Bokmässan i Göteborg är verkligen någonting alldeles för sig. Efter tre dagar på mässan är man rätt slut! Den här gången medverkade jag med ett seminarium och tre monterframträdanden kring min senaste bok Växa - inte lyda. Per Johansson, min redaktör på Norstedts, var en förträfflig samtalspartner. Det mesta skedde på lördagen, den dag då trängseln var som allra värst. Men efter några års bokmässeträning har jag lärt mig några enkla överlevnadsstrategier: att koncentrera mig på några få saker, att vistas mest på övervåningen och att dricka mycket vatten.

En trappa upp ligger både Internationella torget och Se Människan-scenen - alltid med intressanta program. Av det jag bevittnade hörde nog Märta Tikkanens presentation av sin nya bok Emma & Uno: visst var det kärlek och KG Hammars vänskapliga och totalt oförutsägbara munhuggning med Bob Hansson till årets höjdpunkter. Bob har tidigare intervjuat KG i boken Kärlek - hur fan gör man? och nu gav KG igen, när de båda samtalade om Bobs senaste bok Vips så blev det liv!

Bokmässan hade annars ett tydligt Afrika-fokus. Det gav faktiskt mässan karaktär. Jag hörde Henning Mankell säga att vi nu står inför ett definitivt genombrott för den afrikanska litteraturen, ett genombrott som kommer att förändra vår syn på det mesta. Jag hoppas att han har rätt.

Apropos Växa - inte lyda så har den just fått en positiv recension i självaste Läkartidningen - se här! Det gläder jag mig särskilt åt!

Ett av mina favoritprogram i radions P1 är Vetenskapsradion Språket med Anna Lena Ringarp och språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson. I dagens program svarar Andersson på en lyssnarfråga. Den som frågat undrar varför man ofta säger: ”Varför lyssnar du inte?” när man egentligen menar: ”Varför lyder du inte?”

Det är en bra fråga! Den anknyter till mina funderingar i Växa - inte lyda. Lars-Gunnar Andersson svarar att begreppet ”lydnad” inte längre är riktigt gångbart i umgänget människor emellan. Man kan tala om lydnad när det gäller hunduppfostran men knappast i samband med barnuppfostran. Föreställningen om att barn ska lyda lever kvar, men man använder nya begrepp för att dölja budskapet och göra det mer rumsrent.

Anna Lena Ringarp föreslår i en lite lakonisk slutkommentar att den som får frågan bäst bör svara: ”Jo, jag lyssnar på dig men jag tänker inte göra som du säger!” Ett bra råd att ge till alla barn och ungdomar! Lyssna gärna på programmet här!

Idag hamnade senaste numret av Föräldrar & Barn i min brevlåda. På omslaget finns rubriken: ”Barnläkaren garanterar! Bättre sömn på bara 3 veckor. Följ de sju stegen.” Barnläkaren som ”garanterar” råkar vara jag. Och självklart har jag aldrig garanterat någonting. Det vande jag mig av med i 20-årsåldern. I tidningen finns en artikel om mina råd om sömnomsorg, hämtade från Växa - inte lyda. Kryddade med några klokord av mamma Gertrud. Dom är bra! Läs här!

Sören Holmberg, en av valets kommentatorer i SVT, berättade i en intervju häromdagen att han på valdagen brukar klä upp sig i kostym och slips när han ska gå och rösta. Så gjorde också alltid min pappa. Själv nöjer jag mig med en nystruken skjorta och min finaste tröja, när jag idag med mitt röstkort i fickan beger mig bort till matsalen i Klostergårdsskolan. Jag småpratar en stund med de partimedarbetare som fattat posto utanför vallokalen för att sticka sina röstsedlar i handen på mig. Innanför dörrarna kompletterar jag med ytterligare några innan det blir min tur att gå bort till valbåset för att stoppa ner rätt sedel i rätt kuvert. Ska jag ändra mig i sista stund? Nja, det får bli som jag tänkt mig. Så lämnar jag mina kuvert, legitimerar mig - och går ut i den friska höstluften igen.

