För någon vecka sedan uttalade sig den italienske utrikesministern Franco Frattini. Han varnade för att flyktingströmmen från Nordafrika till Europa skulle kunna anta ”bibliska proportioner” och vädjade om hjälp från övriga länder. Italien (och Grekland) skulle få svårt att klara anstormningen på egen hand. En som snabbt kommenterade detta i internationalla medier var vår egen migrationsminister. ”Överdrifter!” sa Billström som menade att Sverige redan gjort sitt när det gäller flyktingmottagande.

Frattini utvecklade inte närmare vilka bibliska händelser han syftade på. Uttåget ur Egypten, kanske. Men vad han än hade i åtanke är liknelsen lite svår att förstå. Och rent numerärt är de flyktingströmmar som skildras i Gamla Testamentet obetydliga jämfört med dem vi ser idag. Den bibliska verkligheten är sedan länge överträffad. Jag tänkte på det idag när jag läste det senaste numret av månadsmagasinet DN Världen. Här finns bland annat en atlas över var världens flyktingar nu vistas. I Sverige finns drygt 80 000. Det är mycket. Men jämfört med Jordaniens 2,5 miljoner, Pakistans 1,7 miljoner och Syriens 1,5 miljoner utgör de som kommer till Sverige ingen flyktingström, snarare en liten rännil. Det är de fattiga länderna som får bära den tunga bördan. Siffrorna är dessutom en underskattning - alla de migranter som flyr från fattigdom räknas inte in. Det gäller t ex många av dem som nu lämnar Centralamerika för att via Mexiko ta sig till USA.

I DN Världen finns en stort reportage från Mexiko om just dessa migranter. Erik de la Reguera (min son) har under tio dagar följt en liten grupp på flykt från Guatemala upp genom Mexiko. Det är en starkt berörande skildring som ger en aning om vad flyktingskap egentligen handlar om. Jag tror vi har svårt att förstå det.

Nej, Tobias Billström, att tala om bibliska proportioner är ingen överdrift, snarare ett understatement. Och vi står bara i början av en global flyktingkatastrof som vi ännu inte förstår vidden av. Klimatförändringar, fattigdom och politisk oro kommer att tvinga mångdubbelt fler att lämna sina hem. Och när nu världens fattiga befolkning, tack vare den mediala explosionen, blivit alltmer medveten om de förfärande klyftor som den nuvarande världsordningen innebär, så kommer kraven på en global rättvisa snabbt att växa sig starkare. Det som nu sker i Nordafrika är bara en stilla början. Om inte vi i Europa inser det kommer vårt uppvaknande att bli både smärtsamt och grymt. Vi behöver en politisk klarsynthet som går långt utöver vad både Frattini och Billström gett prov på så här långt. Fästning Europa är en fullständigt omöjlig kontruktion - öppna den snarast möjligt, lyft blicken och räck ut handen!

Säkert låter jag lite apokalyptisk nu - nästan som en profet från just Gamla Testamentet! Med med ålderns rätt tar jag mig den friheten. För jag är så fruktansvärt trött på dessa naiva nyliberaler som tror att allt löser sig självt med marknadens hjälp. Gårdagens franska TV-dokumentär om Västvärlden och Khadaffi visade väl tydligt nog vad marknaden kan stå för när den visar upp sin allra sämsta sida.

För en vecka sedan skrev jag en kommentar till den uppmärksammade hovrättsdom, där flera män friades efter att sexuellt ha utnyttjat en 14-årig förståndshandikappad flicka - se här. Min slutsats var att domen bör prövas i Högsta Domstolen, och att lagstiftningen måste ändras om männen skulle frias också i denna högsta instans.

I en debattartikel i dagen SvD kommer Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, till samma slutsats - se här. Det är en mycket informativ artikel, som på ett pedagogiskt sätt förklarar för oss mindre lagkunniga hur vår nuvarande lagstiftning fungerar. Madeleine Leijonhufvud har gjort sig känd för att rakryggat och konsekvent stå upp för barnets rättigheter och är värd all respekt för det.

De flesta av oss säger dumma och ogenomtänkta saker ibland. Ord som vi ångrar och ibland får äta upp. Och frågan är: Är det i våra förflugna ord vi avslöjar oss? Är alla felsägningar freudianska? Jag är inte så säker på det.

I dagens DN skriver Hanne Kjöller om partiledarjakten inom Socialdemokraterna och kommer in på de kvinnliga kandidater som nominerats:

Bland de fem mer eller mindre kända namnen finns Susanne Eberstein. Hon är kanske mest förknippad med sitt uttalande om homosexuellas möjligheter att adoptera, vilket enligt Eberstein var ”som att släppa ut ett lösningsmedel och säga: Det är ingen som vet om det här är livsfarligt. Men vi släpper ut det och ser vad som händer”.

