Pingsten står för dörren när jag skriver detta. Sommaren är på väg!

Jag har bestämt mig för att nu låta min blogg göra ett sommaruppehåll. Efter ett par års intensivt skrivande vill jag unna mina ögon och min hjärna lite skärmvila - det finns så mycket annat vackert att betrakta.

Det finns ännu ett skäl. Igår hörde jag ett inslag i radion om David Shields nya bok Reality Hunger. Han menar att alla nu vill tala om ”det verkliga livet” och dela det med varandra - på bloggar och Facebook, i dokusåpor och självutlämnande böcker om det egna livet. Fiktionen är död, menar Shields. Ingen vill ha den längre. Det är ”reality” som gäller.

Hela dagen idag har jag funderat vidare över begreppet ”reality”, vad det betyder för mig, vad jag längtar efter. Jag har ofta svårt att uppleva verkligheten i sociala medier av det slaget. Jag längtar efter samtal på tumanhand, öga mot öga, lek med barn, vandringar tillsammans i fjällen, gemensamt lyssnande på musik. Utan skärm framför ögonen eller mobil framför örat som filter.

Och så längtar jag efter - just fiktion. Goda berättelser. Traven med olästa böcker har växt på mitt nattygsbord. Jag har just börjat med Paul Austers senaste, Invisible. Jag tänker läsa många böcker i sommar.

Så nu låter jag bloggen med sina kommentatorsfält vila. Och kollar mejlboxen högst en gång om dagen. Men om allt går som jag tänkt mig återupptar jag mitt bloggskrivande i slutet av augusti. I lite andra former, som jag återkommer till när det blir dags.

Tills dess: Tack för att ni besöker min blogg! Och på återseende!

Ensam sitter han framför oss i besöksrummet på Migrationsverkets förvar i Örkelljunga. F, femton år, från Somalia. Nu gripen av polisen och inlåst bakom galler i väntan på avvisning till Malta. Han kom till Sverige i juli 2009. Efter nästan ett års vistelse på just Malta. Först sex månader i fängsligt förvar. Väckt på morgnarna när vakterna kastade kallt vatten på honom, sedan uppställd mot väggen, slagen över ryggen och benen med batong. Så fyra månader i hangaren på bilden.

Till slut gav han upp och följde med en transport norrut. Kom till Malmö, sökte asyl, fick avslag , skulle enligt den sk Dublinförordningen avvisas till Malta igen men gick under jorden. Levat gömd men kunnat gå i skola. Äntligen fått lite trygghet, mening och sammanhang. Efter tre år på flykt. Han lämnade Mogadishu ensam, tolv år gammal. Sju månader i låst förvar i Libyen innan den äventyrliga sjöresan till Malta.

Och nu alltså på väg tillbaka till Malta igen… Vi är här för att om möjligt försöka stoppa detta vansinne. Anna Lundberg, människorättsjurist från Malmö, har sänt nödrop och bilder från Malta, där hon befinner sig för att undersöka förhållandena för flyktingarna där. De är under all kritik, säger hon. Hangaren där F bott rymde 400 flyktingar. Nu har den brunnit, flyktingarna finns på gatan. Det är oförsvarligt att sända ett barn ensamt till detta kaos. ”Här borde principen om barnets bästa ha företräde”, säger Anna stillsamt i Rapport. Men icke. Migrationsverket och polisen ser ingen anledning att skjuta på avvisningen.

F sitter tyst framför oss. Han har gett upp. Han är livrädd för att komma tillbaka till Malta, särskilt om han överlämnas till polisen där. Allt känns bara hopplöst, säger han. Asylgruppen i Malmö försöker under natten få Migrationsverket på andra tankar. Förgäves förstås. Marie och jag är barnläkare med lång erfarenhet av arbete med flyktingar. Inte heller vi gör någon skillnad denna natt. Nästa morgon är han redan på väg.

”Han är bara ett barn”, säger vi till varandra när vi åker hem sent på natten. Allt känns absurt. Är detta Sverige?

Bilder: Anna Lundberg

Duggregn, och vi kör i sakta mak förbi Veberöd, passerar Everlövs kyrka och närmar oss de sanka ängarna runt Klingavälsån. Fågeltornet vid ån är slipprigt halt efter allt regnande, så vi går i stället bort efter vägen. En flock ungtjurar brölar så att de nästan dränker fåglarnas läten. Men sånglärkan förmår de inte överrösta - från skyn har den koll på allt som händer. Och plötsligt hör vi den - storspoven. Några sekunder bara - men det är tillräckligt för mig. Jag är hemma, och det är riktig vår.

