Vi flyr Valborgsfirandet i Lund och åker ut på landet. Efter ett par kilometers vandring längs Skåneleden kommer vi till badplatsen i Sövde. Vi sätter oss på en bänk, packar upp kaffetermosen ur ryggsäcken och ser ut över sjön.

Då kommer två flickor i tioårsåldern springande barfota på stranden. En av dem går modigt rakt ut i vattnet. ”Shit my God!” ropar hon på felfri skånska. ”Oh yeah”, svar den andra som blir kvar på bryggan.

Snart är de på språng bort igen. Vi blir sittande kvar, ännu inte riktigt beredda på ett dopp. Det är ju faktiskt bara april.

PS. Flickorna visar jag förstås inte i bild. Men sjön kan ni få se. DS

Igår blev jag intervjuad av TV4 om villkoren för de allra minsta i förskolan. När jag i morse såg inslaget blev jag besviken. Så mycket av det jag försökte säga var bortklippt och bara ett par tämligen svepande påståenden fanns med. Så här följer nu de viktigaste punkterna för mig:

• Barn under tre år är i en känslig ålder, då mycket händer. De har fortfarande svårt att tydligt berätta hur de upplever sin omvärld. På en förskola för de allra minsta ställs därför särskilt stora krav. Barngruppen får inte vara för stor - inte större än 12-13 barn. Det måste finnas tillräckligt med personal, som måste vara välutbildad. Den mest kompetenta personalen ska arbeta med de minsta barnen!
• Att ta steget från hemmet till förskolan är en stor och omvälvande händelse i ett litet barns liv. Invänjningen måste ske successivt och individualiseras efter varje barns behov. För några barn går det snabbare, för andra långsammare. Den schematiska tredagarsinvänjning som nu blivit något slags standard på sina håll är inte att rekommendera för flertalet barn.
• Små barn behöver fortfarande mycket tid tillsammans med sina föräldrar - och inte bara tid då både barnet och föräldrarna är trötta. Om föräldrarna har möjlighet är det därför bra om man under den första tiden kan begränsa vistelsetiden på förskolan. Ett riktmärke kan vara 4-6 timmar per dag. Fungerar allt bra kan tiden sedan utökas något. Men inget barn bör ha en vistelsetid som överstiger en vuxen arbetsvecka (40 timmar).
• Barn är olika, föräldrar har olika förutsättningar och förskolor fungerar olika. Därför är det svårt att ange alltför bestämda riktlinjer. Det bästa är om föräldrarna och förskolans personal tillsammans kan komma fram till hur barnets dag på förskolan ska se ut. Barnets bästa ska då alltid sättas i främsta rummet. Organisationen bör vara så flexibel att förskolans och föräldrarnas behov kan anpassas till barnets - inte tvärtom!

Det finns en utmärkt bok om detta, Förskola för de allra minsta - på gott och ont av Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss (Carlssons 2009).

Idag har det hållits manifestationer över hela landet till förmån för de utförsäkrade. Initiativet till detta Påskupprop är taget av Sveriges diakoner. Allt fler behövande har det senaste året fått söka sig till diakonins hjälpcentraler, eftersom de inte fått ihop till livets nödtorft. Och bland dem finns många långtidssjuka som utförsäkrats från försäkringskassan. De nya försäkringsreglerna har alltså slagit hårt mot några av våra fattigaste och mest utsatta medmänniskor.

I Lund ägde manifestationen rum på Stortorget. På scenen i fonden står Maria Küchen, som fungerade som eftermiddagens konferencier. Flera talare medverkade, liksom författare som läste egna texter. Jag hade fått förtroendet att inleda. Du finner mitt anförande via länken nedan.

Påskuppropet 2011 tal i Lund

Tillägg 26 april: I dagens DN finns en viktig betraktelse över Påskuppropet, signerad Göran Rosenberg - se här. Som jag förstår Rosenberg är han positiv till innehållet i uppropet men menar att kyrkan tydligare borde ha argumenterat för det utifrån specifikt kristna eller religiösa utgångspunkter:

Problemet är bara att medan profeterna talar klarspråk om auktoriteten bakom sina krav på rättvisa tiger påskuppropet på den punkten. Frågan om varför det svenska sjukförsäkringssystemet utmanar just kristna, eller i vid mening religiösa föreställningar om rättvisa, lämnas huvudsakligen obesvarad, vilket är synd.

Jag gjorde i mitt tal ett försök i den riktningen men kunde kanske ha varit än tydligare.

