Samtalet om de vanvårdade barnen går vidare. I en intressant understreckare i Svenska Dagbladet berörs fosterbarnens och de barnhemsplacerade barnens historia ur ett lite annorlunda perspektiv. Artikeln är skriven av etnologidocenten Rebecka Lennartsson, verksam vid Stockhoms Stadsmuseum och en av dem som arbetat med utställningen Hitta hem. Alla tiders fosterbarn berättar. Hon har tagit del av ett omfattande arkivmaterial och blivit rejält omskakad av vad hon läst. Och av vad hon inte läst. I akter från socialbyråer och barnhem finns mycket få anteckningar om den vanvård som bevisligen förekommit. Hon sammanfattar: ”Spåren finns i barnens själar. Inte i arkiven.”

Rebecka Lennartssons slutsats är att fosterhem behövts och kommer att behövas. Men att helt andra krav måste ställas än idag. Och att vi har mycket att lära av historien.

En påminnelse om hur det kan se ut idag, från en drabbad förälders perspektiv, fick vi i den senaste upplagan av Utbildningsradions program Barnaministeriet. Programmet handlar om Tessan, som själv en gång varit omhändertagen och vanvårdats i ett familjehem. Liksom sin mor. Och som nu fått ett av sina barn omhändertaget under former som programmet framställer som orimliga. Ett trauma i tre generationer. Du kan lyssna på hela programmet här.

Jag vet av egen erfarenhet hur skev balansen kan bli i reportage av det här slaget. Socialtjänstens utredning kan sällan redovisas, bland annat av sekretesskäl. Men även med hänsyn taget till det uppstår under lyssnandet frågor som kräver svar:

Det sägs till exempel att samma tjänsteman som en gång ansvarade för utredningen av Tessan, när hon omhändertogs som barn, nu också ansvarar för omhändertagandet av hennes barn. Trots att Tessan begärt att en annan och oberoende handläggare skulle kopplas in. Gäller inte rätten till ”second look” inom socialtjänsten?

Tessan får träffa sin sexårige pojke mycket sällan och enbart i samband med så kallat bevakat umgänge. Det kan finnas skäl för det. Men att utforma umgänget när pojken har födelsedag på det sätt som beskrivs i programmet, i en anonym lokal tillsammans med en rad andra barn i liknande situation, låter som ett rejält avsteg från principen om barnets bästa!

Jag utgår ifrån att socialstyrelsen granskar det här ärendet noga! Så väntar vi fortfarande på besked från regeringen angående de förslag som lagts av Barnskyddsutredningen och Upprättelseutredningen för att förstärka och förbättra den sociala barnavården!

Och till slut vill jag bara hålla med Rebecka Lennartsson när hon pekar på behovet av mer djupgående forskning kring dessa frågor. Här finns fler stenar att vända på. Vågar vi på allvar närma oss frågan om hur romska barn, resandebarn, finska barn och samiska barn behandlats i vårt land?

Renskrapad från snö, täckt av rosor och kransar, ligger Astrid Lindgrens gravsten. Idag är det tio år sedan hon dog. Hon fattas oss.

Vi har samlats här, några barn och vuxna. Mycket mer finns inte att säga. Vi går tillbaka till Näs och värmer oss med kaffe och choklad.

Fler stöter till. Vi är till slut ett femtiotal som samlas i hörsalen. Kjell Åke Hansson och jag samtalar om boken Aldrig våld! Den innehåller det berömda tal som Astrid höll när hon 1978 fick ta emot tyska bokhandlarnas fredspris. I den nya upplagan har Kjell Åke skrivit förord och jag ett efterord.

Det blir ett gott samtal. Om Astrids rädsla för att barn till slut ska uppfatta våldet som ”ett naturligt tillstånd”. Och om vårt gemensamma ansvar för att det inte ska bli så.

På tåget hem slår det mig att det är tredje dagen med Astrid. I torsdags Almajuryn. Igår ett seminarium om Astrid Lindgrens arkiv – ett av våra Världsminnen. Idag besök i Vimmerby. Minnena från mina egna möten med Astrid tittar fram. Och roligare ressällskap kan man inte ha!

