Nu börjar sportlovet för barnen i norra Sverige. Äntligen! Och där finns gott om snö att åka skidor på. För en vecka sedan var jag i Vännäs, och på skidstadion pågick ungdoms-SM i gnistrande vinterföre.

När jag flyttade till Västerbotten 1986 saknade jag de tidiga vårtecknen. De första vårblommorna, porlandet i grusvägarna. Det var som om våren inte fanns - plötsligt, och alldeles för sent blev det sommar. Så småningom lärde jag mig att se vårtecknen också där. När snön rasade från ladugårdstaket. Och så storspoven, som började sjunga på fälten nedanför Ljusåker sista veckan i april.

Här i Skåne njuter jag av våren, som faktiskt redan är på väg. Bilderna är från dagens morgonpromenad med Twiggy. Vintergäck och snödroppar överallt. På annat ställe på min blogg pågår en spännande diskussion om generation Y - om allt som tycks vara tidsbundet och som hela tiden förändras. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det som tycks märkvärdigt stabilt. Än så länge i alla fall. Nymånen som hängde över Klostergården igår kväll. Igen. Vårblommor och fågelsträck. Igen. Allt som kommer tillbaka. Bara att ta emot.

Den 28 februari är annars ingen rolig dag - 23 år är för kort tid för att inte minnas. Men imorgon är det mars.

Det är många som nu söker sig till Europa och Sverige undan fattigdom, förföljelse och väpnade konflikter. Bland dem är de helt papperslösa samt ensamkommande barn och ungdomar särskilt utsatta. De har den sämsta hälsan, såväl fysiskt som psykiskt. Och samtidigt har de mycket svårt att få tillgång till såväl medicinsk vård, skolgång som social omvårdnad.

Om detta handlar ett nyutkommet temanummer i Socialmedicinsk tidskrift, häfte 6, 2008. Det är redigerat av Solvig Ekblad, som också skrivit en tänkvärd introduktion. I numret finns bland annat en översikt över situationen i Europa samt erfarenheter från det arbete som pågår vid Rosengrenska i Göteborg samt i Skellefteå, där man byggt upp en spännande modell för arbete med dessa grupper.

Jag har skrivit ett inledande kapitel med titeln Människovärde, värdighet och yrkesetik. Du kan läsa det kapitlet som pdf-fil genom att klicka på länken nedan. Men jag vill verkligen rekommendera dig att läsa hela detta temanummer, som sammantaget ger ovärderlig information om några av våra mest utsatta grupper i samhället. Ett lösnummer kostar 68 kronor och kan beställas från [email protected]

Min artikel som pdf-fil

Häromkvällen såg jag filmen Waltz with Bashir. Den israeliske filmaren Ari Folmans animerade gestaltning av hur han efter hand avtäcker minnet från det obeskrivliga - massakern i Sabra och Shatila i september 1982. Folman var med i den isareliska trupp som slog en järnring runt lägret, medan den kristna falangistmilisen fick sköta själva ”upprensningen”. Han sände upp lysraketer så att falangisterna skulle kunna se vad de gjorde.

Ingen vet hur många som dödades under dessa nattsvarta dygn. McBride-rapporten anger siffran 2000, den israeliska Kahan-rapporten cirka 800. Många var kvinnor och barn.

I april 1983, några månader efter massakern, vandrade jag runt i Shatila. Tillsammans med en palestinsk sjuksköterska intervjuade vi ett antal kvinnor och ungdomar som överlevt. De intervjuerna hör till mitt livs mest smärtsamma upplevelser. Jag beskriver dem på sidorna 25-41 i vår bok Barn i krig från 1987:

”Aldrig tidigare har jag så tydligt sett att bakom de tekniska begreppen upprensning, aktion, operation döljer sig bara en sak: det brutala dödandet. Kalla det görna en barnatro som brast, kalla det gärna förtvivlan över en insikt… Jag tror att alla människor som kommer riktigt nära den nakna, råa ondskan förändras. Någonting går sönder som sedan aldrig kan repareras.”

Denna helvetesvandring ledde så småningom fram till Rädda Barnens Beirut-projekt. Agneta började arbeta där som psykolog. Det var så vi möttes.

Filmen ger den då omedvetne förövarens perspektiv. Det är en berättelse om skuld och skam, gripande och viktig också den. Se den! Och läs gärna boken som komplement! Finns på biblioteken. Och kanske på något antikvariat!

