Idag firar vi Kåldolmens dag! Åtminstone i Kungsträdgården i Stockholm. Hoppas det snabbt sprider sig över landet! Se mer om firandet här!

Karl XII hade en hel del för sig som vi idag kan undra över. Men under sin långa vistelse i Turkiet blev han djupt engagerad i den muslimskt färgade kulturen - dess mat, musik och arkitektur. Kåldolmen (dolman) blev en av hans favoriträtter. Bara ett av många exempel på hur det vi uppfattar som ”typiskt svenskt” har mångkulturella rötter.

Mina inlägg om medborgartest fortsätter att väcka diskussion, och det är bra. Det jag är mest rädd för i det som nu sker i Europa är att vi på ett lömskt men systematiskt sätt är på väg att underminera principen om alla människors lika värde. Genom att knyta medborgarskapet, eller rätten att få gifta sig, till hur ”nyttiga” de sökande är för oss närmar vi oss snabbt den fråga som Peter Tillberg ställer i sin berömda målning av en skolklass: ”Är du lönsam, lille vän?” De som av olika skäl, till exempel en funktionsnedsättning, inte fullt ut kan bidra till produktionen blir då degraderade till andra eller tredje klassens medborgare.

Också när vi talar om en reglerad arbetskraftsinvandring, t ex av akademiker, finns skäl att tänka noga efter. Vi handplockar de vi behöver, dränerar fattiga länder på de bäst utbildade - och lämnar alla andra därhän. Vart är vi då på väg?

Mitt tidigare inlägg om medborgartest har väckt starka reaktioner. Flera undrar: Är det ett skämt?

Mitt svar får bli lite kluvet: Javisst är det ett skämt i den meningen att jag själv satt ihop frågorna. Men samtidigt är det inte alls så mycket skämt som jag själv hade önskat. För just sådana här test finns redan på flera håll: I Danmark, Tyskland, Australien, Kanada. Jag har tagit del av dem. Frågorna är av liknande slag. I Australien finns en lärobok som man först får läsa igenom - som körkortsboken.

Jag vet genom de källor jag har att man på en del håll diskuterat att införa en liknande ordning i Sverige. Därför vill jag få igång en debatt omkring det. Själv reagerar jag nämligen oerhört starkt mot tanken på medborgartest för nya svenskar. Jag har absolut ingenting emot att de som kommer till vårt land erbjuds en gedigen utbildning om vårt samhälle. Men att knyta medborgarskap till ett kunskapsprov av det här slaget - det för alldeles fel! Vad händer med invandrare med specifika inlärningssvårigheter, med förståndshandikapp eller demenssjukdom? Medborgarskap är en mänsklig rättighet, som ska vara lika för alla, oberoende av kognitiva förmågor.

Det som var den utlösande gnistan till mitt snabbt hopkomna test var det nu föreslagna poängsystemet för anhöriginvandring till Danmark (se här) . Där knyts direkt möjligheten att få flytta in och gifta sig med en dansk medborgare till den sökandes akademiska meriter. Det öppnar i förlängningen förfärande perspektiv.

Jag ber om ursäkt för om någon känt sig lurad - eller kuggad i testet! Men jag ville faktiskt också väcka frågan: Om vi nu ska kräva kunskap av detta slag av våra invandrade vänner - varför ska vi då inte kräva den av oss själva?

Jag visade den svenska flaggan i föregående inlägg. Så här får det som välgörande motvikt bli några flaggor som tillhör våra nationella minoriteter! (I tur och ordning den samiska, den tornedalsfinska och den romska.)

Och jag tar gärna emot flera kommentarer om medborgartest!

Vill du kolla på hur frågorna ser ut i det tyska och det danska test som nu används så kan du göra det här och här.

Nyss hemkommen från Lissabon får jag genom en läcka kännedom om att man nu förbereder ett medborgartest också i Sverige - så som man redan har det ordnat i bl a Danmark, Tyskland och Australien. Med skillnaden att godkänt test kommer att krävas inte bara av dem som söker nytt medborgarskap i Sverige - utan också av alla svenskar i åldrarna 18 - 80 år som vill behålla sitt svenska medborgarskap.

