Idag var jag inbjuden att hålla ett inledande föredrag vid Lunds stifts Församlingsförbunds höstmöte på hotell Skansen i Båstad. Jag var ombedd att tala över ämnet ”Vad kan kyrkan göra för barnen?” Men jag bad att få komplettera titeln med den likaviktiga frågan: ”Vad kan kyrkan lära av barnen?” Du finner föredraget här:

Vad kan kyrkan göra för barnen

Efter föredraget fick jag bryta upp snabbt för att köra hem och sköta om en son som ligger hemma med körtelfeber. Men jag tog ändå vägen över Förslöv och Grevie - det är Grevie kyrka du ser till höger. När man kommer från Båstadshållet och just har kommit över krönet på Hallandsåsen öppnar sig en utsikt, som hör till Skånes mest sevärda. Längst ned på sydsluttningen ser man just Grevie kyrka. Jag stannade bilen, gick ut och bara andades in den sista sommarluften - med ett lätt aromatiskt stänk av september.

I min nya bok Gå med dig finns ett kapitel om Rosengård. Det bygger på en artikel som jag skrev för Läkartidningen strax efter det att jag gått i pension och därmed slutat min anställning som skolläkare i denna nu riksbekanta stadsdel.

Häromdagen intervjuades jag av TT-journalisten Peter Palmkvist, och intervjun kom helt att handla om detta kapitel i boken. Nu i helgen publiceras intervjun i flera tidningar. Du finner den i digital version bland annat här.

Jag är både glad och tacksam över att jag fick avsluta mitt arbete som barnläkare just här. Den oro som jag ger uttryck för i intervjun får inte undanskymma det faktum att Rosengård är en underbart rolig plats att jobba på, en stadsdel som vimlar av spännande människor och tuffa utmaningar. Eller som jag säger sist i intervjun:

Vi går miste om någonting om vi inte använder alla resurser i det här landet. I ett område som Rosengård finns en väldig massa resurser. Vi har mycket att hämta där av kunskap, erfarenhet och kraft.

Som framgått av tidigare inlägg har jag tillsammans med Henry Ascher haft ett meningsutbyte med Tobias Billström. Vårt första inlägg i GP finns här. Billström svarade - se här. Och idag har GP tagit in vår slutreplik under Fria Ord. Eftersom denna sida inte nås digitalt finns vår text som pdf-fil här

Replik till Billström aug 2009

Vi upprepar vår kritik om att Sverige nonchalerar internationella konventioner och kräver att Sverige ska följa Norges och Islands exempel och göra hela Barnkonventionen till svensk lag. På samma sätt som Sverige redan gjort med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

En av de grundläggande rättigheterna i konventionen är ”barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet”. Jag skriver det här inlägget från ett hotellrum i Stockholm. Juryn har just börjat arbetet med att granska nomineringarna till 2010 års Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne. Om ni bara visste så många spännande kandidater vi har! Hela listan presenteras den 17 september. Följ gärna arbetet via ALMA:s hemsida som du finner här!

Ikväll sjöng min dotter Nora låten Recall i P3 Lab, en låt som hon gjort och spelat in tillsammans med brorsan Linde. Och vilka positiva omdömen de fick - lyssna på programmet här. Noras låt kommer drygt 8 minuter in i programmet. Andra låtar av Nora finns att lyssna till på hennes Myspace - här.

Jätteroligt! Inte minst med tanke på vad jag skrev om mina egna grusade planer inom musiken! Får ändå lust att spela mer igen! Bara för att det är så kul!

Just nu pågår Skånes orgelveckor. Ett utmärkt initiativ, då en rad framstående organister från de nordiska länderna, Tyskland, England och Polen besöker Skåne och ger konserter i olika kyrkor. Också Köpenhamn och Bornholm får besök, och orgelentusiasterna får verkligen sitt lystmäte.

Jag hör till orgelmusikens vänner. Under mina ungdomsår tog jag regelbundna lektioner i orgelspel. Per-Erik Styf i Trefaldighetskyrkan i Uppsala var min lärare. Och när jag sedan studerade till läkare var jag samtidigt kantor i S:t Olofs kapell i samma stad. En kort period drömde jag om att bli organist på riktigt. Jag sökte ett stipendium för att resa till Italien och studera Girolamo Frescobaldis musik. Jag fick det aldrig, och inte blev jag organist heller. Kanske lika bra. Så begåvad var jag inte. Och läkaryrket var ingen dålig ersättning. Det behövs en del musikalitet, om än av ett lite annat slag, i det yrket också.

