Svenska Läkarsällskapets delegation för medicinsk etik har på eget initiativ behandlat frågan om manlig omskärelse. Det är en svår och kontroversiell fråga. Ingreppet är lagligt på vissa villkor.

Med hänvisning till barnets bästa gick Sveriges Kommuner och landsting, SKL, våren 2009 ut med en rekommendation om att alla landsting bör erbjuda omskärelse av pojkar, även där den inte är medicinskt motiverad. Risken finns annars att ingreppen utförs av obehöriga utan smärtlindring och god hygien.

Åtskilliga landsting trotsar SKL:s rekommendation och har beslutat att inte erbjuda icke-medicinskt motiverad omskärelse. Och nu har alltså Läkarsällskapets etikdelegation behandlat frågan - se här! Efter att vägt argument för och emot kommer man till följander slutsats:

Delegationen för medicinsk etik anser att beslut om icke-medicinskt motiverad omskärelse av pojkar är svårförenligt med respekt för barnets rätt till integritet och självbestämmande samt med hänsyn till barnets bästa enligt FN:s konvention om barnets rättigheter. Det finns därför skäl att avvakta med ett sådant ingrepp till dess att barnet självt kan samtycka till åtgärden.

Jag har själv brottats med den här frågan. Jag har med egna ögon sett de förfärliga konsekvenserna av omskärelse som utförs med bristande kompetens och bristande hygien. Därför har jag varit beredd att acceptera SKL:s lite passiva linje. Men jag har ändrat mig. Rent principiellt delar jag Läkarsällskapets bedömning och slutsatser. På sikt bör ändå rituell manlig omskärelse av småpojkar försvinna. Så varför inte nu?

I 20 graders kyla och bister vind kom Nora (min dotter) och jag ikväll till Tavelsjö. Trots det ogästvänliga vädret hade många trotsat kylan för att lyssna till vårt program i kyrkan. Jag läste ur Gå med dig, och Nora sjöng till eget gitarrkomp fyra låtar, som hon skrivit i anslutning till de fyra teman i boken jag kom in på: kärlek, oro, sorg och försoning. Låtarna heter My body is allright, Emergencies, Stay right here och Take it back. Gå att höra på Noras Myspace-sida - se länk här intill!

Imorgon kl 17:30 gör vi samma program i Skellefteå och måndag kl 13 i Immanuelskyrkan i Stockholm. Och den 18/3 kl 19 på Katarinastiftelsen i Stockholm. Känns jätteroligt att få jobba så här!

Nora är nu signad av Playground, och hennes första singel Quiet, som hon gjort tillsammans med sin bror Linde, släpps den 1 mars.

Jag är nu i full gång med arbetet på en biografi över Dick Burvall. Det har redan fört mig till människor som haft mycket att berätta. Och till nya, spännande bekantskaper.

Anita Wemmenborn var lärare på Hjälmareds folkhögskola och arbetade då under ett år tillsammans med Dick. Anita var en ovanlig och generös person som kom att betyda mycket för många. I juli 1982 omkom hon tragiskt i en trafikolycka.

Anita var också poet. Hon har givit ut en diktsamling, Som barn (EFS-förlaget 1978). Det är snarast en liten andaktsbok i diktform. Jag tycker mycket om den. Där finns några finstämda naturlyriska dikter. Och ibland bränner det till, som i Mista för att finna. Dikten börjar med ett citat av T.S. Eliot: ”In order to possess what you do not possess/You must go by the way of dispossession.” Och så följer själva dikten:

I barnets lek

finns livets mönster

redan invävt.

Jag minns

- gömställets bräckliga trygghet

som gav en stund av uppskov

- ”dunk”-väggens hägrande löfte

om befrielse och räddning

- och däremellan: det nästan outhärdliga tomrummet

av ensamhet och skyddslöshet och skräck.

I barnets lek

finns livets mönster

redan invävt.

Åter tillbaka i den svenska vintern. Jag har gnällt över kylan men fick dåligt samvete ikväll. Jag var då inbjuden att berätta om min bok Gå med dig på ett möte i Vänskapens Hus här i Lund. Jag talade bland annat om varje människas rätt till en känsla av värdighet. En äldre man med rörelsehinder sa då att han idag fått uppleva just en sådan känsla, då han med hjälp av sin personlige assistent fick komma ut i friska luften och ”njuta av ett svenskt vinterlandskap”.

Annars går mina tankar ikväll till Bo Holmbergs och Anna Lindhs båda tonårspojkar. Jag är djupt upprörd över hur kvällspressen skildrat Bo Holmbergs död. Löpsedelstexten vill jag inte ens återge. På nära håll har jag själv fått se hur det kan vara för tonåringar att mista en förälder. De här pojkarna har mist båda. De har rätt att få sin familjs behov av integritet och sin egen rätt till värdighet respekterad och bevarad. Det intresset måste en gång som denna gå långt före det så kallade allmänintresset.

Undrar hur det är att bo mer stadigvarande i Funchal. På en ön inte större än Bornholm. Men med bergstoppar som våra fjäll. 200 000 invånare. Och så alla dess hotell och restauranger (många ödsligt tomma så här års).

Släntrade in i den här kyrkan idag. ”Vackrare än domkyrkan”, sa värden på Muséet för kyrklig konst. ”Testa ska du få se!” När jag kom skulle just lördagseftermiddagens mässa börja. Och visst var kyrkan vacker. Folk strömmade till i massor, snart var det helt fullt. Allting på portugisiska och latin. Alla medverkade, långa textavsnitt lästes unisont. Jag fattade absolut ingenting. Blev ändå, som ensam turist, sittande kvar en halvtimme, innesluten i gemenskapen. Värmen, ordmassorna, körsången. Sedan orkade jag inte längre och gick ut i ljuset på piazzan.

Varför har jag inte läst portugisiska?

Idag åkte jag med en liten minibuss på en tur till Madeiras nord- och västkust. Det har regnat mycket de senaste dagarna, och vägarna var delvis ofarbara på grund av ras.

Högt upp i bergen stannade vi till och såg ned i en djup dal. En regnbåge hängde över dalen. Vår guide föreslog att vi skulle ta ett foto av den. En av deltagarna sa:

En regnbåge är en optisk villa. Den finns egentligen inte och kan därför inte avbildas.

En annan replikerade:

Du har fel. En regnbåge är ett optiskt fenomen! Den går mycket väl att avbilda. Pröva får du se!

Vår guide sa:

När jag var barn försökte jag en gång springa till regnbågens fot. Men jag kom aldrig fram.

Jag tog en bild. Ni ser den här. Men vad är en villa? Vad är ett fenomen? Och finns det ting i livet och verkligheten som går utmärkt att avbilda men som man aldrig når fram till?