Föräldrastödsprogrammet Cope är åter i blåsväder. För ett par år sedan hade jag ett intensivt meningsutbyte med flera av programmets företrädare. Då reagerade jag främst mot de bestraffningsmetoder som fanns som en del av programmet. Som timeout och ignorering av barnet. Jag menade också att man tydligare borde anknyta programmet till Barnkonventionen. Till slut valde man att gå med på dessa krav, vilket jag nöjde mig med då.

Nu ges i Malmö en teaterföreställning, Teaterrepubliken får barn, där Cope på nytts utsätts för skarp kritik. Bakom föreställningen ligger en omfattande research, något som blir tydligt när man lyssnar på den debatt som Studio Ett sände igår - lyssna här. Regissören August Lindmark har läst Cope-manualen noga och har reagerat mot det belönings- och bestraffningssystem som i bästa behavioristisk anda är en del av programmet. Han menar att guldstjärnor för gott beteende och indragna förmåner för dåligt leder alldeles fel. Och jag håller förstås med honom.

Cope-företrädaren Lars Holmgren tar i programmet exemplet att en pojke som slår sin lillasyster gott kan hotas med att inte få se på TV på kvällen. För mig är sådana sanktioner fullständigt meningslösa. En tydlig och direkt markering från förälderns sida, ett allvarligt samtal och ett seriöst försök att förstå vad det egentligen är som händer räcker långt. Guldstjärnor och indragna förmåner är trubbiga verktyg som inte tillför någonting av värde.

Lars Holmgren säger då (och det har jag ofta hört från företrädare för sådana program) att detta slags sanktioner, eller som man hellre uttrycker det ”kännbara konsekvenser”, bara utgör 20 procent av programmet - det mesta handlar om positiva, kontaktskapande inslag. Må så vara. Men sanktionerna sätter ändå sin prägel på hela programmet, vare sig Cope-företrädarna vill det eller inte. Jag kommer att tänka på riset på väggen. I gammal auktoritär fostran fanns ett ris uppsatt på väggen. Den gode fostraren skulle inte behöva använda det - hotet om stryk var tillräckligt för att få barnen dit man ville.

Så länge Cope, och andra liknande program, envisas med att ha kvar dessa trista inslag menar jag att kommuner som saluför Cope helt enkelt är skyldiga att också erbjuda alternativ - utan belönings- och bestraffningssystem. Sådana program finns ju. Vägledande samspel och Active Parenting är två bra exempel.

På tåget till Stockholm läser jag i SvD:s nätupplaga att regeringen backat i frågan om ersättning till de vanvårdade barnen. Man tycks nu, tillsammans med oppositionen, gå på det förslag som vi i Upprättelseutredningen lämnat.

Jag vill överräcka en blomma till Maria Larsson. Det hedrar en minister att inte vara mer prestigelåst än så. Om än efter hårda påtryckningar.

Men ett helt fång blommor går till alla de företrädare för de drabbade som stått upp för sina rättigheter på ett beundransvärt modigt och tydligt sätt. Ni har min djupaste respekt!

Här sitter Sven-Eric Liedman uppflugen på en hög stol på Bokmässans Se Människan-scen. Engagerat berättar han om budskapen i sin nya bok Hets. Han är starkt kritisk till utvecklingen inom skolan och främst mot tendensen att på ett auktoritärt sätt bestämma snäva kunskapsmål som sedan ska uppnås till varje pris. Verklig kunskap är något helt annat, säger Liedman. Den kommer ur nyfikenhet och kan bara växa till i en dialog byggd på ömsesidig respekt.

Ja, är det de vuxna som alltid ska sätta dagordningen och bestämma både vad som ska läras ut och vilka beteenden hos eleverna som är önskvärda? De båda Örebroprofessorerna Tomas Englund och Ingemar Engström går i majnumret av Pedagogiska Magasinet till frontalangrepp mot de behavioristiska idéer som på nytt fått växa sig starka i skolans värld - se här. Programmet Skol-Komet får sig en rejäl smocka, och att programmets företrädare Martin Forster och Martin Karlberg i var sin artikel går till motangrepp är väl bara naturligt. Forster är som alltid saklig i sin argumentation, medan Karlberg ger sig in i en insinuant polemik på lägsta tänkbara akademiska nivå - så synd!

Psykologerna Peter Karlsson, Malin Bruhn och Elin Wesslander försöker reda ut begreppen:

Många av dessa metoder går ut på att tydliggöra för eleven vilka beteenden som leder i rätt riktning, utifrån skolans mål att tillägna sig kunskap, och vilka som inte gör det. Beroende på elevens utvecklings- och funktionsnivå kan dessa utformas på olika sätt. En vanligt förekommande teknik som används för att tydliggöra vilka beteenden som är önskvärda är teckenekonomi eller belöningssystem.

Artikeln genomsyras helt av ett auktoritärt tänkande av känt slag: De vuxna sätter målen, bestämmer metoderna och avgör vilka beteenden som är de rätta och som leder till önskat resultat! Här är man så långt från Sven-Eric Liedmans tänkande man bara kan komma. Liksom från det tänkande som den amerikanske psykologen Ross Greene i veckan som gick utvecklade vid en fortbildningsdag i Örebro för landets församlade psykologer i förskola och skola.

