Innan det blir natt vill jag bara påminna om att vi idag firar Värnlösa barns dag. Eller firar… vi stannar upp en stund i alla fall. Jag har skrivit om den här dagen så många gånger, också här på bloggen. Se här och här. Idag låter jag det stanna vid en bild - Giotto di Bondones målning från tidigt 1300-tal i Capella Scrovegni i Padua.

Och så ännu en påminnelse: Ni som inte såg Agneta Bernárdzons underbara dokumentär Kapten Nemos barn, när den sändes på TV Annandag Jul - gör det nu! Ni kan se den på SVT2 antingen torsdagen den 30 december kl 16:35 eller fredagen den 31 december kl 09:20. Ni som föredrar att se den via datorn och nätet kan göra det här. Det är en film som ställer en rad angelägna och uppfordrande frågor av existentiell natur, många av dem med anknytning till temat Värnlösa barn. En film den som intresserar sig för dessa frågor inte bör missa!

Igår blev en man svårt knivskuren mitt i stan. Gunnel kom förbi strax därpå och såg allt blod i snön. Hon kom hem alldeles tagen. Och i natt exploderade en bomb på trappan till en familjs villa i Oxie. Det händer saker här hela tiden.

Så idag var jag på väg hem med bilen. En för mig helt obekant man i 35-årsåldern steg ut mitt i gatan och stoppade mig:

”Kan du hjälpa mig? Min bil har dött. Den står där inne i parkeringsgaraget. Jag har startkablar. Och nycklar så du kommer in.”

Han talade med viss brytning. Nu gick han mot porten till parkeringsgaraget för att låsa upp. Ett av de garage som finns i området. Också det obekant för mig - jag hyr en p-plats ute i det fria. Jag körde sakta efter honom och in genom den nu öppna porten. Han visade var hans bil stod. Jag rullade dit och körde upp kylare mot kylare. Porten hade slagit igen. Det var skumt därinne och vi var helt ensamma.

Plötsligt ser jag ett scenario framför mig. Han säger åt mig att lämna ifrån mig plånbok, mobil och bilnycklar och ber mig i nästa ögonblick att dra åt helvete. Eller nåt. Men så blir det förstås inte. Han hämtar sina startkablar, vi fäller upp våra motorhuvar, jag startar min bil - och i nästa ögonblick går också hans motor igång.

”Juste av dig”, säger han. ”Tack så jättemycket! Porten går upp automatiskt när du närmar dig.”

Jag rullar sakta ut i ljuset och snön. Helt odramatiskt. Skakad och skamsen över mitt inre scenario. Tacksam för att det inte fick styra mig. Inte den här gången i alla fall.

Det handlar inte om mod, inte alls. I bästa fall om en insikt: Låter vi rädslan råda blir det ingen starthjälp. Bara kortslutning.

På Granbacken i Börje, där min familj bodde under åren 1949-1953, fanns det julrosor. Säkert inplanterade av konservatorn Gustav Kolthoff, som lät bygga Granbacken i början av 1900-talet. För oss barn var det magiskt att se julrosorna blomma i snön, ibland redan vid jul men oftast lite senare.

Dagarna före jul läste alltid mamma Selma Lagerlöfs Legenden om julrosorna högt för oss. Legenden utspelas i Göingeskogarna och har fått förnyad aktualitet för mig sedan jag flyttade till Skåne. Inte minst en snövinter som den här behövs mirakler som motvikt mot kylan. Legenden finns i En saga om en saga och andra sagor från 1908.

Jag önskar alla läsare en riktigt God Jul!

Enligt en notis i dagens tidning överlämnar Rabén & Sjögren ett exemplar av Pernilla Stalfelts bok Alla barns rätt som julklapp till var och en av våra 349 riksdagsmän. Läs mer om detta här!

Vilket bra initiativ! Pernilla Stalfelts bok handlar om FN:s barnkonvention. Med humor och lätt hand men ändå sakligt och initierat beskriver hon innehållet i konventionen. Jag har skrivit om boken tidigare - se här. Den kom nämligen ut redan 2009 - men med ett annat omslag och annan titel och i samarbete med McDonalds, som delade ut den till barnfamiljer. Det gick då inte att få tag på boken på annat sätt - men nu finns den ute i den vanliga bokhandeln. Tack och lov - för det är en mycket bra bok! Perfekt som julklapp till fler än riksdagsledamöter.