Tillägg 29/1: Kjell Åke Hansson har skrivit fint om dagen i Vimmerby på sin blogg.

Boken Aldrig våld ! kan beställas via Astrid Lindgrens Näs hemsida.

Ett av de mest utmanande inslagen i Ruben Östlunds film Play (läs mer om den här) handlar om hur en grupp barn på ett beräknande och sadistiskt sätt utövar makt över andra barn. Något vi som arbetat länge i skolan känner igen. Mobbning när den är som värst. Men Östlund stannar inte där. Han visar också hur den maktutövningen bara är en spegelbild av vuxenvärlden. Manuskriptet ligger så att säga färdigskrivet bara barnen ser sig omkring.

I dagens OBS i radions P1 spinner Cecilia Modig vidare på det temat. Förutom Play tar hon händelserna på Lundsberg som utgångspunkt för en kort men tänkvärd betraktelse. Och med sitt förflutna på Pockettidningen R och inom Rädda Barnen vet hon vad hon talar om. Lyssna här, där också Cecilias text kan laddas ner i skrift.

Jag gjorde en liknande reflektion när jag läste Allmänna barnhusets nyutkomna skrift Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige, författad av Staffan Janson, Carolina Jernbro och Bodil Långberg (skriften kan laddas ner här). I skriften visas att attityden till våld mot barn förbättrats dramatiskt sedan vi fick vårt agaförbud 1979 - men att utvecklingen under de senaste tio åren åter varit mer osäker. Fler fall av misshandel polisanmäls nu, men det beror troligen på att toleransen har minskat för vad barn ska behöva stå ut med. Barn finner sig inte längre i att bli misshandlade. De berättar, och de vuxna som hör deras berättelser anmäler oftare än förr.

I de fall av misshandel som fortfarande förekommer ser man en stark koppling till andra problem i familjen. Den största riskfaktorn för barnens del är om det förekommer våld mellan de vuxna. Fattigdom och utanförskap spelar också in. När vuxna mår dåligt och använder våld för att lösa sina konflikter drabbas också barnen, som sedan snabbt lär sig att använda samma medel i sin egen värld. Vi kommer aldrig att komma till rätta med maktlekar och mobbning bland barn om vi inte riktar strålkastarna också mot allt det våld, fysiskt, psykiskt och strukturellt, som är ett alltför vanligt inslag i de vuxnas värld.

I en debattartikel för ett par år sedan (se här) föreslog jag, inspirerad av Karen Armstrong, bildandet av en ny fokrörelse - Life and Understanding. Kanske dags för nya tag!

Mitt förra inlägg om ”innebandypappan” vållade rusning till min blogg. Samtidigt som jag blir glad över alla uppskattande kommentarer blir jag också aningen betänksam. Kan det var så att detta ämne berör en av våra mest sårbara punkter som föräldrar? Att vi alla, om vi nu ska vara riktigt ärliga, vet att vi någon gång övergivit våra barn. Utan att alltid förstå det själva. Lämnande dem ensamma, övergivna och undrande om vi någonsin ska komma tillbaka. Jag har i alla fall gjort det, och insikten om det hör till mina mest smärtsamma erfarenheter.

Detta ständigt dåliga föräldrasamvete… det får inte förleda oss till att döma. Men inte heller hindra oss från att fundera över vad vi kan göra bättre. Vi kan ju alla utvecklas. Vill jag tro. Bland de kommentarer jag fått fäster jag mig vid en där Maria Wetterstrand citeras för vad hon sagt i sitt sommarprogram. Hon föreslog att man säger till sitt barn: ”Det är lika bra du kommer nu. För jag åker inte utan dig.”

Också ett hot? Nej snarare ett löfte. Märkligt trösterikt. Lätt att komma ihåg. Jag överger dig inte.

Vi minns alla historien om ”innebandypappan”. Pappan som enligt de första tidningsuppgifterna övergav sin pojke vid Fyrishov i Uppsala och for hem till Stockholm med motiveringen att pojken spelat så dåligt att han gott kunde gå hem. Pojken hittades gråtande av Conny, en tränare från Uppsala.

