Imorgon är det Allhelgonadagen. I det land där jag befinner mig firas den fortfarande på sin ursprungliga dag, alltså den 1 november. I morse var kyrkogården intill Santa Maria a Constantinopoli full av folk, som pyntade familjernas gravar. På hemvägen från vår vandring till öns västkust stannar vi till vid kyrkogården, som nu är stängd för dagen. Men grinden är inte riktigt låst, och en vänlig kyrkogårdsvaktmästare låter oss komma in en stund.

Jag blir stående bland alla blomster, i den ännu varma eftermiddagssolen, och tänker på mina döda. Först på dem som gått bort alldeles för tidigt. Agneta förstås. Och mina yngre syskon Anna-Karin, Mats och Magdalena. Så mina föräldrar och alla i den generationen. Alla blommorna här och alla ljusen där hemma till helgen… sorgen och saknaden är tidlös och inte beroende av plats.

Och livet går vidare. Idag kom beskedet att Birger kommit till världen! Jag har sett honom på bild och hör hur Agneta, var hon än befinner sig, jublar över att äntligen få bli gammelfaster. Gravar och blommor, död och födelse, allt förenas,himmel och hav.

Som nyss när vi stod på utsiktsplatsen, betraktade fyren långt där nere och såg horisonten krökas.

”Eremo S. Maria a Cetrella” står det ovanför porten till den här byggnaden invid ett stup, 500 meter ovanför havsytan. Här bodde munkar, både dominikaner och franciskaner, till i början av 1950-talet. Men något egentligt kloster var det kanske inte fråga om, mer just ett erimitage, en avskild plats för andakt och retreat dit munkarna kunde komma när de behövde få lämna bröderna, plikterna och gemenskapen i det större klostret.

Vi har klättrat upp hit idag, en mödosam vandring som kändes farlig ibland på grund av allt skjutande runtomkring - söndagsnöjet på ön är att ge sig upp i bergen och skjuta småfåglar. Egentligen skulle det vara stängt här, men just idag pågick höststädning. En vänlig vaktmästare tände till och med ljus i det lilla kapellet när vi kom fram.

Ute på terrassen blir vi stående tysta. Utsikten är sådan att inte mycket finns att tilllägga. Skotten hör vi inte längre. Jag tror varje människa har behov av ett erimitage - en plats att dra sig undan till i ensamhet. Gärna efter en mödosam vandring. Med utsikt mot hav och horisont.

Vandrar runt i den stora pulserande staden vid havet, förbi ungdomar som demonstrerar mot EU:s räddningspaket. Går över den stora piazzan. Basilikan är stängd och tillbommad, ser sliten ut, väggarna fulla av klotter. På kartan finner jag en annan mindre kyrka, helgad till Maria Magdalena, och ger mig av ditåt.

Plötsligt befinner jag mig i en helt annan stad, en sådan som jag känner mig mer hemma i. Smala gränder, fiskförsäljning på gatan, tvätt på tork mellan husen, lekande barn. Men ser snart att alla turister är som bortblåsta. Så kommer en kvinna som tydligen bor här fram och lägger handen på min axel: ”You should not be here. This is an extremely dangerous district, trust me. You are a man, alone, not from here, with a map in your hand - a pure invitation so to speak. I advise you seriously to go back to the main street.”

Tänker på allt som skrivits om denna stad… och går tillbaka till turiststråken. Men känner mig samtidigt ledsen - ska det behöva vara så? Jag vill inte vara rädd.

Tillbaka på ön skajpar jag en stund med Erik i Mexico City. Han har nyss varit här i närheten. Vi talar om fattigdomen, om migranternas situation, om det bristfälliga stödet från samhället, om att vara försiktig utan att bli paranoid. Så säger han något trösterikt som jag bär med mig:

De flesta människor är beredda att utstå rätt hemska saker innan de bestämmer sig för att råna någon, som du vet.

Vet jag det?

Står på kapellets takterass och ser ner mot hamnen. En gång var jag fascinerad av fyrar. Jag sökte upp alla fyrar jag var i närheten av. En hel sommar ägnade jag åt att läsa om fyrar konstruerade av Eiffels verkstad i Paris - en av dem står på en liten ö i skärgården utanför Vasa. Och jag använde ofta fyren som metafor i mina texter. Bland annat för artikel 3 i barnkonventionen.

Du som följer min blogg har kanske undrat över varför jag använder signaturen Fyrelias. En mix av fyren, Elias (mitt tredjenamn, efter morfar) och Beethovens drömska pianostycke Für Elise, som jag ofta spelade i ungdomsåren. En ordlek som kanske säger något om mig, jag vet inte. Eller sa.

