Under rubriken Vad kan bevisas? tar Göran Rosenberg i en kolumn i DN den 24/7 upp en högaktuell fråga, nämligen den om de ökande kraven på ”evidens” för att en metod ska få användas inom hälso- och sjukvård, socialt arbete eller pedagogik. Det är en viktig artikel som kan läsas i sin helhet här. Rosenberg problematiserar evidensbegreppet utan att helt avfärda det. Han tar tre exempel från vården, där han tycks mena att rigida krav på evidens lett till att på annat sätt värdefull metodik oförtjänt kommit i bakvatten: psykoanalys, antroposofisk medicin och musikterapi. Rosenberg avslutar sin artikel med orden:

Vad jag över tiden noterar är framväxten av en ny utopi: evidensbaseringen av livet självt. Beprövad erfarenhet är en annan metod för att skilja det som fungerar från det som inte gör det. Beprövad erfarenhet säger mig att det mesta i livet inte går att evidensbasera.

Artikeln har inspirerat, eller provocerat, till ett stort antal läsarkommentarer, flera av dem princiellt intressanta. Som läkare vill jag förstås försvara tesen att medicinsk behandling i princip ska vara evidensbaserad. Vem vill till exempel bli hjärtopererad med metodik som inte noggrannt prövats ut och utvärderats vetenskapligt? Men det finns en gråzon mellan biologisk medicin och läkekonst i vidare mening, där andra tänkesätt också måste kunna få utrymme. Om kraven på att allt också här ska ske evidensbaserat kan man komma alldeles fel.

Jag har två invändningar mot ett alltför stelbent evidenstänkande: Vetenskaplig evidens är frukten av ett statistiskt betraktelsesätt som har relevans på gruppnivå - men inte alltid i det enskilda fallet. Det finns många situationer i min vardag som läkare, där jag, väl medveten om det vetenskapliga underlaget, ändå har anledning att välja en alternativ metod. Eftersom jag känner patienten väl och situationen är så specifik som den är kan jag alltså ibland välja en behandling som inte har fullt evidensstöd - men där jag då räknar in de placeboeffekter Rosenberg också skriver om. Jag väljer en metod som både patienten och jag verkligen tror på just då (till exempel musikterapi)! Och en sådan tro kan ibland, i noga utvalda fall, försätta berg. Jag har själv sett det!

Min andra invändning har sin utgångspunkt i att metoder som ger en viss effekt (med god evidens) ibland inte kartlagts med tanke på biverkningar på längre sikt. Rosenberg berättar i sin artikel att han sett uppgifter om att det numera finns evidenbaserad potträning. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns metoder för att få barn att tidigt lära sig sitta på pottan. Och att de fungerar, med evidens och allt, i den meningen att barnet gör som den vuxne vill, alltså sitter still på pottan och bajsar. Det finns en amerikansk studie som visar att både en rejäl dask i ändan och inlåsning i mörk garderob fungerar bra om ett barn vägra sitta still på en så kallad timeoutstol. Evidensbaserat med andra ord Men hur sådan drillning och misshandel sedan påverkar barnet i övrigt, på kort och lång sikt, vet vi mindre om.

Det är just sådana överväganden som gjort att jag oftast avråder från t ex femminutersmetoden för att lära barn somna själva. Det finns visserligen evidens för att barn somnar med hjälp av denna metod. Men att överge små barn och låta dem skrika sig till sömns är att beröva dem deras känsla av värdighet och värde, och redan det gör metoden dubiös. Och biverkningarna på lång sikt är inte kartlagda.

Evidens utan etik är livsfarlig. Jag vill därför travestera Göran Rosenberg och utbrista: Beprövad erfarenhet säger mig att vissa metoder, trots god evidens, absolut inte ska användas!