En polisutredning inleddes, men efter förhör med pojken och hans familj lades förundersökningen ned. Det var inte fråga om något brott, enligt kammaråklagare Lena Jansson. ”Pojken hade inte blivit övergiven.”

Magasinet Medierna i radions P1 har granskat fallet och intervjuat pappan, som i programmet kallas Peter. Han berättar att han efter turneringens slut funnit sin pojke inomhus vid ett fönster, där han stod och var ledsen. Peter frågade hur det var fatt, och pojken svarade då att han var ”förbannad”. Peter tog upp pojkens jacka ur väskan men pojken vägrade att ta på sig den. Peter blev då irriterad och sa: ”Men skit i det då! Nu åker jag!” Varpå han gick därifrån.

Peter berättar att så funkar det i hans familj. När barnen inte vill göra som han vill brukar han säga ”Nu åker jag!” Då blir det ”eld i baken” på dem, och de brukar komma efter. Han skrattar till och säger att det är ”en kommentar som någon annan förälder i detta land kanske också har fällt.”

Men den här gången fungerade inte taktiken. Pojken blev bara argare och sprang åt ett annat håll. Peter medger att hans son ”en kort stund” kan ha känt sig övergiven och trott att pappan verkligen åkt iväg. Men pojken hittades alltså av Conny, och med hjälp av en annan tränare från pojkens lag återförenades han med pappan och for sedan med honom hem.

Peters och Connys berättelser går isär på ett par viktiga punkter. Men låt oss här bortse från det och utgå ifrån att Peters är den riktiga. Han låter i programmet som en högst vanlig, sympatisk pappa, som är rejält omskakad av allt som hänt. Och jag vill inte lägga sten på börda. Snarare ta fasta på hans antydan om att så här gör vi väl alla ibland. Ja, kanske det. Och något brott är det knappast fråga om. Men är det okej? Jag tycker inte det.

En gång i tiden hotade man barn med stryk. Men helst skulle man inte behöva slå. Det räckte med att riset fanns i beredskap i sin krok på väggen. Nu slår vi inte våra barn. Men vi straffar dem på annat sätt. Ett av de mest effektiva, men just därför tvivelaktiga, är att isolera dem. Stänga in dem på rummet eller frysa ut dem. Eller hota med det. Säga till dem att man går ifrån dem om de inte gör som man säger. ”Nu åker jag! Så får du klara dig själv!”

Trygga barn genomskådar hoten. De vet att föräldrarna aldrig fullföljer dem. Men föräldrarna förlorar i trovärdighet. Otrygga barn blir rädda. Budskapet de hör från föräldrarna är: ”Om du inte gör som jag säger tycker jag inte om dig! Och då vill jag inte ha dig längre!” Villkorad kärlek. Barnen känner sig dåliga. Skambördan växer. Jag har under mina år som barnläkare mött alldeles för många barn som inte känner sig duga fullt ut i sina föräldrars ögon. En förlust av tillit och självkänsla som kan ta lång tid att reparera.

Så låt oss inte fördöma innebandypappan. Men fundera över alternativ till: ”Nu åker jag!” Kanske: ”Jag förstår att du är förbannad! Så kan det kännas när man förlorar. Vill du att jag är här eller vill du vara ensam en stund? I så fall kan jag gå till bilen och lyssna på radio. Så väntar jag där på dig tills du kommer. Okej?”

Jag vet inte om det är en tillfällighet. Men under det senaste året har det kommit tre nya filmer som alla handlat om viktiga existentiella frågor: godhet och ondska, makt och hjälplöshet, förlåtelse och försoning, den enskildes och vårt gemensamma ansvar. Och alla med unga pojkar i olika huvudroller.

Jag har tidigare skrivit om Ruben Östlunds Play och om Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre. Till dem fogas nu den belgiska filmen Pojken med cykeln av bröderna Dardennes. Filmiskt innehåller den en rad referenser till Vittorio de Sicas klassiska Cykeltjuven från 1948, en av de första filmer som verkligen drabbade mig, när jag som tonåring såg den någon gång i slutet av 1950-talet. Men Pojken med cykeln andas i högsta grad nutid, både estetiskt och innehållsmässigt.