Så var hon avfärdad. Yttrandet som Kjöller hänvisar till fälldes i en intervju i Expressen 1999. Det var olyckligt och Susanne Eberstein beklagade det omgående. Vad hon ville säga var att den forskning som då fanns om homosexuellas adoptioner var otillräcklig som underlag för de beslut som förbereddes. Främst var hon tveksam till att homosexuella par skulle få bli aktuella vid internationella adoptioner. Hon menade att barnets rätt måste gå före de vuxnas och utvecklade sina tankegångar i flera egna debattartiklar.

1999 tillsattes en parlamentarisk kommitté som 2001 lade fram betänkandet Barn i homosexuella familjer (SOU 2001:10). Här föreslogs att de som levde i registrerat partnerskap skulle kunna få adoptera på samma villkor som andra familjer. Det blev också regeringens förslag. Susanne Eberstein skrev då tillsammans med flera andra partivänner (bland dem Maj-Inger Klingvall och Bengt-Ola Ryttar) en motion, där man tillstyrkte så kallade närståendeadoptioner men ställde sig tveksamma till internationella adoptioner för homosexuella familjers del - du kan läsa motionen här. Åsikterna i motionen överensstämde till stor del med vad som framfördes av flera remissinstanser, t ex Socialstyrelsen, Statens nämnd för internationella adoptioner, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Psykologförbund, Barnombudsmannen, Rädda Barnen och Bris. Så Susanne Eberstein var i gott sällskap.

Själv tyckte jag frågan var svår. Även om jag i grund delade utredningens uppfattning (och det gör jag fortfarande) hade jag verkligen förståelse för de synpunkter som Eberstein och flera mig närstående remissinstanser förde fram.

Susanne Eberstein är inte min kandidat till partiledarposten - det finns ett par för mig starkare kvinnliga kandidater (de manliga tror jag inte alls på). Men jag menar att Eberstein, liksom de övriga, bör bedömas efter vad de uträttat och faktiskt står för - inte efter enstaka förflugna ord för mer än tio år sedan. När det gäller sådana undrar jag för övrigt om någon kan konkurrera med Hanne Kjöller!

Ibland undrar jag varför jag skriver så mycket. Jag har just gjort en förteckning över de bokprojekt jag har varit med i - du ser resultatet om du klickar på fliken Böcker här ovan. Det är en lång lista - många timmar framför datorn.

En av mina vänner talar ibland om risken med att skriva sitt liv istället för att leva det. Skrivandet ger en möjlighet att hålla livet på halvdistans när det tränger sig på och vill göra anspråk på verklig närvaro och delaktighet.

Men för mig är skrivandet nödvändigt. Det är mitt sätt att tänka. Jag är så rörig i mitt inre, så känslostyrd. När jag skriver ser jag mina tankar och får på så sätt ett slags motvikt mot allt jag känner. En balans. Om jag inte får skriva blir jag rastlös och nedstämd, kaotisk och sårbar. Som när man vaknar mellan 3 och 4 på natten och inte kan somna om. Det har med cortisolnivån i blodet att göra, förklarar en annan av mina vänner. Skrivandet förändrar biokemin i hjärnan, det är jag övertygad om. Om det nu handlar om cortisolnivåer eller signalsubstanser av annat slag bryr jag mig inte så mycket om längre. Jag är pensionerad nu.

Vad skriver du på nu? brukar några fråga när vi ses. Jag vet inte riktigt, brukar jag svara. Och det är sant. Håller på med fyra-fem projekt samtidigt. Några kommer att självdö, andra att ta fart. Det får bli som det blir. Ibland dyker det upp påminnelser om deadlines. Då försöker jag ta mig samman. Ofta lyckas det, men inte alltid. Med ålderns rätt har jag helt enkelt hoppat av en del som jag åtagit mig. Det blev inget, säger jag då. Men så synd, säger uppdragsgivaren. Ja jättetråkigt, säger jag. Sen finns inte mycket mer att säga.

Här runtomkring ser du mina fyra senaste böcker. Blir det fler? Vi ser väl. Skrivande pågår i alla fall.

Ibland blir jag inbjuden att medverka i bokprojekt som andra har ansvar för. Det ser jag som en stor förmån, särskilt när det handlar om böcker som jag verkligen tycker om. Och det gäller i högsta grad om två böcker som nyss kommit ut.