Vid betongklumpen där borta står han och väntar på mig. Med en kasse i vardera handen kommer jag gående på den upptrampade stig som bildats, eftersom den är närmaste vägen hem från närbutiken. Han är säkert fem år äldre än jag, och när jag kommer fram till honom spänner han ögonen i mig, pekar ilsket på stigen och utbrister:

Ska det behöva vara nödvändigt att gå på gräsmattan på det där sättet? Det finns anlagda gångvägar här, och det finns kanske en mening med det - eller det har du förstås inte tänkt på?

Jag blir mållös, först överrumplad över denna ampra tillrättavisning. Så nickar jag vänligt mot honom och går vidare. Kanske var det inte läge för någon längre diskussion. Annars hade jag velat säga:

Men käre vän, var är du uppväxt någonstans? I staden eller på landet? Vad gör dig så rädd för en vanlig gångstig? Här finns gott om gräs ändå! Människan har, liksom korna, alltid gått den enklaste vägen. Så har stigarna kommit till. Ibland raka, ibland runt hinder, men alltid med så få kringgående rörelser som möjligt. Så kom fordonen, först hästkärror och slädar, sedan cyklar och bilar. Då breddades stigarna och rätades ut för att fordonen skulle komma enklare fram. Men här går vi. Och varför då inte den enklaste vägen? Eller menar du verkligen att en gångstig är ful? Stör den ditt estetiska sinne? I så fall - hur kunde det bli så fyrkantigt? Själv är jag uppväxt på landet. Gångstigarna var mina vägar. Det enda som inte var tillåtet var att trampa ner åkrarnas gröda. Men den här grödan - är du rädd om den? Eller vad handlar det om?

Men så säger jag alltså inte. Sådana där vidlyftiga kommentarer kommer man på i efterhand. Och lika bra är väl det.

I sommar har jag lärt känna ett för mig tidigare obekant författarskap: Siri Hustvedt, den amerikanska författarinnan (med norsk mor), gift med Paul Auster. Jag läste först hennes senaste bok, Sorgesång, och sedan hennes kanske mest kända, Vad jag älskade. Jag är verkligen imponerad av Hustvedt - vilket djup och vilken bredd hon har! Hon är en ovanligt bildad person, och det känns som en förmån att få dela hennes tankar. Inte minst är hon anmärkningsvärt kunnig och beläst inom psykologi/psykiatrioområdet! I båda böckerna problematiserar hon sorgen som företeelse i våra liv. Hon visar hur mångfacetterad och ”lurig” den är, hur många ansikten eller bottnar den har. Inte minst hur en sorg som från början kan te sig konkret (som i Vad jag älskade sorgen över en omkommen son och i Sorgesång över ett havererat äktenskap och en förlorad förälder) bara är en del i det hela. Snart färgas tillvaron av ett annat slags, mer existentiell sorg - över de föreställningar, drömmar, visioner som var knutna till föräldraskapet och äktenskapet. Sorgen över den förlorade tilliten - till livet och till varandra. Och så den diffusa oro som lätt smyger sig in i stället. Oro och ensamhet.

Jag har varit igenom allt det där och har lätt att känna igen mig. Det hela skulle vara snudd på outhärdlig läsning om det inte samtidigt fanns en sådan värme i hennes böcker. Jag tycker om hennes gestalter, och det är viktigt för mig. Båda romanerna är skrivna i jag-form. Det är konstprofessorn Leo Hertzberg i Vad jag älskade och psykiatern Erik Davidsen i Sorgesång som berättar om sina liv. Jag känner stark samhörighet med dem båda och är faktiskt lite tagen av hur Hustvedt som kvinna kunnat ge sådana trovärdiga inifrånporträtt av män!