Och samtidigt: Ibland blir jag lite trött på själsvåndan hos oss som ändå bara är vittnen till ondskan. Kan vi någonsin förstå hur det är att vara Ranja, cykelhandlarens dotter, som jag skriver om i boken? Hon miste sin far och sina tre äldsta bröder på ett fullständigt vidrigt sätt. Var finns hon nu?

Låt oss återvända till det Kuba som min generation växte upp i, samma generation som i dag håller upp sitt exotiska ”Y” som om det vore en slangbella.

Så börjar en mycket läsvärd essä i Dagens Nyheter den 22 februari - du finner den här. Texten är skriven av Yoani Sánchez, vars blogg om vardagslivets vedermödor i Havanna fått miljontals läsare. Erik de la Reguera, DN:s korrespondent i Latinamerika, träffade henne tidigare i år (hans intervju med henne finner du här) och har nu översatt denna essä, som ger en bild av situationen på Kuba men som också har räckvidd långt utanför Latinamerika. Den handlar om generationsklyftor och förlorade ideal. Hur ska den yngre generationen handskas med den äldres alla krossade drömmar? Särskilt när så många företrädare för den äldre generationens frihetskamp hamnat i stelbent byråkrati, girig kommers eller uppgiven trötthet. Som mina generationskamrater. Som jag?

Generation Y brukar den kallas, den generation som är född från mitten av 1970-talet till omkring 1990. Den första generationen präglad av internet och mobiler, ständigt uppkopplad och vittberest, lätt desillusionerad, ibland på gränsen till cynisk. Som Yoani och Erik?

Kan vi någonsin mötas? Kring det som hände då en gång? Kring det som händer nu?

När jag läser essän associerar jag plötsligt till Victoria och världsrevolutionen av den danska författaren Inge Eriksen. Boken kom på danska 1976 och på svenska året därpå. Jag sträckläste och fascinerades av denna flödande melodramatiska berättelse om frihetskamp. Den handlar om Victoria, en ung kvinna i ett fingerat latinamerikanskt land i slutet av 1950-talet. Hennes far mördas och hon flyr upp i bergen, där hon ansluter sig till en gerillarörelse. Vi får följa henne genom revolution, maktövertagande och de första mödosamma försöken att också förvalta den nyvunna makten. Den som vill förstå vilka stämningar vi levde i under början av 1970-talet kan gärna läsa den boken. (Nu sätter jag nog Eriksens senare roman Fågelträdet högre).

Idag känns drömmarna om frihet, jämlikhet och broderskap mer avlägsna än någonsin. Men kanske ändå… Yoani sätter sitt hopp till nittiotalisterna:

Det är denna nya generation som kommer att avgöra om nästa sociala omvandling blir en framgång eller tillbakagång – allt medan vi i Generation Y skeptiskt kommer att se på med de trötta ögonen hos någon som sett utopier rasa förr.

PS: Du som vill läsa Yoanis blogg - gå hit!

Torsdag kväll träffar jag döttrarna, Signe och Nora, i Stockholm. Vi går på tapasrestaurang i Gamla stan. Avbrott i deras tentaläsning. Jag på väg till Vännäs.

Fredag morgon är jag i Vännäs medborgarhus och ska prata för Liljaskolans lärare. Han kommer emot mig i foajén: ”Känn’ du igen mig?” Jag får tänka efter en stund, men så ser jag. Det är ju n’Roger, cykelhandlarn, n’Simons farsa! Nu är han svetsarlärare här. Hur går det? ”Jo, bra. Simon spelar i Ersboda. Division 2. Dom åkte ju ur ettan, vet du. Och Hugo?” Jo, tack. Hugo spelar i Nike. I Lomma. Också division 2. Kul att dom håller på än! Ja du… åren går!…

Jag ska visa powerpoint, kollar i datorn och hittar det jag söker. En matchbild från idrottsplatsen i Vännäsby. Spölands pojklag, hemmamatch mot Sandåkern. Säkert sex år sen, minst. Både Hugo och Simon på plan. Och jag och n´Roger på läktaren. Lägger snabbt in bilden bland dem jag ska visa. Där är dom, pojkarna! Jag ser på Roger, som sitter långt fram i salen. Vi minns.

