Ikväll har jag talat vid ett möte med Läkarföreningen vid Östersunds lasarett. Om läkaretik och läkekonst. ”Civilkurage är en viktig del av läkekonsten”, sa jag, ”att våga stå upp för sina patienter när deras rättigheter hotas.”
Jag tänkte mest på utsatta barn förstås. Efter föredraget åt vi soppa tillsammans. Till kaffet frågestund.
”Jag vill gärna visa civilkurage”, sa en yngre kollega, ”men hur skaffar man sig det?”
”Du måste bestämma dig”, svarade jag. ”Att visa civilkurage har alltid ett pris. Alla kommer inte att gilla det, kanske inte heller dina kollegor. Det är bra om du inte är ensam då.”
”Men hjälper det att bara häva upp sin röst och hänvisa till att man är läkare?” frågade en annan. ”Är inte den tiden förbi?”
”Jo, den tiden är förbi”, sa jag, ”att vara läkare ger knappast några extrapoäng. Du måste ha mycket goda argument. Och föra fram dem väl. Och det är inte säkert att någon lyssnar då heller. Du har inga garantier för någonting.”
Jag vandrar tillbaka till hotellet i kvällsmörkret. Och tänker att jag kanske missat poängen. För vad är civilkurage egentligen? När jag visat mod har det ibland handlat om att jag varit så rädd att jag inte vågat vara rädd. Och ibland om Jonatans enkla konstaterande i Brödena Lejonhjärta: ”Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort.”