På Ljusåker i Västerbottens inland lärde jag mig älska spoven. Varje vår dök den upp, mer punktlig än något annat vårtecken. Den 20 - 25 april var den på plats på ängarna ner mot Balån, och på sydsluttningen nedanför vår gård fann den nästan alltid några bara fläckar att slå sig ned på. Under de kommande veckorna fylldes dalgången av spovens läte, så karakteristiskt och så svårt att beskriva. Och inte långt senare var tranorna på plats.

Jag visste inte att spoven fanns här i Skåne. Men här, i fågelskyddsområdet, häckar den. Tillsammans med tofsvipor och andra nu alltmer sällsynta arter. Vi stiger in i bilen och fortsätter sakta mot Ilstorps kyrka, den lilla kyrkan från 1200-talet med de vackra medeltidsmålningarna i koret. Och inte långt från kyrkan ser vi - inga tranor men en stork! Stående på en åker, bara ett femtiotal meter ifrån oss. ”Förr fanns här ett storkbo på mest var skorsten”, säger Gunnel. ”Nu känns det nästan exotiskt att se den här.”

Idag är det Kristi Himmelfärdsdag. Gunnel och jag vandrar i det kyliga vårvädret upp genom stan till domkyrkan. Vi gläds åt att uret åter är på plats efter renoveringen, njuter av sången av en solokvartett ur Katedralkören och lyssnar intresserat till domprost Håkans utläggning av texten. Han ägnar sig först åt en biblisk färganalys - det vita som himlens och renhetens färg, det röda i rättfärdighetens mantel. För att till slut fokusera på den högst relevanta fråga som de båda vitklädda männen ställer till de lärjungar som överrumplade, men märkvärdigt glada, bevittnat hurJesus lyftes upp i höjden: ”Galileer, varför står ni och ser upp mot himlen?” Jesus finns inte i någon upphöjd himmel, menar de - men mitt ibland oss.

Inspirerad av färgtemat lagar jag till en enkel himmelsfärdsmiddag. Först Himmelsfärs á la Provencale - ugnsbakad köttfärs runt röda tomater med vitt ris till. Och som efterrätt Änglamat med röda lingon och vit vispgrädde. Tänkte låta mina gäster välja mellan vitt och rött vin. Men det valet kändes för svårt, och eftersom det dessutom är Folknykterhetens dag fick det bli vatten och öl. Men visst blev det gott. Himla gott!

Och bilden är förstås målad av Albertus Pictor. Kolla på Jesu fötter på väg upp ur bild! Just nu pågår en utställning på Glimmingehus med flera av hans mest kända målningar. Den ska vi se!

Nu kanske ni som följer min blogg blir lite överraskade. Det här är nämligen första gången jag skriver om schack. Men idag måste jag bara få göra det! Hela eftermiddagen har jag nämligen suttit klistrad vid datorn och följt det tolfte och avgörande partiet i VM-matchen mellan Viswanathan Anand från Indien och Véselin Topálov från Bulgarien. Anand var titelförsvarare och matchen har spelats i Sofia. Topálov har alltså haft fördel av hemmaplan.

Flera av partierna har varit dramatiska. Knappast en enda så kallad stormästarremi har förekommit, det har varit kamp i varje parti. Publikvänligt, med andra ord. Det sista partiet var inget undantag. Ställningen inför partiet var 5 1/2 mot 5 1/2, alltså lika. Som svart valde Anand den så kallade Laskervarinaten i damgambit, en normalt säker öppning som brukar leda till lika spel och ofta remi. Kanske siktade han just på det, för att sedan försöka slå Topálov i det särspel som skulle följa i form av en serie snabbpartier. Men Topálov ville vinna partiet och spelade skarpt - med följden att Anand fick farligt motspel och plötsligt ett starkt kungsangrepp. Topálov försvarade sig skickligt, men efter byte av ett antal pjäser fick Anand materiell fördel och kunde lätt vinna.

Signe, min dotter, var på besök och såg på mig med medlidsam blick:

Hur kan du vara så fångad av något som är så fruktansvärt tråkigt?

Vaddå tråkigt? VM i ishockey kan slänga sig i väggen! Jag har fortfarande inte gått ner i varv efter dagens batalj i Sofia! Säkert gör det sitt till att jag under ungdomsåren tävlingsspelade i schack. Min främsta merit var en andraplats i skol-SM. Sedan tog schacket alldeles för mycket tid. Ja, jag medger… jag var nog på väg att bli schackberoende. Svårt förena med läkarstudier. Så pjäser och bräde fick åka upp på vinden. Men nu som pensionär unnar jag mig ett och annat kortvarigt återfall. Och idag har det varit riktig fest!

Inför sommaren vill jag ge några heta boktips. I den här notisen kommer först en liten blänkare om två nyutkomna bilderböcker. Av det slag som riktigt fina bilderböcker är: nämligen läsvärda för både barn pch vuxna.