Ross Greene är pappa till Collaborative Problem Solving (CPS). Han avvisar med stor övertygelse sådana auktoritära fostrans- och undervisningsmodeller, som han beskriver som Plan A. Belönings- och sanktionssystem hör hemma i Plan A. De är uttryck för vuxet maktutövande och för principen ”Might makes Right!” Mot dem sätter Ross en Plan B, som förutsätter dialog, samarbete, gemensam problemlösning - och en verklig förståelse för vad som ibland hindrar barn från att utvecklas, lära och samarbeta. ”Kids do well if they can!”

Läs gärna mer om Greenes idéer på hemsidan Lives in the Balance. Greene använder kanotbilden här ovan för att visualisera visionen av barnet och den vuxne i samspel. Med barnet längst fram.

Att jag i mycket delar Ross Greenes synsätt behöver väl knappast sägas. Det finns klara kopplingar mellan hans till svenska översatta böcker Explosiva barn och Vilse i skolan - och mina Elevhälsa börjar i klassrummet och Växa - inte lyda.

I min förra bloggnotis presenterade jag den rap-låt som några elever på BMSL (Bilingual Montessori School of Lund) gjort. Det hela skedde inom ramen för en videotävling arrangerad av Europeiska Språkdagen. Och idag kom beskedet: BMSL vann hela tävlingen i hård konkurrens med en rad gymnasieskolor! Välförtjänt tycker jag!

Om du klickar på länken nedan kommer du till den trevliga och informativa pressrelease som eleverna och deras lärare gått ut med idag! Där finns arbetet med låten presenterat på ett fint sätt!

BMSL pressrelase

Som motvikt till den plågsamt infekterade diskussionen om omhändertagna barns rättigheter kommer här ett positivt klipp! Se själva genom att klicka här!

På bilden här intill ser ni skolan BMSL, Bilingual Montessori School of Lund, där de sjungande barnen går!

Utanmyra - mitt i världen.

Barnen och sången - mitt ibland oss.

Och vi?

Debatten om de vanvårdade barnen går vidare. Idag finns på DN Debatt en artikel av Kerstin Wigzell, som ledde den upprättelseutredning där jag deltog som sakkunnig. ”Människor som redan svikits av samhället förtjänar en mer respektfull behandling”, skriver hon bland annat.

I en annan artikel kräver Mårten Schultz, professor i civilrätt, att regeringens negativa beslut omprövas: ”Det är ett sorgligt beslut, efter en skamlig behandling av de drabbade.”

Och på kultursidan tar Maciej Zaremba upp den viktiga frågan om upprättelse och rättvisa. Maria Larsson sa ju att ett av skälen att neka de vanvårdade barnen ekonomisk ersättning var att det inte skulle kunna ske på ett rättvist sätt. I intervjun med mig i radions P1 frågade jag om det var mer rättvist att då låta alla bli utan ersättning. Zaremba utvecklar det resonemanget genom att berätta om sin pappa:

”Akta dig för människor som åberopar ’rättvisa’ som skäl för att inte göra det goda de kan göra”, brukade min far säga. ”Vad de än har i sinnet så är det inte rättvisa. Men säkert vill de förvilla ditt samvete.” Min far var inte religiös, men menade att när rättvisa ställs mot medmänsklighet, då är den ett redskap ur Djävulens verktygslåda. En sådan rättvisa kan legitimera vilka skändligheter som helst.

Zarembas artikel är tänkvärd och väl värd att läsas i sin helhet!

Så nu får vi se vad som händer. Regeringen tycks vara på reträtt. Men med på tanke på vad som tidigare hänt under denna plågsamma process är det väl säkrast att inte ta ut något i förskott. Att de som drabbats av vanvård nu ställer sig frågande och skeptiska är inte att undra på. Se gärna den längre intervju med Gun Strömdahl, som Västerbottensnytt lagt ut på sin hemsida!

Idag har medierna uppmärksammat regeringens beslut att inte ge de barn som vanvårdats i samhällets regi någon ekonomisk kompensation - och därmed inte heller den upprättelse de har all rätt till. I morse var jag gäst hos Gomorron Sverige tillsammans med Anne Skånér, ordförande i föreningen Samhällets Styvbarn. Och strax därpå intervjuades jag i P1 Morgon. Dagens Expressen innehåller också en utmärkt ledare om den här frågan.

Men… ingen från regeringen ville medverka i etermedia, trots idoga försök från de olika redaktionernas sida att få dem med! Visst kan man uppröras över själva beslutet. Men frågan är om inte denna skickligt iscensatta mediestrategi är nästan lika illa och en kränkning i sig: att offentliggöra beslutet lördag morgon den helg då minnet av 11 september ska högtidlighållas, låta statsministern oemotsagd få kort kommentera det i P1:s lördagsintervju och sedan vägra all mediemedverkan.

Jag tror regeringen har underskattat kraften i den reaktion som är på väg.

Tillägg kl 22:45

Studio Ett hade på eftermiddagen ett bra inslag om frågan, då också utredaren Kerstin Wigzell medverkade. Så kom besked om att socialdemokraterna, miljöpartiet och centerpartiet förbereder ett initiativ i riksdagen för att tvinga regeringen att backa. Och då meddelar Maria Larsson plötsligt att hon är beredd att lyssna till oppositionens förslag! Argumenten känns minst sagt skruvade - ett politiskt spel med höga insatser pågår. Bara att hoppas att det ändå leder till en uppgörelse så att en upprättelseprocess kan inledas. Efter en mycket dålig start.