I Vad jag älskade berättas bland annat om pojken Mark. Hustvedts skildring av hur Mark utvecklar en tidig karaktärsstörning (eller sociopati) borde läsas av alla som har med ungdomar att göra. Mest imponerad blir jag nog över hennes förmåga att beskriva de anhörigas situation och de subtila former av medberoende som så lätt utvecklas. Jag vill gärna ge ett exempel på Hustvedts lyhördhet och stilkänsla: Det blir alltmer tydligt att Mark ljuger om allt han företar sig, där allvarligt missbruk och kriminalitet blir en del av bilden. I det längsta försöker de anhöriga tro på honom. Men så kommer en avgörande punkt. I samband med ett mord där Mark möjligen varit inblandad, men förstås nekat, kan det bevisas att han strax efter dådet leende och tillsammans med förövaren, inhandlat en lampa i en närbelägen butik. Hustvedt fortsätter:

För mig blev lampan tecknet inte på det omänskliga utan på det alltför mänskliga, den rämna eller spricka som uppträder hos människor när empatin är borta, när andra inte längre är en del av oss utan är förvandlade till ting. Det ligger en äkta ironi i det faktum att min medkänsla för Mark försvann i samma stund som jag insåg att han själv inte ägde en gnutta av den egenskapen.

I dessa två meningar blixtbelyser Siri Hustvedt dels Hanna Arendts kända tes om den banala ondskan, dels den bittra erfarenhet många fått göra: att det är nästan omöjligt att i längden känna empati inför någon som själv saknar den förmågan. Empati är en ömsesidig process.

Till slut: Marie Lundström gjorde i våras för P1:s program Biblioteket en intervju med makarna Auster - Hustvedt. Det är ett mycket hörvärt program som fortfarande ligger kvar på nätet - här! Jag blev så glad över att höra två makar, som levt så länge tillsammans, tala om varandra med sådan respekt och värme!

Jag brukar inte skriva insändare. Men nu kunde jag inte låta bli. Den 17/7 fanns på Sydsvenskans Ordet ett inlägg av Mikael Lagerstedt. Han berättade om hur han vid ett antal tillfällen försökt tillrätttavisa barn och ungdomar som begått fel - och om hur han då blivit ohövligt och respektlöst bemött. Med detta som utgångspunkt målade han upp bilden av en hel barn- och ungdomsgeneration som på grund av bristande uppfostran håller på att förlora respekten för vuxna. Det är, som jag ser det, en både orättvis och fördomsfull betraktelse. I dagens Sydsvenskan finns mitt bemötande. Det går inte att nå via nätet, och det kommer därför här:

Under rubriken Vart tog respekten vägen? ondgör sig Mikael Lagerstedt över att han vid upprepade tillfällen blivit ovänligt bemött av barn och ungdomar då han tillrättavisat dem. Vilken uppfostran får barn idag? undrar han.

Jag har arbetat med barn hela mitt liv. Som pensionär bor jag nu i en hyreslägenhet i ett miljonprogramsområde. Här finns massor av barn och ungdomar, och jag möter dem hela tiden. Jag har hittills aldrig blivit bemött på det sätt Mikael Lagerstedt beskriver. Jo, några gånger har jag faktiskt blivit snäst på ett riktigt ovänligt sätt. Men då alltid av vuxna, några av dem äldre än jag.

Barn behöver utrymme och det låter om dem ibland. Men min erfarenhet är att möter man barn med positivt intresse, respekt och en gnutta humor får man också respekt tillbaka. Vi behöver alla öva på sådana färdigheter, både barn och vuxna. Barn gör som bekant som vi gör, inte som vi säger åt dem att göra.

”Visst är det fantastiskt”, säger damen som sitter intill mig i kyrkbänken ikväll, ”här sitter vi i en vanlig landsortskyrka, vi har gått in gratis, och så ska vi lyssna på Göran Söllscher! En världsartist ju!”

Ja, visst är det fantastiskt, nästan osannolikt. Vi sitter i den absolut fullsatta kyrkan i Håslöv och väntar. Redan en timme före konsertens början var det kö utanför kyrkporten. Så kommer han in, Söllscher, ställer sig vid mikrofonen och berättar om kvällens program. Han sätter sig till rätta mitt fram i koret - och det blir så tyst som det bara kan bli i en kyrka. I programmet före paus använder han sin 11-strängade barockgitarr, specialbyggd för honom av Georg Bolin. Och vi får lyssna till Dowland, Baron - och en cellosvit av Bach, bearbetad för gitarr av Söllscher själv.

