Den 22 oktober 1978 fick Astrid Lindgren ta emot Tyska Bokhandelns Fredspris. Hon höll då ett tal som snabbt blev vida berömt. Jag fick möjlighet att ta med delar av det i boken Leva med barn, som kom ut i sin första upplaga 1983.

Nu kommer hela talet ut i form av en liten bok, utgiven av Salikon förlag. Boken kommer att börja säljas i januari, och åtminstone till en början sker det bara på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Jag har fått det stora förtroendet att skriva ett efterord i boken, där jag försöker sätta in Astrid Lindgrens lågmälda men lågande fredspredikan i den tid vi lever i nu.

För mig är det här talet en av efterkrigstidens mest angelägna texter.

Boken ges ut på flera språk.

Idag inleds advent, och allt är uppochnedvänt. Vi bakade adventsfåglar igår (se receptet här). Jag kom ihåg att pensla med mjölk, eftersom S är överkänslig mot ägg. Men mjölk… massor av mjölk och smör i degen också… när A är vegan! Hur kunde jag glömma det? Måste repareras till nästa gång.

Idag var jag, förkyld och dan, i domkyrkan på adventsgudstjänst. Och fick ett hostanfall av styv kulingkaraktär mitt i Håkan W:s predikan. Fick gå ut och hosta klart i diset utanför kyrkan. Finns fler än jag som skäms över sin hosta? Mamma hade hosta av samma slag, och hon berättade en gång att en av hennes lärare nekat henne att lämna klassrummet när hoststormen kom och menat att hon skulle kunna hålla tillbaka hostan bara hon ville - det var en karaktärssak. Vad man än kunde säga om mamma - inte saknade hon karaktär!

Och så ikväll - denna häftiga storm! Ska det storma i advent? När ljuset ska lysa klart.

Men kanske är det vad som behövs just nu - en storm som blåser rent, både inuti och utanpå. En storm som släcker elektricitet, telenät och ordströmmar. Och låter oss huka i mörkret en stund, värma oss vid brasan och kupa våra händer kring ljuslågorna.

Fredrik Reinfeldt förbryllar. Han uteblev från den stora nationella försonings- och upprättelseceremoni, unik för Sverige, som ägde rum igår. Hans avvaktande och utåt svala hållning i samband med katastrofen på Utøya väckte undran och förstämning.

Men så plötsligt stiger han fram och gör en markering mot alla främlingsfientliga krafter, inte minst inom SD, ett ställningstagande som man önskade långt fler ledande politiker skulle göra lika rakryggat. Reinfeldt tar till orda i en ovanligt öppenhjärtig och frispråkig intervju i Sydsvenskan igår - se här. Jimmie Åkessons svaga bemötande idag (se här) bekräftar bara Reinfeldts onda aningar.

Reinfeldt säger sig sakna Mona Sahlins engagemang i de här frågorna. Det gör jag med! Håkan Juholt och hans stab har verkligen inte visat profil i internationella solidaritetsfrågor utan hamnar i stället lätt i en jolmigt nostalgisk inställning kring ”det svenska”. För oss med rötter inom Broderskapsrörelsen växer vilsenheten för varje dag som går.

Idag avhölls den så omtalade upprättelseceremonin i Blå hallen i Stockholm. 1200 personer var församlade, och inramningen var stämningsfull och värdig. Riksdagens talman, Per Westerberg, framförde nationens ursäkt till de vanvårdade barnen. Han talade kraftfullt, om än något formellt. Så tog också barn- och äldreminister Maria Larsson liksom SKL:s ordförande Anders Knape till orda. Så många ord det blev, bara! Och till intet förpliktande. Det räcker inte med att säga att vi är ledsna för det som hänt men att allt är bättre nu och att det ska bli än bättre i framtiden. Nu behövs långt mer konkreta besked än så!

Mark Levengood var ceremonins konferencier och räddade den med sin värme och sitt personliga tilltal. Också Viveca Lärn fick långa applåder för sin personligt utfomade text om skillnaderna mellan Sörgårdens och Bullerbyns värld - och den värld de vanvårdade barnen fick lära känna.

Det stora sveket var att Fredrik Reinfeldt uteblev från ceremonin. Han hade i stället prioriterat en resa till Bulgarien. I Upprättelseutredningen var vi överens om att han borde ha hållit i ceremonin. Av rent formella skäl var det kanske lika bra att riksdagens talman höll själva talet. Men att statsministern helt skulle utebli - nej, det hade jag aldrig kunna föreställa mig. Både jag och Lennart Koskinen uttalade oss kritiskt om detta i dagens Eko-sändningar - se här.