Jo, för mig är det högtid. Jag har röstat i alla val sedan mer än 50 år tillbaka och hoppas få möjlighet att delta några gånger till. Httills har jag aldrig förtidsröstat, eftersom jag alltid råkat vara hemma och eftersom jag tycker så mycket om själva valproceduren - att få gå finklädd till en vallokal i grannskapet och se alla andra i alla åldrar och från alla samhällsskikt göra det samma. Ett ”demokratins viktigaste sakrament”, som Björn Wiman kallar det i dagens DN.

Konditoriet i Klostergårdens Centrum har öppnat extra tidigt dagen till ära, och jag köper med mig en valbakelse att avnjutas vid mitt förmiddagskaffe i köket. ”Blandad fruktbakelse” kallas den - ingen som väljer den ska behöva känna att valhemligheten avslöjas. Jordgubbar och blåbär.

Medan jag dricker mitt kaffe läser jag i DN en lång mejlväxling mellan Göran Greider och min namne, poeten och professorn Lars Gustafsson. Två herrar som uttrycker sig väl och som är djupt oense om det mesta - men mycket säkra på sin sak. Om man står ut med artikelns längd, en del onödiga om än underhållande sarkasmer och en bitvis besvärande von oben-attityd så finns faktiskt också en hel del att reflektera vidare över. Om demokratin inte bara som sakrament på valdagen.

Min bok Växa, inte lyda ser ut att nå ut, och det är jag jätteglad över! Och tacksam för. För visst vill jag att många ska läsa boken. Och än mer att den ska ge upphov till goda samtal. Nu i veckan föreläste jag i Rissnekyrkan i Sundbyberg. Efter föreläsningen kom två förskollärare fram och ville tala med mig. De tackade för boken och för den artikel som är införd i senaste numret av Tidningen Förskolan. Den hade redan lett till en hel del samtal i den förskola där de jobbade.

Det har faktiskt kommit två stora artiklar den senaste veckan med utgångspunkt från boken. En i Tidningen Förskolan, Alltid på barnens sida - den kan du läsa här. Och så en i Specialpedagogik, Empatiska vuxna ser när barn far illa - den finner du här. Läs gärna och kommentera!

Och nu i veckan ska jag medverka vid Bokmässan i Göteborg med flera program om boken. Roligt!

Igår var jag på släppfest på Paradis Biljard & Restaurang i Lund. Kristofer Swahn och Mikael Wallberg, ledamöter i sällskapet Strountes vänner, släppte sin bok Strunt i paradiset. Boken är utgiven på Vulkan förlag och presenteras på förlagets hemsida så här:

En bok full av girighet, lömskhet, brott, våld, sex och bilder på författarna. En gul, dyr och anspråksfull bok om livet och en stads tillblivelse.

Här i biljardsalongens bar träffas de båda vännerna en gång varje månad för att till ett (eller möjligen flera) glas öl läsa upp de noveller de skrivit sedan sist. Och nu har det blivit en bok av det hela, en bok som inte liknar något annat jag sett. På bokens försättsblad citeras C J L Almqvist, som påstås ha sagt (ingenting i boken kan tas för givet):

Det är svårt, det är otroligt och obeskrifligt svårt, det öfverstiger nästan menskliga krafter, att skrifva strunt.

Strunt i paradiset är i varje fall ett rejält försök och får väl närmast placeras in i vår sparsamma tradition av nonsenslitteratur, där influenser kan anas från Blandaren, Uardaspex och Nilsson Piraten. Micke Wallberg nämner också Erlend Loe som en inspiratör. Själv kommer jag att tänka på Camera obscura, den diktsamling som Lars Gyllensten och hans kompis Torgny Greitz snodde ihop på liknande sätt och sedan lyckades få utgiven på Bonniers 1946 under pseudonymen Jan Wictor. Boken, som i själva verket var en blodig drift med fyrtiotalisternas lyrik, fick flera positiva recensioner innan det hela avslöjades. Jag har boken hemma och läste den häromdagen på nytt. Och slogs av att flera av dikterna är riktigt bra!

”Ja”, säger Micke (som jag råkar vara stolt svärfar till). ”Det är ju det som är det märkliga. Man föresätter sig att skriva strunt. Och så blir det ändå något annat - vad det nu är!”

Ja, vad det nu är. Den som vill ta risken att testa kan köpa boken här!

När jag går hem från biljardsalongen kommer Frödings ord farande: ”Strunt är strunt/ och snus är snus/ om än i gyllene dosor…” Jaa, du, Fröding - är du så säker på det?