Efteråt kommer en annan man fram: ”Du, känn’ du igen mig? n’Filips farsa. Vi sågs på Björksta kafé. Då dom spelade, jazzgruppen du minns. Linde, Filip, Kim och Elin. Filip är gift nu! Han mår bra. Jobbar som personlig assistent. Och n’Linde då?” Jo tack, han mår också bra. Bor ihop med sin flickvän. Läser mänskliga rättigheter. Vad fint hon sjöng, förresten, Elin, där på Björksta… Vi ser på varann… jaa, du… åren går.

Det var tider. Och nu är tider. Vi var farsor då. Vid sidlinjen. På kaféet. Och här står vi nu. Medborgarhuset i Vännäs. Lika fåordiga som vi alltid varit när vi setts. Lika mycker farsor som någonsin.

Så är vi då framme vid sista avsnittet i den här minikursen om timeout och ignorering i samband med fostran av barn. Vi har sett att båda dessa begrepp kan rymma ett helt spektrum av olika åtgärder och förhållningssätt. De har främst använts i den anglosaxiska världen, där man haft, och har, en helt annan syn på barn och fostran än vi. Aga, också hårdhänt sådan, har använts långt in i vår tid. Timeout och ignorering har setts som en möjlighet att komma bort från en sådan brutal fostran med kroppsliga bestraffningar. Man har velat erbjuda föräldrarna konkreta handlingsalternativ som åtminstone inte skadat barnet rent fysiskt.

I Sverige har vi ett annat utgångsläge. Även om vi fortfarande ser fall av barnmisshandel så har åtminstone attityderna förändrats radikalt, sedan aga och ”annan kränkande behandling” (till exempel rumsarrest) förbjöds 1979. Det är nu 30 år sedan dess, och idag är det bara ett litet fåtal föräldrar som anser att aga är en acceptabel form för fostran av barn.

Av de former av ignorering jag beskrivit tidigare kan ignorering av ett beteende och ignorering av barnets anspråk att få bestämma själv försvaras i vissa lägen. Däremot kan det aldrig vara acceptabelt att frysa ut ett barn genom att ignorera barnet som person och låtsas att det inte finns.

Jag har beskrivit två former av timeout som också kan accepteras, nämligen när föräldern drar sig undan för en egen timeout för att inte kränka barnet - och när föräldern beviljar barnet och sig själv en gemensam timeout genom omstart. Däremot kan ingen form av avskiljande timeout sägas vara acceptabel i Sverige.

Det främsta argumentet mot igonering av barnet som person och avskiljande timeout är att sådana metoder kränker barnet och berövar barnet dess rätt till ”en känsla av väridighet och värde”, en rätt som finns inskriven i FN:s barnkonvention.

Under senare år har en rad program för föräldrastöd introducerats i Sverige. De flesta har anglosaxiska förlagor, som innehållit både total ignorering och avskiljande timeout. Det är djupt beklagligt att de svenska programmakarna inte redan från början såg till att sådana inslag togs bort ur programmen. Programmen Cope, Föräldrakraft, Komet och Triple P har alla nämligen haft sådana inslag också i sina svenska upplagor. Än mer beklagligt och rentav sorgligt är att Folkhälsointitutet länge legitimerat dessa program utan att kräva en anpassning till barnkonventionen och till svenska förhållanden.

Samltiga nämnda program har nu, efter långvarig påtryckning från mig och andra, sent omsider valt att ta bort dessa repressiva metoder ur sina manualer, vilket är utmärkt. Också Folhälsoinstitutet har till slut tagit sitt ansvar. I mitten av februari 2009, alltså för bara några dagar sedan, dök följande text upp på institutets hemsida:

Begreppen “timeout” och ”ignorering” förekommer i flera av de program för föräldrastöd som används i Sverige. Det har sitt ursprung i förhållningssätt som används i anglosaxiska länder. Begreppen har flera olika innebörder. En del är förenliga, och andra klart oförenliga med det sätt att se på barn som finns i Sverige.

- Timeout kan betyda att den vuxne tar hand om ett oroligt barn och går undan med barnet till en lugnare plats. Barnet lämnas således inte ensamt. Det är en metod som kan vara lämplig om situationen kräver det.

- Timeout kan också betyda att barnet placeras ensamt i en särskild del av rummet (“skamvrå”) och i ett helt annat rum. Detta är ett helt oacceptabla sätt att behandla barn.