För det som hänt är att fyren har fått ge vika. Inte bara i verkligheten, i GPS-navigeringens tid. (När jag i somras besökte Sandhammarens fyr slogs jag av hur bortkommen den såg ut, däruppe i skogen bakom strand och badplats, tyckte nästan synd om den.) Utan också i mitt inre. Det finns en jättelik fyr på ön där jag befinner mig. Jag tänker inte ge mig dit. Hamnen är viktigare nu. Också den en övergång mellan hav och land. Som skyddar i stället för att sticka ut. Som härbergerar i stället för att leda. Här tas de om hand som landstiger, här förbereds de som ger sig ut på havet.

Det är om sådana övergångszoner jag vill skriva. Tror jag. Om den fria leken. Och livets omutliga allvar.

Från oktobersolen över Sövdesjön via en turbulent flygning till en helt annan plats, på en annan breddgrad, på en annan höjd över havet. Nu sitter jag här, högt upp över havsytan och ser på ett träd som hukar i regnet utanför mitt fönster. Åskan mullrar, ekar mellan bergen här intill.

Jag är här för att skriva. När jag sökte mig hit hade jag en idé om vad. Nu är det alldeles blankt, vet ingenting. Så mycket har hänt, måste börja från noll igen. När jag gick ner i den lilla stan för att handla mat till ikväll satte jag mig en stund i kyrkan helgad åt Sofia. Och kände ändå lugnet. I att vara, inte veta, inte på väg. Utan att bli rädd.

Det regnar. Och trädet bär frukt.

Sen oktobersöndag. Vi vandrar ner till Sövdesjön. Vindstilla.

Den här höstsolen… som inte bränner, som bara lyser upp, färglägger, före vintern.

Jag går och tänker på språket. Jag vet inte hur många ord jag använder eller känner till. Kanske hundratusen. Och ändå… det finns ord som jag brukat i snart 70 år utan att riktigt förstå dem. Som jajamän! Nu till och med lite moderiktigt. Igen. Men stavningen! Det heter jajamän! Inte jajamen! Svenska Akademins ordlista är säker på sin sak. Och i senaste upplagan av P1-programmet Språket (se och lyssna här) förklarar professor Lars-Gunnar Andersson varför. Jajamän är en en förkortning av ”Ja, vid alla heliga män!”, eller ”Ja, vid alla helgon!”

Det visste jag inte. Och det gör mig orolig. Hur många fler uttryck använder jag utan förstå dem? Och då handlar det ändå bara om det talade och skrivna språket. Hur mycket annat i livet tar jag för givet - utan att ha begripit? De senaste åren har den frågan kommit tillbaka till mig allt oftare. Är det för att jag har tid att tänka mer nu? Eller tar det ett antal år innan man fattar att man nästan ingenting fattar? Kanske tur att detta vankelmod inte tog mig i besittning medan jag ännu var verksam som läkare…

Vi lämnar Sövdesjön och går utmed Klingavälsån. Över bron. På väg hem. Eller på väg bort. Jag vet inte så noga. Mer än att det är en bro. Och att solen fortfarande lyser, strax ovanför horisonten.

Ljuset smyger längs löven i gräset.

Så här ser den ut, min nya bok! Om inget oväntat inträffar så kommer den ut i början av december. Säger mina vänner på Studentlitteratur. Och det blir en fin bok - med många bilder i färg!

Boken är från början tänkt som en lärobok för dem som utbildar sig för arbete i förskolan. Men jag har skrivit den så att den ska vara av intresse också för dem som redan jobbar där. Liksom för intresserade föräldrar och andra som engagerar sig för små barns rättigheter: hemma, i förskolan och i övriga samhället.

Utgångspunkten är förstås FN:s barnkonvention. Utmaningen är att se vad ett barnrättsperspektiv innebär i vardagen. Som en röd tråd genom boken löper därför en skildring av vad som händer under några vårmånader på förskolan Vilda skogens avdelning Järven. I en rad vardagliga episoder får vi lära känna de femton barnen och personalen som arbetar där, Sabina, Moa och Johannes. Förskolan är påhittad - men med verklighetsbakgrund. En grupp förskollärare i Lycksele, en annan grupp i Vimmerby och en lärare i Landskrona har läst mitt manus och kommit med jättebra uppslag och kommentarer. Liksom min sambo Gunnel, som är rektor, och min son Linde, som är doktorand i mänskliga rättigheter. Så det känns som om vi varit ett helt gäng som hjälpts åt den här gången - jätteroligt!

Så nu är det bara att ha tålamod några veckor till! Under tiden drar jag iväg. Om tekniken fungerar kommer lite anteckningar längs vägen.