Filmen handlar om tolvårige Cyril, som blir övergiven av sin pappa och hamnar på barnhem. Vad som hänt med mamman lämnas vi ovetande om. Cyril rymmer, och i jakten på sin pappa och sin cykel (som fungerar som både en frihetssymbol och ett slags övergångsobjekt till en förlorad familj) fångas han upp av hårfrisörskan Samantha, som tar sig an honom. Det är ingen lätt uppgift hon gett sig i kast med - det här är ingen solskenshistoria, och några scener är rent svåra att se.

En av filmens verkliga nyckelscener beskrivs träffande av Mårten Blomkvist i DN så här:

När Cyril varit särskilt hopplös får Samanthas pojkvän nog: ”Det är han eller jag!” säger han argt. Utan eftertanke, bara som en sorts konstaterande, svarar Samantha: ”Det är han.”

Och i min inre textremsa gör jag om till versalt ”h” i hennes ”han”.

Ja, den bibliska anknytningen går knappast att ta miste på för den som vill se den. ”Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.” (Matt 18:5).

Alla tre fimerna skulle platsa på Existentiell filmfestival i Falun, som i år går av stapeln den 18-20 april. Ruben Östlund hör till de medverkande, så i varje fall Play kommer säkert att visas och diskuteras.

En fundering fick jag: Varför detta fokus på unga pojkar? Tills det slog mig att flera av fjolårets bästa filmer med liknande tematik handlade om tjejer. Jag tänker på Andrea Arnolds Fish Tank och på Debra Graniks Winter’s Bone.

Journalisten Niklas Orrenius har nyss kommit ut med boken Sverige forever in my heart. Jag har ännu inte läst den, men jag har läst de artiklar i Sydsvenskan som boken bygger på. Och det har verkligen varit tänkvärd läsning.

I dagens Sydsvenskan finns en lysande recension av boken, signerad Stefan Jonsson - se här. En recension som närmar sig en självständig essä. Jonsson tar där upp det vi brukar kalla identitetspolitik. Den var länge något att bejaka, menar Jonsson:

Den drevs av etniska minoriteter, men också av kvinnor, homosexuella och andra som protesterade mot att de diskriminerades på grund av sin härkomst, sin läggning och sitt utseende. De fordrade samma medborgerliga rättigheter som andra.

Men nu har något annat hänt:

Efter hand har identitetspolitiken vridits om, därför att många av de vita männen inte längre känner igen sig i en värld där svarta, samer, judar, muslimer och homosexuella är medborgare på samma villkor som de själva. De har börjat betrakta sig som offer, en hotad och utdöende art. De har lanserat sin egen identitetspolitik: bevara Sverige svenskt! Åt sig själva stakar de ut ett reservat, och på detta territorium­ vill de bannlysa ”negrer”, ”judar”, ”bögar” och ”muslimer”.

Eller ”samer” och ”romer”. Stefan Jonsson är, liksom Niklas Orrenius, allvarligt oroad över den här utvecklingen. Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, tar upp samma frågor i sin nyutkomna och helt ovärderliga bok Retoriken och verkligheten - mänskliga rättigheter i Europa. I kapitlet Respekt för den andre varnar han, i likhet med Amartya Sen, för riskerna med att ensidigt betona en människas nationella eller religiösa identitet - en människa är så mycket mer! Så citerar han också den alltför tidigt bortgångne historikern Tony Judt, som i sin ovanliga memoarbok The Memory Chalet pekar på problemen med att låsa in sig i en nationell identitet, eftersom det leder till ”ett avfärdande av och en förebråelse mot dem det utesluter.” Judt är skeptisk mot de medborgartester som nu införs i det ena landet efter det andra, och så sammanfattar han:

I detta djärva nya århundrade kommer vi att sakna de toleranta, de marginella: gränsfolket Mitt folk.

Hos det folket vill jag söka medborgarskap.