I pausen bjuds vi i vapenhuset på cider och tilltugg, som vi tar med oss ut i kvällssolen på kyrkogården. Så blir det dags för andra avdelningen. Nu är det den vanliga sexsträngade gitarren som Söllscher har med sig, och vi får lyssna på Villa Lobos och annan latinamerikansk musik, innan konserten avslutas med två bagateller av William Walton, ursprungligen skrivna för Julian Bream. Och det är Bream jag tänker på när jag lyssnar. Göran Söllscher har utvecklat ett inte bara tekniskt fulländat utan också ett lyssnande och reflekterande sätt att spela som griper mig djupt.

Jag har varit på en rad sommarkonserter nu, i olika kyrkor här i Skåne. Musik i olika genrer, ofta hög kvalitet, nästan alltid fullsatt. Vilken rikedom! Kvällens konsert är förstås höjdpunkten så här långt. Och gratis… nja förresten, vid utgången togs det upp kollekt till omkostnaderna. Tack och lov, höll jag på att säga.

Mitt i sommaren har en enastående vacker film premiär i Sverige, Still Walking av den japanske filmaren Hirokazu Kore-eda. Jag har just blivit klar med manus till min senaste bok, och eftersom ingen av mina nära och kära finns i Lund beslutar jag mig för att belöna mig själv med ett besök på Kino. Och det ångrar jag verkligen inte.

I Still walking berättas om hur en familj samlas för att högtidlighålla årsdagen av att en son omkommit i en drunkningsolycka. Med lätt hand, stor känslighet och mycket humor skildras medlemmarna i familjen och de konflikter som ligger strax under ytan. Barnen spelar en viktig roll, och de gestaltas ömsint och trovärdigt.

Efter en lite rörig inledning stillnar liksom filmen efter hand och får ett allt tydligare fokus. Den blir till slut en lågmäld med intensiv plädering för hur viktigt det är att vi tar vara på de korta stunder vi har tillsammans. Vi som förlorat nära anhöriga känner igen oss i både stort och smått. Men jag tror de flesta som ser filmen blir gripna. Det här en sådan där film där vi sitter kvar hela tiden medan eftertexterna rullar och sedan försiktigt söker varandras blickar när vi går ut.

Så ser du inte någon annan film i sommar - se den här!

Idag besöker jag Backåkra tillsammans med mina barnbarn Agnes, Stella och Leon och deras föräldrar. Vi stannar till vid boktältet i Löderup, ett fältantikvariat med riktigt bra utbud. Böcker behövs, trots vackert sommarväder! Och de ska vara lätt tillgängliga! Men Leon hade önskat sig en bok om stenar - och någon sådan fann vi inte i tältet.

Kan han hitta en sådan bok i den skola, där han i höst ska börja i årskurs 1? Finns där något skolbibliotek värt namnet? I en utmärkt debattartikel i Sydsvenskan den 11/7 beskriver Karin Åström Iko situationen för landets skolbibliotek - se här! Kulturrådet genomförde hösten 2008 en undersökning som visade att 56% av landets skolor saknade skolbibliotek med rimliga öppettider och bemanning. En ny uppföljande undersökning visar att läget sedan dess har försämrats i merparten av våra kommuner.

I förslaget till ny skollag föreslås att alla elever ska har tillgång till skolbibliotek. Men hur verksamheten ska organiseras överlåtes till kommunerna att bestämma efter de lokala förutsättningarna. Liksom Karin Åström Iko tror jag inte det räcker. Då kan det bli som det redan är på många skolor idag: Skolbiblioteket består av en liten bokhylla i ett låst rum.

Å andra sidan har jag sett vad ett välutrustat skolbibliotek med en kunnig bibliotekarie kan betyda för en skola, inte minst för elever i behov av särskilt stöd av olika slag. Biblioteket kan bli ett kunskapscentrum - och en värmestuga för frusna själar.

Böcker behövs. Men de måste vara tillgängliga. Och de behöver förmedlare som vet vad böcker är!