”En demokratifråga”, säger man. ”Inte konstigare än ett körkortsprov: Lika för alla!”

En första version ska nu testas på en försöksgrupp. Jag har lyckats komma över en preliminär version - se länken nedan. Någon gräns för godkänt har ännu inte satts - det ska tydligen ske när försöksgruppen testats. Något facit har jag inte heller kommit över - men om du till äventyrs inte kan svaren på någon eller några frågor finner du dem snabbt via NE, Wikipedia - eller genom att googla.

Ja, hur ska vi nu ställa oss till detta? Gör gärna testet och kommentera!

Medborgartest Sverige

Igår var jag med om något märkvärdigt och annorlunda i Belems kulturcenter i utkanten av Lissabon: Europapremiären för verket Rio Cunene, uppfört av Kronoskvartetten, en av världens mest kända och mest kontroversiella stråkkvartetter.

Rio Cunene är en flod i Angola. I byn Xangongo har barn specialiserat sig på att tillverka instrument av upphittade vapenrester: AK-magasin, granathylsor och ammunitionsboxar. Med hjälp av dem har de skapat sin egen musik. Detta upptäcktes av Victor Gama, en av världsmusikens stora, kanske mest känd för sina egenhändigt tillverkade instrument, med traditionella instrument från bland annat Afrika som förebild – men elektroniskt förstärkta. Gama fick Kronoskvartetten intresserad av barnens musik, och tillsammans skapade de verket Rio Cunene.

I första satsen spelar kvartetten på sina vanliga stråkinstrument. I bakgrunden spelas en film upp, där vi från en helikopter får följa floden från mynningen upp till Xangongo och möta barnen där. I andra satsen byter musikerna till de instrument barnen tillverkat, och bakom kvartetten visas nu närbilder av barnen. I den avslutande satsen använder musikerna både sina egna instrument och ett par av Victor Gamas, medan barn i Xangongo klängleker på en övergiven stridsvagn.

Det är ett mycket vackert musikstycke – och djupt gripande. När bilderna och musiken tonat ut ligger salen i mörker, och det blir fullständigt andäktigt tyst. Vågar vi applådera?

På spårvagnen in mot centrum sitter vi och bläddrar i de programhäften vi fått med närbilder på barn och instrument. Fler än jag stannar vid det uppslag som du ser här intill. Med texten: “Now the big issue is, can our rich societies send something really useful back?” Med ordet “really” överstruket för säkerhets skull.

Jag har just stigit av spårvagnen vid Basilica da Estrela, vandrat runt i kyrkan, korsat gatan och gått in i Jardim da Estrela, där jag sitter med en kopp kaffe och ser ut över en lekplats med många barn. Turen med Spårvagn 28 har väl de flesta som besöker Lissabon gjort någon gång. Den fullsatta vagnen letar sig på ett mirakulöst sätt uppför de brantaste backar i de smalaste gränder i Alfama. Men här i Estrela är allt lugnare, och när jag stiger av är vagnen nästan tom. Det är sent på lördag eftermiddag, och det är rofyllt i parken.

Men idyllen bedrar. Ovanför våra huvuden hovrar en helikopter, och överallt hörs sirenerna från polisbilar som i hög fart eskorterar svarta limousiner på väg mot flygplatsen. Lissabon är fortfarande en belägrad stad efter NATO-toppmötet.

Igår berättade Barack Obama att man enats om ett gemensamt missilförsvar, ett skal, runt Europa. Och Ryssland hade bjudits in att stiga in innanför skalet. Det blir allt tydligare att NATO numera räknar hela EU som en del av alliansen. Utanför finns resten. Terroristerna, Ondskans axelmakter och några till som får klara sig bäst de kan. Den förevändning vi med andra ord behöver för att slå vakt om vårt välstånd, stänga ute flyktingströmmar och fortsätta vårt privilegierade liv på bekostnad av övriga världen.

Jag känner mig instängd. Jag vill hellre finnas innanför en hud som lever och andas än innanför ett skal som stänger ute och skymmer sikten. Och jag vill hellre åka spårvagn genom smala gränder, om än med hjärtat i halsgropen, än susa fram i höghastighetståg som kör så fort att omvärlden inte längre går att uppfatta.

