Här intill ser ni Carl von Linné på vandring. Han är tillverkad helt i ull av konstnären Anne Larsen, som skymtar till vänster i bild vid schäfertiken Rilla. I mitten står Agneta Frejd, som basar för Disponentparken i Grängesberg, där det hela utspelas. Anne, Agneta och Carl - alla spanar ut i skogen, där märkliga varelser håller till i träden. Också de i ull förstås.

Trollskogen är gjord på lek. Och tänkt som ett område för spännande utflykter. Både barn och vuxna med fantasin och upptäckarlusten i behåll är välkomna. Kommande helg kan vara ett lämpligt tillfälle - då firar parken 15-årsjubileum i sin nuvarande skepnad.

Jag känner Agneta Frejd sedan många år. I början av 1970-talet arbetade vi tillsammans på Kronåsens sjukhus i Uppsalas södra utkant - en numera nedlagd barnpsykiatrisk klinik för barn med grav autism. Tillsammans med sin man Bengt har Agneta tagit sig an den förfallna och igenvuxna Disponentparken och förvandlat den till en levande oas strax intill den vattenfyllda gruvan. Här har under den senaste femton åren mer än 600 medarbetare med olika slags funktionsnedsättningar fått meningsfull sysselsättning- och inte sällan tron på livet tillbaka.

När jag nu vandrar runt i parken blir jag bara glad.

”Jag ser att du ler”, säger Anne Larsen. ”Det är ett gott tecken!”

Och jag tänker på den nya forskning som visat på glädjens betydelse för läkning och hälsa. Ett gott skratt förlänger livet lyder ett gammalt talesätt. Jag tror ett gott leende kan räcka långt.

Sverige lever inte upp till de krav internationell rätt ställer på hur häktade barn ska behandlas. Alltför många barn sätts i häkte, och den behandling de får där strider inte sällan mot gällande konventioner: Barn hålls inte åtskilda från vuxna lagöverträdare, de får ibland inte ha kontakt med sina familjer, de berövas skolgång och förhör hålls utan att en förälder eller någon från socialtjänsten är närvarande som stöd.

Dessa missförhållanden har varit kända sedan länge. Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, har i en lång rad uttalanden påpekat dem - utan resultat. 2008 fick Sverige skarp kritik från FN:s kommitté för tortyr, och den följdes året därpå upp av Europarådets tortyrkommitté, som var minst lika hård i sitt omdöme. Barnombudsmannen har nu genomfört en egen undersökning, och resultaten redovisas i en artikel på DN Debatt idag. Den enkät BO sänt ut till landets häkten bekräftar att kritiken från FN och Europarådet är väl motiverad.

BO accepterar att barn ibland måste hållas häktade. Men den fysiska miljön ska då anpassas efter barnets behov. Barnet ska ha möjlighet till kontakt med sin familj och advokat, rätt till hälso- och sjukvård och utbildning - och också, om det är till hans eller hennes bästa, hållas åtskilda från vuxna.

Barnombudsmannen, Fredrik Malmberg, avslutar artikeln i DN med orden:

Vi är medvetna om att ett barn i häkte sällan väcker sympati. Barnet misstänks ofta för ett allvarligt brott. Det är i situationer som dessa – när personen det gäller saknar stark ställning – som respekten för de mänskliga rättigheterna verkligen prövas. Det vore ovärdigt och förvånande om Sverige inte tar kritiken från Europarådets tortyrkommitté på allvar.

Nej, det är tyvärr inte givet att Malmbergs artikel väcker den sympati som borde vara självklar. Just därför är den alldeles nödvändig, och det hedrar BO att den nu finns publicerad. När får vi se samma mod från politiskt håll?

”Skogen är ofräsch”, säger Signe. Ja, inte min nu vuxna dotter Signe, hon skulle aldrig uttrycka sig så. Utan den sjuåriga Signe som citeras i en artikel i Dagens Industri, i sin tur refererad i radions Kulturkrönika den 7 augusti. Signe jämför skogen med köpcentrets lockelser.

För mig och mina syskon var skogen vårt ständiga tillhåll. Här lekte vi varje dag utan vuxen insyn. Vi befolkade skogen med alla våra fantasivarelser och skapade en hel värld. Är sådan lek viktig för
barns utveckling? Ja, jag tror verkligen det. Och en som envist drivit den tesen är den amerikanske journalisten Richard Louv. I sin bestseller Last Child in the Woods redogör han för forskning som visar hur viktig vistelsen i naturen är för barns hälsa och känslomässiga utveckling. Men också för det som nu sker: Barn leker alltmer sällan i skogen, och många kommer aldrig i kontakt med naturen över huvud taget. Det är vådligt, menar Louv, och undertiteln till boken talar för sig själv: ”Saving our Children from Nature-Deficit Disorder”.

