad efter ett halvt års tuff tjänstgöring i Beiruts södra förorter. Jag kom från Stockholm.

Första kvällen var vi på just en sådan här fisktaverna. När vi hade ätit skulle vi beställa in kaffe. Agneta, som var van vid Beiruts agenda, sa: ”Two Turkish coffee, please!” Det var inte alls bra! Ägaren kom farande, och vi fick högt be om ursäkt för denna förolämpning mot den grekisk-cypriotiska restaurangen. Innan vi så i nåder serverades just detta kaffe, som har två olika artistnamn beroende på vilken sida om gränsen man befinner sig. Idag hade man nog bara gett oss ett överseende leende. Något har hänt på Cypern!

Det var här vi bestämde oss för varandra, Agneta och jag. Jag har sökt upp gamla mötesplatser och funnit ett par. Främst piren vid norra hamnen.

Just idag tog Hugo sitt körkort! ”JAA!” stod det bara i hans sms. Kanske tur att Agneta inte var här. Jag tror hon hade dansat på bordet. Och så hade vi varit nära att bli utslängda på nytt.

Förhandlingarna om en återförening av Cypern är på väg in i ett kritiskt skede. Ett nytt ledarskap på båda sidor har gjort att hoppet ökat om att man nu äntligen ska lyckas. Men lätt är det inte. Och nu har några unga grekcypriotiska nationalistgalningar gjort vad de kunnat för att sätta käppar i hjulen för förhandlarna genom att vandalisera bilar med turkcypriotiska registreringsskyltar.

Loucas G. Charalambous (är det en tillfällighet att han har samma efternamn som den rättsläkare jag skrev om igår?) tar upp frågan i en debattartikel i söndagens Sunday Mail. Han påpekar att de som utfört dåden inte är vilka som helst. Många av dem är supportrar till ett av Cyperns mest kända fotbollslag, APOEL från Nicosia:

Två gånger har jag med egna ögon sett hur huliganer klädda i orangefärgade T-shirts rusat ut från APOEL:s klubblokaler beväpnade med järnrör och tegelstenar och attackerat bilar med turkcypriotiska registreringsnummer som stoppat vid trafikljusen just utanför. Medan klubbmedlemmar och anställd personal suttit i samma hus bara några meter därifrån och spelat backgammon eller pratat i godan ro.

Charalambous bekänner att han själv är gammalt APOEL-fan. Men nu skäms han, och hans angrepp är utan pardon:

Med APOEL:s historia i minnet har klubbledningen ingen rätt i världen att visa en sådan likgiltighet inför att klubbens lokaler används som samlingsplats och tillflykt för samvetslösa unga galningar som sätter ett helt lands framtid på spel.

Som om idrott och politik inte hörde ihop…

I fredagens Cyprus Mail berättas om Sima Muththia, en 28-årig tamilsk man från Sri Lanka. Den 13 januari ådrog han sig en allvarlig skallskada, sannolikt efter fall från en häst. Han blev alltmer omtöcknad och fördes till ett privatsjukhus, där han fick ligga helt utan behandling. Han försämrades snabbt, och efter ett dygn fördes han medvetslös till det stora sjukhuset i Nicosia. Där kunde man bara konstatera att han var hjärndöd, och behandling ansågs meningslös. Vi obduktionen fann man en stor blödning utanför hjärnan.

Det är rättsläkaren Nicholas Charalambous som slår larm. Följande sin läkaretik. Han menar att Sima inte fick den behandling han borde ha fått. ”Han fick inte ens en chans att överleva.”

KISA, en stödorganisation för immigranter, har tillsammans med Cyprus Mail utrett de närmare förhållandena. Sima kom till Cypern i juni 2006 för att arbeta som hästskötare. Han hade ett tidsbegränsat visum, som alla de andra gästarbetare från Nordafrika, Thailand och Rumänien som håller den cypriotiska turistindustrin igång. Arbetsgivaren lät honom snart träningsrida hästar med 13 timmars arbetstid per dag och en lön på 427 Euro i månaden.

I december 2007 skadades Sima vid en olycka, men arbetsgivaren tvingade honom ändå att fortsätta arbeta. När Sima lämnade in ett klagomål blev han uppsagd, och hans visum drogs genast in. Sima sökte då om asyl och fick fortsätta att arbeta på oklara villkor. KISA påpekar att både FN och Europadomstolen avrått från att sända tamiler tillbaka till Sri Lanka. Men Sima fick ändå avvisningsbeslut, och då olyckan inträffade var han helt papperslös.

KISA:s talesman Doros Polycarpou säger att det inträffade på nytt illustrerar hur illa flyktingar och gästarbetare behandlas på Cypern.

Bara på Cypern?

Bilden föreställer en timeout-stol. Den används på en del förskolor. Här sätts barn som inte sköter sig. Först när de suttit blick stilla ett antal minuter får de vara med igen.

Men timeout är en sportterm. Man kan begära timeout för det egna laget men aldrig tvinga den på motståndaren. Det förstod min mamma redan på 1940-talet. Vi hade en barnhage i vardagsrummet. När mamma inte visste vad hon skulle ta sig till med sina bråkiga småbarn klättrade hon ensam in i barnhagen, lade sig på huk och ropade till oss: ”Rör mig inte nu, jag är farlig!” Hon tog en egen timeout där inne, och fascinerade betraktade vi utifrån detta nu oskadliggjorda vilddjur.

Jag har just lämnat manus på en ny bok till förlaget. Ska berätta mer om den senare. Men nu behöver jag en timeout. Så nu åker jag till Larnaca. För att vila. Och ladda upp för nästa bok. Som ska handla om - just det: timeout! Och andra nannymetoder. Åh, vad jag längtar efter att få skriva den boken! Känner mig som mamma i barnhagen, FARLIG, när jag tänker på alla dessa reaktionära strömningar i synen på barn. Och på alla som gått på dem. Vem tjänar på att ett barn blir kränkt?

Idag hade jag förtroendet att få hålla högtidstalet i samband med Malmö högskolas avslutning i Johanneskyrkan i Malmö. Alldeles nyblivna sjuksköterskor och socionomer var samlade för att få sina examina konfirmerade i närvaro av anhöriga, som fyllde hela den stora kyrkan. Det var både högtidligt och stämningsfullt. Vill du läsa mitt tal kan du klicka på den här länken: Tal i Johanneskyrkan Så snart jag talat färdigt fick jag ge mig ut till en väntande taxi, som hörde mig till Uppståndelsens kapell på Norra Kyrkogården i Lund. Där jordfästes min kära moster Peje vid en borgerlig begravningsakt, som också den var stämningsfull, om än på ett helt annat sätt.

Peje var, bland mycket annat, den som stod Kyllan närmast. Om Kyllan, som dog vid 11 års handlar min senaste bok, När musiken tystnar, som finns presenterad här. Peje var ett år yngre än Kyllan men gick i samma klass. Boken hade inte kommit till stånd, om inte Peje haft så mycket att berätta!

Från unga människor på väg ut i livet för att tjäna sina medmänniskor till en som gjorde det hela sitt liv och som nu har lämnat oss. Avståndet är kort. Mellan Malmö och Lund. Mellan ”ett födsloskrik och en fårad kind.”