- Ignorering kan betyda att den vuxne inte svarar på tilltal från barnet när barnet upprepade gånger ber om något som är olämpligt, trots att föräldern förklarat att det inte går att tillmötesgå barnets önskemål. Det är en metod som kan vara lämplig om situationen kräver det.

- Ignorering kan också innebär att den vuxen låtsas som om barnet inte finns när barnet gjort något som den vuxne ogillar. Detta är ett helt oacceptabelt sätt att behandla barn.

Det är bara att lyfta på hatten. Folkhälsoinstitutet ansluter sig därmed - äntligen - till den syn på dessa frågor som kommit till uttryck i denna minikurs. Får vi därmed hoppas att att vi nu har enad front mot ignorering av barnet som person och mot alla former för avskiljande timeout inom svensk föräldrastöd och svensk förskola? Jag vill tro det.

Och här är hela kursen som pdf-fil

Anna Sarkadi, projektledare för Triple P i Uppsala, har i dagens UNT svarat på min debattartikel från igår - se här. Man har nu backat helt från de timeoutmetoder man nyss förordat. Utmärkt.

I vår minikurs har vi nu kommit fram till de riktigt tuffa metoderna. Därför är det på nytt befogat att utfärda en allvarlig

VARNING! DESSA METODER FÅR ABSOLUT INTE ANVÄNDAS I SVERIGE! DE KAN SKADA DITT BARN!

Förstärkt timeout

Främst i USA har under lång tid pågått en debatt om hur man ska göra med barn som trotsar timeouten och till exempel kastar sig ned från timeoutstolen eller rymmer från skamvrån. 1988 presenterade Mark W. Roberts en ofta citerad studie över 18 barn som haft en benägenhet att fly från timeoutstolen. (Du finner referensen här.) Barnen delades in i två grupper. 9 barn fick ett par rejäla daskar i ändan medan 9 barn stängdes in i en garderob i en minut medan man höll för dörren innan barnen så på nytt placerades på stolen. Resultaten visade att båda metoderna var effektiva. Roberts drar ändå slutsatsen:

Etiska, praktiska och säkerhetsmässiga aspekter talar dock för att man hellre bör använda rumsarrest som förstärkning vid stolstimeout jämfört med att bara stänga in barnet eller att ge barnet aga.

Robert McMahon och Rex Forehand, som skrivit den mycket omtalade och använda boken Helping the noncompliant child tog intryck av Roberts’ resultat. I den senaste upplagan av boken skriver författarna att de tidigare förordat aga som förstärkning vid stolstimeout men att de nu föredrar rumsarrest. McMahon och Forehand har starkt påverkat tänkandet inom programmet Streghtening Families Program, som bildade förlagan till det svenska programmet Föräldrakraft.

Rumsarrest har varit den oftast rekommenderade formen av förstärkning när timeoutstolen inte fungerat. Matt Sanders, grundaren av det i Uppsala använda Triple P, är en av dem som förordat detta (men man har nu i Uppsala bestämt sig för att inte låta timeout ingå i den svenska versionen av programmet).

En annan ofta rekommenderad metod har varit att hålla fast barnet på timeoutstolen. I ett frågesvar 2004 på den stora hälsosajten MedHelp svarar den kände psykologen Kevin Kennedy så här, när en pappa beklagar sig över att sonen flyr från timeoutstolen:

Forsätt med vad du gör, han kommer att anpassa sig… När du måste hålla fast honom på stolen, ställ dig bakom stolen och håll armarna stadigt runt honom. Av det skälet är det bäst att använda en timeoutstol utan armstöd. När du håller honom bakifrån kan du koppla ett säkert grepp så att du slipper bli utsatt för slag, sparkar, spottande etc.

Men andra auktoriteter varnar för att gå alltför hårt fram. Alan Kazdin, psykologprofessor från Yale, har ofta argumenterat mot aga och andra former för hårda bestraffningar. Kazdin rekommenderar också användningen av timeoutstol - men som förstärkning möjligen en eller annan minuts påbackning av tiden och sedan tillbakadragande av förmåner, till exempel TV-tittande. Du finner en bra artikel av Kazdin om dessa frågor här.

Det är alltså metoder av detta slag som funnits med som viktiga pusselbitar i de program för föräldrastöd, som sedan importerats till Sverige. Om vilka följder detta fått och om Folkhälsoinstitutets roll i det hela återkommer vi till i det avslutande avsnittet av denna minikurs.

Fortsättning följer