Skogskulturforskaren professor Lars Kardell på SLU är inne på samma tankegångar. Han har studerat hur några skogsområden utanför Uppsala (inte långt från där jag lekte) efter hand avfolkats. Föräldrar går inte längre ut i skogen med sina barn - än mindre låter de barnen leka där på egen hand. I en läsvärd intervju på Skogssällskapets hemsida säger Kardell:

Medierna varnar för fågelinfluensan. Unga föräldrar i min bekantskapskrets är oroliga när barnen leker på gräsmattan. Löpsedlar om fästingarnas okända sjukdomar har skrämt sansen ur dem. Vilka faror dväljs då inte i skogen?

Kan vi återerövra skogen som lekområde för våra barn? Kan vi? Vill vi? Törs vi?

I början av 1980-talet var jag ansvarig för Rädda Barnens arbete med barn i det krigsdrabbade Beirut. Vi samlade våra erfarenheter i boken Barn i krig. Bland det vi först funderade över var vad som hände med barns lek. När tillvaron blir alltför hotfull, när ingen längre kan garantera säkerheten, när vad som helst kan hända var som helst – då upphör barns ”fria” lek, alltså fantasilek, rollek och låtsaslek, och övergår i passivitet eller rastlös och disharmonisk stök- och pangpanglek.

När vi lanserade den så kallade STOP-modellen, som sedan kommit att användas i arbetet med krigsdrabbade barn på många håll i världen, stod bokstaven O för Organized play. Förutom att skapa struktur i barnens värld (S=Structure), tala med barnen om det som hände (T=Talking) och samarbeta med föräldrarna (P=Parent support) såg vi leken som bryggan över till normalitet och fortsatt utveckling. Men då måste vi börja med den organiserade, vuxenledda leken – barnen var alltför hotade och oroliga inombords för att komma till ro i egen skapande lek. Vad vi då såg var att det sedan efter hand kunde uppstå lugna oaser, där barnens egen lek kom igång på nytt.

Men det finns undantag då leken överlever. Ibland finner barn, trots en extremt orolig yttervärld, till slut de frizoner de behöver för att kunna leka på egen hand. Mitt bästa exempel på det är Katherine Patersons underbara bok Bron till Terabitia – obligatorisk läsning för alla som arbetar med barn! I Barn i krig varnar vi för att övertolka innehållet i traumatiserade barns fria lek. Det finns hos många en tendens att psykologisera för mycket, att söka efter tecken på det vi kallar ”bearbetning” i leken. Men för de här barnen fyller leken främst en helt annan funktion, nämligen att vara ett nödvändigt alternativ till en alltför ogästvänlig värld och att hålla drömmen vid liv om mening, sammanhang och gemenskap. Just det blir så tydligt i boken om Terabitia.

I maj i år hade vi här på bloggen ett spännande samtal om barns fria lek - se här! Karin Sintring i Danmark, en av de mest aktiva i det samtalet, har nu hört av sig. Hon berättar att Danmarks socialminister Benedikte Kiær (K) nyligen gjort ett utspel mot den fria leken i danska ”vuggestuer” (dagis för barn i åldrarna 8 månader – 2 år och 10 månader). Kiær kallar den fria leken ”dybt forældet (föråldrad) pædagogik fra hippietiden”, där de vuxna reduceras till rollen som brandsläckare. Kritiken går bland annat ut på att varje barn i förskolan, enligt en dansk studie, idag får för lite vuxenkontakt: ”I de organiserede havde et barn i snit 21 minutters voksenkontakt i timen. I de uorganiserede fik børnene i gennemsnit tre minutters voksenkontakt i en time”. Läs vidare om detta här och här.

Argumenten påminner om de som framförts också i Sverige, och som vi diskuterade i maj. Jag menar, som tidigare, att åtminstone en del av denna kritik beror på ett missförstånd. Fri lek, i den mening till exempel Winnicott beskrivit den, är en lek som ett barn bedriver ensamt, eller tillsammans med något eller några få andra barn, en ofta påfallande lugn lek där barnen med hjälp av sin fantasi skapar ett eget universum utan instruktioner eller regi från de vuxna. Vi kallar den ibland ”fantasilek”, ibland ”låtsaslek” och ibland ”rollek”, lite beroende på hur den gestaltar sig.

Missförståndet består i att denna lek förväxlas med bök- och stöklek i största allmänhet eller med att lämna barnen åt sitt öde. Många erfarna förskollärare har förklarat för mig att verklig fri lek, i varje fall i den oroliga miljö som en förskola kan erbjuda, förutsätter en trygg struktur och hög vuxennärvaro. När några barn drar sig undan för en stunds fri lek måste de kunna lita på att de inte blir störda i tid och otid och att de övriga, barn som vuxna, klarar sig själva under tiden utan deras medverkan! Ett barn kan ibland bjuda in en vuxen i leken. Men det sker då på barnets initiativ och förutsätter att den vuxne förstår sin roll och inte tar över det hela genom att börja instruera.