Idag höll jag ett kort anförande vid välbesökt seminarium på temat Asylsökande barn och eruropeisk flyktingpolitik. Seminariet hölls i Mariakyrkan i Malmö, och det arrangerades av kampanjen Barnets bästa främst tillsammans med FARR.

Seminariet gav en bred och delvis skakande bild av hur asylsökande barn behandlas i Europa idag. Särskilt riktades kritik mot den så kallade Dublinförordningen. Den innebär att barn efter en mycket summarisk prövning återbördas till det första land i Europa de kom till efter flykten. Många barn har på det sättte sänts tillbaka til Grekland, Malta och Italien, där de idag har en mycket svår tillvaro.

I samband med seminariet släpptes också boken Till Sverige - asylsökande barn vittnar om Dublinförordningens konsekvenser. I boken får tio ungdomar från Afghanistan och Somalia komma till tals. Det är starka berättelser, som knappast lämnar någon oberörd. Anna Lundberg, universitetslektor i mänskliga rättigheter vid Malmö högskola, har skrivit ett läsvärt förord. Det är en viktig bok! Den bör förstås läsas av alla som kommer i kontakt med asylsökande barn och ungdomar. Och kanske än mer av dem som av någon anledning inte gör det! Boken kan beställas från kampanjen Barnets bästa främst. Du finner deras hemsida här och där finns också en e-postadress för kontakt.

”Lås om mig är du snäll!” sa jag när Gunnel gav sig iväg till jobbet tidigt i morse. Jag behövde få sova en timme till och ville inte att någon bara skulle kunna stiga rakt in i lägenheten. Jag sov dåligt i natt eftersom jag inte kunde släppa bilderna från gårdagskvällens Uppdrag Granskning. Och talet om att låsa om - eller låsa in.

Programmet handlade om en avdelning för svårt demenssjuka i Piteå. Åtta patienter vårdades där. På kvällen lades de i sina olika rum. Så låste personalen dörrarna till rummen utifrån för att ingen skulle bli störd av nattvandrande medpatienter. Sedan gick personalen helt sonika hem och lämnade avdelningen obemannad. Ansvaret lämnades över till ett nattjourteam som hade att svara för flera avdelningar och boenden. Personal därifrån tittade till avdelningen ibland och kunde komma om någon använde sitt trygghetslarm. Men bara två av de åtta patienterna hade ett sådant - de övriga sex sades inte kunna sköta det. Kanske larmade de i tid och otid och orsakade en massa onödigt spring?

Dörren mellan avdelningen och trapphuset var låst med ett kodlås, som ingen av de intagna kunde forcera. Och det var nu diskussionen uppstod. ”De är ju inlåsta!” sa reportern. ”Nej, vi låser inte in dem, vi låser om dem!” sa både omsorgschefen och den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS).

Åtminstone ett par av patienterna var uppe på natten och irrade runt i avdelningskorridoren utan att någon såg dem där. De hade alltså kunnat låsa upp rumsdörrarna inifrån. Men längre än så kom de inte. Och vad som hände inne på de övrigas rum var oklart. De flesta saknade trygghetslarm, och om de ropade fanns det ändå ingen som hörde det.

Om man låser om en människa på ett sätt så att hon inte själv kan ta sig ut och inte heller påkalla uppmärksamhet när hon behöver hjälp - då är den människan inlåst! Är det så svårt att förstå det? Att en politiker och en omsorgschef svävar på målet är illa nog. Men att en sjuksköterska som dessutom är MAS uttrycker sig så är oförsvarligt. Han påstod också att alla patienter hade trygghetslarm, vilket inte var sant. Och han tog lätt på den Lex Sara-anmälan som två modiga undersköterskor gjort. Den visade inte på några allvarliga missförhållanden, påstod han. Ett obegripligt påstående för den som sett programmet. En MAS som tar så lätt på innehållet i sjuksköterskornas egen etiska kod ska inte ha det jobbet!

Och vi som börjar närma oss de åldrar då vi blir mer och mer beroende av andra hann både undra om det är detta som väntar oss och be en stilla bön om att i så fall lugnt få insomna innan dess.

Vill du se programmet och riskera en sömnlös natt kan du göra det här. Lås om dig i så fall. Men låt aldrig någon låsa in dig!