Den första är Pernilla Stalfelts Livetboken. Pernilla Stalfelt är förutom bilderboksmakare också verksam som konstpedagog på Moderna muséet, där hon tar emot barngrupper och visar dem muséets samlingar. Hon är alltså van att tala med barn om bilder. Och det märks verkligen i hennes böcker! Livetboken har också kommit till i nära samarbete med barn - ja, några av bilderna är faktiskt tecknade av barnen själva.

Livetboken handlar om - ja, just det: Livet! På ett stillsamt, underfundigt och humoristiskt sätt närmar sig Stalfelt flera av de stora livsfrågorna: födelse och död, godhet och ondska, ensamhet och gemenskap, tid och tidlöshet. Jag har här på bloggen tidigare skrivit om Livets trappa och Livets hjul. Pernilla Stalfelt ger oss i sin bok en högst egen version av livsresan i form av en vindlande tidsvandring med kaffet som sammanhållande symbol!

En annan bok som tar upp de stora livsfrågorna är Månen blev rädd med text av Joar Tiberg och bilder av Anna Höglund. Månen känner sig ledsen och rädd och tappar lusten och kraften att lysa. På ett poetiskt språk och med underbart finstämda bilder skildrar Tiberg & Höglund hur ledsenheten kan hota livskänslan på djupet, men också hur glädjen och ljuset kan återerövras. Månen får hjälp av några vilsekomna stjärnor och upptäcker till slut att man kan låta mörkret finnas inom en - men ändå lysa. En ovanlig och rik bok för alla som varit i mörkrets närhet. Barn som vuxna.

Pernilla Stalfelt och Anna Höglund gör bilder av helt olika slag. Men med stark förankring i barnets inre världar. Kanske är det därför jag som vuxen också blir så berörd. För de världarna finns också inom mig.

Så har jag fått hem den nyss utkomna The Essential First Year av Penelope Leach. Boken påminner i sitt upplägg och sin grafiska form en hel del om min och Marie Köhlers Leva med barn. Men den fokuserar helt på barnets första levnadsår, som behandlas desto mer ingående och sakkunnigt.

Brödtexten kompletteras med små faktarutor med rubrikerna From research och Twin tips, de senare med små matnyttiga tips för föräldrar till tvillingar. Ibland kommer också rutor med rubriker som What parents talk about och You may hear, de senare med vanliga men felaktiga föreställningar om barn och föräldraskap. Roligt och informativt.

I kapitlet Coping with sleeping problems tar Penelope Leach upp de vanligaste sömnproblemen hos spädbarn och hur man kan komma till rätta med dem. Hon avråder bestämt från metoder som bygger på att barnet ska avskiljas från föräldern eller lämnas för att skrika sig till sömns. De kan vara kortsiktigt effektiva men kan skada anknytningen mellan förälder och barn. I stället rekommenderar hon ett förhållningssätt som man skulle kunna kalla ”slow parenting”:

Det finns långsiktiga lösningar som verkligen fungerar. Olyckligtvis kommer de inte att lösa ditt problem just nu, och de kräver en hel del ansträngning av dig. Du vill att ditt barn ska veta att du alltid finns där, att du alltid kommer när barnet gråter. Samtidigt vill du lära barnet att det är natt, att det är dags att sova och att du inte kommer för att ta upp barnet, leka med det eller ge det mat. Du ger barnet det känslomässiga gensvar som det behöver, men du gör det på ditt sätt (du är trots allt den vuxne), inte genom att ge efter för barnets omedelbara önskningar.

Leach beskriver sedan två ”tekniker” ingående: ”Hanging in there”, som innebär att man utan att ta upp barnet stannar hos barnet tills det somnat, och ”popping in and out”, som innebär att man går in och ut ur rummet där barnet ska somna (som regel föräldrarnas sovrum) men alltid går in direkt när barnet gråter. Ett gråtande barn måste alltid få svar i form av direkt kontakt. Leach understryker också betydelsen av det som jag brukar kalla ”sömnomsorg” - se Växa inte lyda.

Penelope Leach är en av de stora auktoriteterna idag, inte minst med sin djupgående kunskap om anknytningen och dess betydelse. Det känns som ett stort stöd att hon i sin beskrivning av barn och sömn hamnar mycket nära det vi skriver i Leva med barn och det jag skriver i Växa - inte lyda. Hennes syn påminner också mycket om den som var den förhärskande vid det seminarium om sömn som GrowingPeople anordnade i Malmö i november - se här!

Boken The Essential First Year finns än så länge bara på engelska men kan rekommenderas varmt till den som vill ha en aktuell och välskriven fördjupningsbok om föräldraskap under barnets första levnadsår.