Elisabeth Cleve, psykolog och psykoterapeut knuten till Ericastiftelsen, har skrivit en tänkvärd och berörande bok om korttidsterapier med barn i kris. Boken har fått titeln Hur länge ska hon vara död? och är utgiven av Natur & Kultur. Jag har medverkat med ett ganska långt förord, som bland annat handlar om de etiska överväganden som måste göras när man ska berätta om verkliga barn som haft det svårt. Elisabeth Cleve är både erfaren och klok - både barnen och läsaren kan känna sig trygg i hennes sällskap. Mer om boken finns här.

Och nu i dagarna utkommer också en fin liten minnesbok om Stefi Pedersen. Den bär den spännande titeln Biljett till en okänd plats och är en antologi med Asta Bolin som redaktör. Jag har skrivit ett av kapitlen i boken, som är utgiven på Carlssons förlag. Stefi Pedersen var psykoanalytiker och en känd kulturpersonlighet. Hon kom från en judisk familj i Berlin men tvingades lämna Tyskland 1933. Via Prag och Oslo kom hon så till Sverige 1943 i sällskap med en grupp judiska barn. Jag kände henne aldrig personligen men har läst både en del av vad hon själv skrivit och vad som skrivits om henne. Hon var en ovanlig, färgstark och reflekterande person som verkligen satte spår. Det känns både roligt och hedrande att få bidra till att bevara minnet av henne. Du finner mer om den boken här.

En 14-årig flicka, känslomässigt sent utvecklad, rymmer från sitt familjehem. På ett köpcentrum stöter hon ihop med en 18-årig pojke. Han och en kompis till honom har sex med flickan på en offentlig toalett. Han tar sedan med sig flickan till en lägenhet som ägs av en 35-åring. Hon har där sex med flera män. Hon körs sedan till en annan lägenhet där hon utnyttjas av andra män. Hon återförs så till 35-åringens lägenhet, där hon får bo över natten mot att han får ha fortsatt sex med henne. Sammanlagt är nio män inblandade enligt åtalet. Dagen efter övergreppen förs flickan till sjukhus med skador i underlivet.

Tingsrätten dömer flera av männen till förhållandevis stränga straff. 35-åringen döms t ex till 3,5 års fängelse och utvisning för våldtäkt mot barn och grovt koppleri. I hovrätten frias han helt, liksom flera av de andra männen. Flickan hade sagt att hon var sexton, och då kan inte männen ställas till svars för vad de gjort.

Om detta berättas idag i en utförlig artikel i Sydsvenskan - se här. Utifrån ett barnrättsperspektiv finner jag hovrättsdomen upprörande och djupt stötande för i varje fall min rättskänsla. Dessutom skäms jag som man. Jag menar att den vuxne som har sex med en så ung person, tjej eller kille, helt enkelt är skyldig att försäkra sig om att den han utnyttjar åtminstone är över 15 år, alldeles oavsett vad barnet säger. Den vuxne ska alltså vara medveten om riskerna med sitt beteende, inte bara risken för barnets hälsa utan också risken för den vuxnes egen del: Tar man fel ska man kunna bli dömd för våldtäkt.

I artikeln sägs att åklagaren överväger att överklaga domen till Högsta domstolen. Det hoppas jag hon gör. Skulle de friande domarna mot förmodan stå sig där är det dags för lagstiftarna att gripa in. För så här kan vi bara inte ha det. Inte vi. Än mindre barnen.

På Insidan i DN finns en pågående artikelserie om hur mycket föräldrar ska pressa sina barn för att dessa ska bli framgångsrika. Utgångspunkten är Amy Chuas flitigt citerade artikel i Wall Street Journal om kinesisk barnuppfostran.

Idag finns en intervju med mig om detta (se här), där jag för fram synpunkter som är välbekanta för den som följer min blogg eller som har läst min bok Växa - inte lyda. I en annan intressant artikel riktar Eva Hoff stark kritik mot det belöningstänkande som nu brett ut sig i både förskola, skola och föräldrastöd - och som är en viktig ingrediens i program som Cope och Komet. Läs intervjun med Eva Hoff här. På frågan om piska eller morot är hennes svar: varken eller! Morötter kan få barn att tappa lusten, menar Hoff med stöd från omfattande forskning.

Jag delar i allt väsentligt Eva Hoffs uppfattning. Den som, liksom jag, känner tveksamhet inför ett ensidigt inlärningspsykologiskt tänkande (med belöning och ignorering som bärande element) kan också få stöd i sin uppfattning genom att läsa Justine Mols uppmärksammade bok Kommunicera med tillit (Optimal förlag 2009).

Belöningstänkandet är alltså centralt i flera av de livskunskapsprogram som Skolverket kritiserat - se min föregående bloggnotis. Vad finns för alternativ? Jag återkommer till det.