Det regnar i Lissabon. På kaféet där jag sitter blandas språken. Jag hör portugisiska, spanska, engelska och norska talas vid borden omkring mig. Men jag tänker på Hjärtats språk.

Jag flög från Köpenhamn igår morse. Morgontidningarna där dominerades av den danska regeringens förslag om poängsystem för att reglera anhöriginvandringen. Den som gifter sig med en dansk man eller kvinna måste tjäna ihop poäng för att få bo tillsammans med sin käraste i Danmark, 120 poäng för den som är under 24 år, 60 poäng för den som äldre.

Systemet är invecklat. Mest poäng ger högre akademiska examina vid erkända universitet. Men också annat kan kvalificera. Dokumenterat goda kunskaper i något av ”huvudspråken” ger bra utdelning. Dit räknas danska, svenska, norska, engelska, tyska, franska och spanska. Inte portugisiska bevars, inte heller ryska eller arabiska. Pluspoäng kan det också bli om det nygifta paret inte bosätter sig i något av storstädernas mest utsatta områden.

En dansk man intervjuades i Berlingske Tidende. Han och hans fru hade fått ihop de poäng som krävdes. Men eftersom han tidigare gått på socialbidrag under en period då han led av en stressåkomma var han ändå diskvalificerad. Han hade arbete och bostad nu, men det hjälpte tydligen inte. Så nu återstod Sverige eller Tyskland som alternativ. Och en biskop uttryckte oro för att muslimsk trostillhörighet snart skulle ge så många minuspoäng att ingenting kunde väga upp dem.

Jag sitter här och är glad över att komma från Sverige. Men orolig för vad som är på väg att hända i detta vårt Europa. Tänker på antologin Hjärtats språk, som Per-Arne Axelsson en gång stod fadder för. Jag och min bror Bengt medverkade i den med en brevväxling oss emellan. Kommer våra barnbarn att känna till det språket? Är det poänggivande när de blir vuxna?

”Du måste förstå…”, sa veterinären och såg deltagande på mig. ”Du måste förstå att Twiggy är präglad på dina döttrar, Nora och Signe. Det var dem hon knöt an till från början, och det är inte så lätt att ändra på sånt!”

Jag sökte på Djursjukhuset, eftersom Twiggy börjat gnälla på nätterna och inte alltid sett ut att trivas. Hade hon blivit sjuk? Men det trodde inte veterinären, som efter en noggrann undersökning snabbt övergick till att tala djurpsykologi. Tidig anknytning… ja,är det något jag borde veta något om som barnläkare så är det väl det.

Nora och Signe bodde hemma när de köpte Twiggy för egna pengar. De ägnade en massa tid och uppmärksamhet åt henne, lekte med henne, kelade med henne, tränade agility… Ett par år senare var det dags för uppbrott. Studentrum, andrahandsboenden… knappast möjligt att ha med sig hund dit. Så hon blev kvar hos mig. Jag är uppväxt med hund och har haft flera hundar tidigare, så det kändes inte som någon uppoffring. Och det har gått bra, på det stora hela, många promenader… så om det inte var det där med anknytningen.

”Men jag tar över henne nu”, sa Nora när vi rådgjorde efter veterinärbesöket. ”Jag bor bra nu. Och har mer tid. Kom med henne du bara!”

Så igår begav vi oss ut på långresa, Twiggy och jag. De 62 milen med bil från Lund till Blackeberg. Här ligger hon på sin kudde, alldeles nyanländ, just nedanför Noras och Karols säng. Och ser ut som om hon aldrig gjort annat.

Nu är jag tillbaka i Lund igen. Det känns tomt här. Jag har ju fäst mig vid den här lilla mamsellen. Ett slags anknytning det också, kanske. Jag tröstar mig med vad veterinären sa när vi skulle gå, samtidigt som hon vänligt lade sin hand på min axel:

”Men du hör till flocken, Lars, glöm inte det! Det är Signe, Nora… och du … på ditt sätt.” Lite utspridd just nu. Men faktiskt känns det bra att få räknas dit.