Men glädjen i att lyssna på bra orgelmusik har jag behållit. Och ikväll var jag i Klosterkyrkan här i Lund och hörde en konsert med den unge norrmannen Ole Andreas Fevang. Skönt uppkrupen i ett hörn hörde jag honom spela Mendelssohns tredje orgelsonat och en orgelkoral av Bach. Så kom han till den kända och ofta spelade ciaconan i f-moll av Johann Pachelbel. En ciacona består av ett kort tema som hela tiden upprepas i pedalen, i detta verk 22 gånger, medan temat varieras och broderas i manualerna. Jag har spelat stycket många gånger själv. Nu hörde jag inledningen - och så var det långa stycket plötligt bara slut! Lätt förvirrad såg jag upp och upptäckte att det programblad jag nyss hållit i händerna låg parkerat vid fötterna hos en dam som satt tre meter ifrån mig. Jag såg frågande på henne, och av hennes förtjusta min insåg jag att jag sovit gott en stund.

Så käre Ole Andreas - och käre Johann: Förlåt mig att jag missade nästan hela ciaconan! Det var verkligen inte ert fel! Men sedan var jag verkligen klarvaken och kunde njuta fullt ut av Alains lilla Postlude över gregoriansk aftonmusik, några nyupptäckta orgelstycken av Grieg och inte minst av ett pampigt och väl genomlyst ”tonestykke” av Niels W. Gade. Jättebra!

Igår fanns en krönika av mig publicerad i Gotlands Tidningar - se här. Den handlar om medkänsla och respekt för livet. Utgångspunkten är sommarens våldsdåd med unga offer och unga förövare. Det finns två frågor som just nu är centrala för mig: Vad kan vi som vuxna göra för att värna och utveckla den förmåga till empati som finns som ett embryo hos varje barn? Och vad kan vi göra för att utveckla respekten för livet och för alla människors lika värde?

Jag efterlyser en ny bred folkrörelse. För 40 vår sedan deltog många av oss i manifestationer under parollen Peace, Love and Understanding. Det var ett angeläget tema som kidnappades av en alltmer flummig hippiekultur. Time has come to reclaim it! Det vi behöver nu har ingenting med flum eller hippies att göra. Men temat är detsamma. Jag föreslår i artikeln Life and Understanding som ledord. Eller kanske Life and Compassion. Har ni bättre förslag? Vem tar ledningen?

Som en liten påminnelse om hur viktigt det är att återupprätta medkänslan kan man kanske se den artikel Tobias Billström idag fått in i GP - se här. Det är alltså en replik till vår artikel tidigare i veckan - se här. Jag blir bara så ledsen. Inte ett uns av förståelse eller inlevelseförmåga. Allt är bra som det är. Sverige följer barnkonventionen, punkt slut. Inte ett ord om att FN:s barnrättskommítté på en rad punkter riktat skarp kritik mot Sverige.

Uppriktigt sagt: Ibland känns det bara så motigt. När oviljan att förstå är så kompakt. Men jag tror det vänder. Det måste det göra. För det kommer i längden aldrig att gå att bygga människors gemenskap på annat än - medkänsla och respekt för livet. Eller?

Idag innehåller Göteborgsposten en debattartikel författad av mig tillsammans med min kollega Henry Ascher - se här! Vi utvecklar där vår kritik mot Tobias Billströms resonemang, som går ut på att Barnkonventionen inte är så viktig - i varje fall inte i Sverige.

När Sverige 1990 ratificerade konventionen hade man valet att antingen inkorporera den i svensk lagstiftning, alltså att göra konventionen i sin helhet till svensk lag - eller att successivt transformera, alltså förändra, svensk lag så att lagen efter hand stämmer med konventionen. Man valde det senare alternativet. Så har Sverige gjort med alla konventioner om mänskliga rättigheter - med ett undantag: Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Men transformeringen har gått trögt. Och FN:s barnrättskommitté, som granskar hur vi lever upp till konventionen, har blivit alltmer irriterad över Sveriges långsamhet och motspänstighet. I sin senaste rapport om Sverige från juni i år uppmanar man oss enträget att ändra linje , att göra konventionen till lag och att i väntan på det låta konventionen ha företräde när det uppstår konflikter mellan den och svensk lag.

Vi har i år haft flera exempel på sådana konflikter. Den komplicerade byråkratin i samband med anknytningsärenden (se GP-artikeln) är bara ett av dem. Vi har också i det längsta förhalat förslagen om att alla barn ska ha rätt till skolgång, också de gömda och de papperslösa barnen. Och vi tillåter fortfarande att barn placeras isolerade i häkte eller i isoleringsrum på våra institutioner.

Det är pinsamt att Sverige, som var en av de pådrivande nationerna i arbetet med Barnkonventionen, nu tredskas så när det gäller att tillämpa den och ta den på allvar. Det är hög tid att göra den till svensk lag!