Winnicott myntade begreppet ”mellanområdet” för det område, mitt emellan den yttre verkligheten och barnets innersta sfär, där denna lek hör hemma. Han menade att den fria leken var en förutsättning för utveckling av fantasi, empatisk förmåga och kreativitet i vuxenlivet och att leken sedan hos den vuxne fick andra uttrycksformer, till exempel i musik och annat skapande.

Frågor som just nu sysselsätter mig är: Var tar barnets fria lek vägen? Hur viktig är den? Vad händer i förskolan och skolan? Och hur får vi utrymme för den i vuxenlivet? Hur tänker du som läser detta om detta? Kommentera gärna - jag samlar på lekfunderingar just nu!

En annan fråga som jag länge intresserat mig för är lekens betydelse för barn i svåra livssituationer. Till det återkommer jag i en kommande notis.

Mitt under konserten på Ystads Saltjöbad vänder sig gitarristen Johan Norberg mot oss åhörare, sträcker ut handen mot sin spelpartner Nils Landgren och säger:

Jag vet inte om ni förstår vilken ynnest det är att få spela för er här idag? Tänk efter! Här står jag och leker! Tillsammans med min bäste kompis! Och får betalt för det! Och ni kommer hit och tittar på oss när vi leker! Och applåderar! Fattar ni så stort?

Ja, Johan leker. Det syns lång väg. Men vad är det för slags lek? Hur fri är den? Johan Norberg improviserar. Men inom en given ram - låtarna finns där och ska fram. Och inom en bestämd relation - samspelet med Nils och med oss. Det ligger massor av träning bakom. Johan har fått kämpa, mer än de flesta. En handskada höll på att spoliera hans karriär. Men han kom igen. Och många timmar har de repat tillsammans, Johan och Nils. Nu står de här på scenen och leker. Kanske är det just den givna ramen och tryggheten de känner med varandra som gör att leken kan få bli så fri som den faktiskt är.

Samma slags reflektion gör jag när jag ser Jon Fält, trummisen i Bobo Stensons trio, släppa loss i sina nästan vilt fria improvisationer. Jon leker verkligen, och det ger färg åt konserten. Men vad hade det blivit för lek om han inte också tillägnat sig den teknik han har? Och om inte Bobo Stenson vid pianot och Anders Jormin vid sin bas skapat den grund och den trygga ram som Jon kan leka inom?

Jazz på riktigt förutsätter fri lek! Hur tekniskt skickliga musikerna än är, hur samspelta de än är och hur mycket de än har övat - har de inte förmågan att släppa kontrollen och ge sig ut i det risktagande som fri improvisation, eller verklig fri lek, innebär så blir musiken andefattig och bara tråkig att lyssna på. Leken måste på något sätt komma först. Utan lek ingen riktig musik!

Men den fria leken förutsätter en trygg ram - en tydlig yttre struktur, ett tekniskt kunnande och inte minst en levande relation till medmusikanter och åhörare. Finns inte allt det upplöses leken, förångas, blir till intet.

Så är det med den fria leken i musiken. Och så är det med barns fria lek. Som jag återkommer till i en kommande notis.

Sista dagen av årets jazzfestival i Ystad. Jag lyssnar på Enrico Pieranunzi, den italienske pianisten som nu gör sitt första framträdande i Sverige. Han spelar Domenico Scarlattis cembalosonater, som han sedan nästan omärkligt låter gå över i jazzimprovisationer. Han lyckas verkligen visa vilka bryggor som finns mellan barockmusik och jazz. Kanske för att han är så djupt rotad i båda dessa traditioner. Vi blir helt hänförda!

”Det är alltid svårt att värdera de olika inslagen på en festival som den här”, säger Jan Lundgren när han tackar Pieranunzi för musiken. ”Men nog måste väl det här ha hört till höjdpunkterna!” - ”Ja!” ropar vi tillbaka. För mycket bättre kan det inte bli!

Jan Lundgren, ja. Är det någon som är värd applåder idag så är det väl han. Inte nog med att han själv är en pianist av världsklass. Hans sätt att sköta uppdraget som konstnärlig ledare för festivalen är värd all beundran. Det är förstås till stor del hans förtjänst att så många eminenta musiker har velat komma. Jag har själv varit på åtta olika konserter. Vid samtliga dessa har Janne Lundgren dykt upp och antingen introducerat eller tackat av artisterna. Och han har gjort det på ett sakkunnigt men samtidigt kollegialt och informellt sätt som förmedlat både trivsel och värme. Något att lära av för andra festivalarrangörer!

Tidigare på eftermiddagen var jag ute på Ystads Saltsjöbad och lyssnade till Nils Landgrens och Johan Norbergs Chapter Two - också det en underbart trivsam musikstund med två generösa, lekfulla och infallsrika musikanter. Till den konserten återkommer jag. För jazzfestivalen har gett mig mycket att tänka på kring det som nu upptar mig mer än något annat: den fria leken och dess villkor idag. De närmaste bloggnotiserna kommer att handla om just det.