För övrigt hoppas jag verkligen de läser den! De kan knappast skylla på att den är för svårtillgänglig. Och aktuella frågor finns att ta ställning till. Hur blir det med omhändertagna barns rätt till att behandlas med respekt för deras värdighet och värde - kommer man att ta Barnskyddsutredningens förslag på allvar? (Frågan bereds just nu inom regeringskansliet.) Och hur blir det med gömda barns rätt till skolgång? (En fråga som förhalats in i det sista.)

Bättre julläsning än Pernilla Stalfelts bok är svår att tänka sig. Och kan den ge några av riksdagsledamöterna inspiration till att kolla vad som står i själva konventionen - så desto bättre!

Igår fattade Folketinget i Danmark med knapp majoritet beslut om en lag, som innebär att ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan kan sändas tillbaka till Kabul, även om man inte kan spåra deras anhöriga. Som motiv för detta angav integrationsminister Birthe Rønn Hornbech (V) att Röda korset drev ett barnhem i Kabul och att barnen kunde tas om hand där. Detta har nu visat sig vara en ren lögn. I en kommentar säger Anders Ladekarl, generalsekreteraren i det danska Røde Kors:

Varken Röda Korset eller Röda Halvmånen driver barnhem i Afghanistan. Vi förundrar oss mycket över att ministern inte frågar oss innan hon lämnar uppenbart felaktiga upplysningar om Röda Korset.

Läs gärna mer om detta i Politiken, här och här!

Om man sänder tillbaka ensamma barn och ungdomar utan känd familjeanknytning är risken stor att de i stället hamnar i de provisoriska läger som nu finns i utkanten av Kabul. FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, försöker nu skapa provisoriska bostäder för familjer som återvänder till Afghanistan. 200 000 familjer har på det sättet fått tak över huvudet. Men i en rapport den 14 december understryker UNHCR:s talesperson Adrian Edwards att de humanitära förhållandena fortfarande är mycket osäkra - se här.

Folketingets beslut, fattat med vilseledande information som grund, är därför djupt upprörande.

Den 11/12 skrev jag här på bloggen om härberget En Varm Seng. Idag har DN en bra artikel om samma härberge - den kan du läsa här!

Idag blev jag riktigt glad! Vi hade ett spännande och intressant möte i Alma-juryn (om du inte vet vad det är för jury så kolla gärna här). Då berättade min jurykompis Birgitta Fransson i en paus att SvD:s Idag-sida har med min bok Växa - inte lyda bland sina aktuella julklappstips. Och senare på dagen kom på mejlen ett glatt utrop om samma sak från Per Johansson på förlaget. Du kan läsa artikeln om julklappsböcker här.

Eftersom jag sätter SvD:s Idag-sida högt (de har ofta spännande och välskrivna artiklar om livs- och samhällsfrågor) satte jag verkligen värde på att boken nämns där. Av alla mina böcker är nog Växa - inte lyda den som jag fått mest reaktioner på. Och än så länge nästan bara positiva.

Så långt i mitt skrivande på det här inlägget är jag beredd att stryka det. För så här stolt över något ska man väl inte vara i det här landet, åtminstone inte offentligt. Men så kollar jag på tjejen på bokens omslag. Jo, det ska man visst det!

Jag hade inte tänkt skriva något om självmordsbombaren i Stockholm. Det känns som om vi ska vara tysta ett tag och vänta på att vi får mer information innan vi säger så mycket. Men så såg jag intervjun med Pascal Moulas i ABC-nytt. Pascal var den som med fara för eget liv gick fram till mannen som sprängt sig och försökte hjälpa honom. Nu ligger hela intervjun, oklippt, ute på SVT:s hemsida - här. Det är en mycket märkvärdig intervju - ett av de mest hoppingivande dokument jag sett på länge. Se den innan den lyfts bort från hemsidan!