Som barn tyckte jag långfredagen mest bara var lång. Vi fick inte vara ute då. Leken stod stilla, livet likaså. En lång väntan bara, på påskafton och äggläggarjakten.

Nu vilar jag i långfredagens stillhet. Efter en stämningsfull skärtorsdagsmässa i Domkyrkan, som till slut låg i mörker sedan alla ljusen släckts och altarprydnaderna burits bort. I mörker - bortsett från korset på högaltaret och kvällssolen som letade sig in under de högsta valven.

Jag vände tillbaka idag, till korsandakten klockan tre, med växelläsning och psalmsång utan orgel. Och i tystnaden efter andakten släcktes till slut också korset på högaltaret. Allt kom till ro.

Men utanför domkyrkan stod våren obändigt hög. Och magnolian är just på väg att slå ut.

”Kära nån, vilken gubbröra”, sa Linde, min 26-årige son, då jag berättade om de samtal jag nyligen fört med några generationskamrater om existentiella frågor av ansenlig vikt. På den kantbollen, slagen med den vänligt humoristiska underskruv som är Lindes egen, var jag förstås chanslös.

Först blev jag faktiskt lite sur. ”Varför ska han mästra oss äldre så?” tänkte jag. Men så såg jag mig själv som 26-åring, på besök hemma i Markim, sittande vid matbordet. Jag minns hur provocerad jag ibland kunde bli av pappas utläggningar. Inte för att han hade fel - han var en klok man som ofta hade rätt i sak. Men det var något med hans omständliga, lite vidlyftiga resonerande. Och hans anspråk på att veta hur det egentligen förhöll sig. Eller, tvärtom, hans tes att ingen kunde veta det, allra minst vi yngre, att endast den avklarnade osäkerheten var tecken på verklig mognad. (Året var 1968, och visst var vi yngre rätt karska då.)

Så jag förstår Linde. Och jag tror inte att vi äldre har bättre svar på våra gemensamma livsfrågor. Men jag vill vara med i samtalet. Och inte bara retirera till matlagning och blomsterskötsel.

Det är ju förresten i köket vi kan åstadkomma den riktiga gubbröran! Här kommer ett enkelt recept, anpassat för alla åldrar:

Gubbröra

3 hårdkokta ägg

5 finhackade ansjovisfiléer
1 tsk mildrökt kaviar
2 msk finhackad rödlök
1 msk finskuren gräslök
1 tsk finskuren dill
6 rundlar kavring à 5 cm i diameter
6 vippor smörgåskrasse

Hacka de kalla äggen (utan skal) och blanda försiktig med ansjovis och kaviar. Tillsätt rödlök, gräslök och dill. Fördela gubbröran jämnt på det mörka brödet och garnera med smörgåskrasse.

En av de senaste dagarnas bästa nyheter är att Barnkonventionen nu, äntligen, tycks bli svensk lag. I Barnens tält, med UNICEF och Expressen som arrangör, meddelade Håkan Juholt i fredags att Socialdemokraterna från och med denna dag stöder förslaget om att konventionen inkorporeras i svensk lag. Se hela Juholts uttalande här. Därmed finns en klar riksdagsmajoritet för att så ska ske.

Moderaterna stretar fortfarande emot. Det framkom vid ett samtal i dagens Studio Ett mellan Christina Heilborn på UNICEF och moderaternas Krister Hammarbergh - lyssna här.

Men i och med Socialdemokraternas plötsliga helomvändning bör det nu vara klart att förändringen blir av. Så roligt! Den modell Sverige valt så här långt, att enbart efter hand transformera konventionen till svensk lag, har inte visat sig vara tillräcklig. Några av konventionens grundprinciper, främst den om barnets bästa, har tagits in i Utlänningslagen och Socialtjänstlagen, men en rad andra viktiga artiklar i konventionen har inte fått den betydelse som de borde ha haft i svensk rättstillämpning. I ärendet med de makedonska flyktingbarnen blev detta nästan övertydligt.

Att Barnkonventionen i sin helhet nu blir svensk lag är en stor framgång för de barnrättsorganisationer som sedan lång tid arbetat för just detta. Inte minst har Christina Heilborn på UNICEF haft en viktig roll. Hennes lågmält sakliga men envisa argumentering har till slut fått genomslag. Jag tror inte det är en tillfällighet att Håkan Juholt valde att ge sitt positiva besked i UNICEF:s tält och att också Krister Hammarbergh från Moderaterna gav UNICEF en eloge i Studio Ett, trots att han i sak fortfarande har en annan uppfattning.

Alla de här lärkorna

Barbro Lindgren, ur Rapporter från marken, Rabén & Sjögen 1976