Jag vill ändå hoppas att ceremonin, trots denna fadäs, blev en fin upplevelse för de församlade. Den var nödvändig, tror jag. Men nu kommer det avgörande: att gå från ord till handling.

Så är jag hemma igen från tre veckor på Capri och försöker anpassa mig till vintermörket. God hjälp får jag idag då en bok dimper ner i min brevlåda. Den har titeln Mellan kontroll och tillit - om gripbara värden och ogripbara. Boken är 2011 års version av den årsskift som ges ut av Kristen Humanism.

Boken berör frågor som sysselsatt mig mycket under veckorna på Capri. Och som jag också återkommer till i den bok om lek som jag just börjat på. Vad vet vi - och vad kan vi bara ana oss till? Hur långt kan vi förstå världen med naturvetenskapens hjälp? Och vad har vi för möjligheter att nå längre? Till exempel med lekens, fantasins, konstens och mystikens hjälp.

Jag ser också att min bror Bengt Gustafsson, astronom i Uppsala, och jag har bidragit med var sitt kapitel - det visste vi inte, någon av oss, att vi skulle få den äran samtidigt! Bengt har skrivit ett kapitel med titeln Det obeskrivliga och gränserna för naturvetenskapernas verklighet. Mitt kapitel har titeln På fast mark vänd mot havet - om mötet mellan läkaren och patienten.

Vid en Bokrelease i Stockholm den 1 december ska för övrigt Bengt hålla ett föredrag. Golondrian Janke spelar cello. Läs mer om det, och om boken, här!

Igår föddes mitt sjätte barnbarn, Lima, på Universitetssjukhuset i Lund. Välkommen till världen, Lima! Och Grattis, Signe och Simon!

Idag på morgonen går jag ner till Sofiakyrkan här i Anacapri. I ett av kyrkans sidokapell står Antonius av Padua, en av Italiens mest omtyckta helgon. Det är Jesusbarnet han håller i sin högra hand. Antonius är skyddshelgon för både havande kvinnor och för dem som är på resa. Inte så märkligt att jag sökt mig hit mest varje dag under de här veckorna på San Michele.

Antonius föddes i Lissabon 1195. Han tillhörde tidigt augustinorden. Men så kom han till Italien och fick kontakt med den några år äldre Franciscus av Assisi. Snart var han en av Franciscus närmaste medhjälpare. Men han var lite av en rebell som gick sin egen väg. Som teologisk lärare i Bologna verkade han för att införa mer vetenskapliga studier i franciskanorden. Något som Franciscus inte gillade.

Antonius reste runt i Italien och Frankrike. Han var en lysande talare, som drog stora åhörarskaror. Det finns en mängd legender om hans mirakler. Han dog i Padua 1231, bara 36 år gammal, och helgonförklarades redan året därpå.

Jag tänder ett lyckoljus för Lima och önskar henne och hennes föräldrar allt gott. Och säger samtidigt hej då till broder Antonius. För nu längtar jag hem!

Strax intill San Michele och muséet om Axel Munthe ligger den här lilla gatubutiken. Mängder av turister går förbi här varje dag, även om strömmen nu börjat mattas inför vintern. En speldosa spelar ständigt en och samma melodi för att folk ska stanna och komma in i butiken. Och den melodin känner de flesta igen. I Sverige med den text som Sven Olof Sandberg sjöng in en gång:

Det var på Capri vi mötte varandra,

jag minns det än som det vore igår.

Då bland mimosor jag såg henne vandra,

i Italiens blommande vår.

Den ursprungliga sångtexten, Isle of Capri, skrevs 1934 av Jimmy Kennedy och tonsattes av österrikaren Wilhelm Grosz. Den spelades in samma år av Lew Stones orkester, och den som då sjöng var den populäre engelske trumpetaren Nat Gonella. Låten spelades ofta i BBC och blev snabbt en hit. Vill du lyssna på hur den lät i original kan du göra det här! Och så här börjar den:

‘Twas on the Isle of Capri that he found her
Beneath the shade of an old walnut tree
Oh, I can still see the flowers blooming ‘round her
Where they met on the Isle of Capri

Nat Gonella hade ett eget band, The Georgians, och med det gjorde han en egen inspelning av låten, nu i ett nytt arr. Han kallade den då Capri Caprice.

En skillnad mellan den ursprungliga texten och den svenska är att valnötsträdet fått ge vika för mimosor. Det är lite synd tycker jag. Annars är innehållet detsamma. Sjömannens olyckliga förälskelse i en vacker kvinna från Capri. Som visar sig bära en vigselring men som han aldrig kan glömma!

Och har ni inte förstått det tidigare så vet ni nu var jag är. Några dagar till.