”Ge även våra barn rätt att rösta i de allmänna valen!” Så lyder rubriken till en välskriven och intressant artikel på DN Debatt idag. Som författare står sju av mina barnläkarkollegor. Det är roligt att barnläkarna håller sig framme! Och det rör sig om viktiga frågor.

Författarna tar barnfattigdomen och den psykiska ohälsan bland ungdomar som utgångspunkt. Det behövs en radikal omläggning av politiken, menar de. Och vägen dit är att ge alla barn rösträtt. Inte direkt - rösterna skulle disponeras av föräldrarna. Möjligen skulle barnen själva kunna rösta från 16 års ålder.

Jag delar författarnas analys av hur det står till. Också jag menar att barn måste få komma till tals. Som åttabarnspappa borde jag ju också vara nöjd! Men ändå - jag är inte riktigt med på noterna. Jag är tveksam till ombudsröstning, som i praktiken bara leder till att vissa grupper får fler röster att förfoga över. Det är inte alls givet att det automatiskt kommer att gagna barnen. Dessutom kan förslaget snarast förstärka barnens känsla av att inte ha något att själva säga till om - det är de vuxna som har hela makten.

Barn behöver få långt större inflytande än de har idag. Men det viktigaste, som jag ser det, är att låta barnen mycket mer få komma till tals och få vara med och bestämma i frågor som berör dem direkt: i skolan, i kontakten med socialtjänst, polis och migrationsmyndigheter, vid vårdnadskonflikter, vid planering av bostads- och fritidsmiljöer - här finns massor att göra!

Och när det gäller rösträtt: Jag tycker man ska börja med att pröva sänkt rösträttsålder till 16 år vid kommunala folkomröstningar och utvärdera det. På sikt kan jag mycket väl tänka mig sänkt rösträttsålder också vi ordinarie val. Det är barnen som ska få mer inflytande - inte nödvändigtvis deras föräldrar!

Men utmärkt med debatt i frågan. För mina kollegor har rätt: Något måste göras!

Jag känner varje dag att jag vill göra saker som andra gör men som jag inte har råd med. Jag är tyst om det. Folk kan tycka att det är konstigt om man säger att man vill göra en massa saker och sedan inte gör någonting. Jag säger alltid att jag inte vill följa med när kompisarna gör saker som kostar.

Det är ett barn som talar. Citatet kommer från enkätundersökningen Ung röst som Rädda Barnen genomförde 2011. Närmare 25 000 barn intervjuades. 18 procent oroade sig för familjens ekonomi.

För en dryg vecka sedan kom så Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige. Den kan laddas ner här. Det är en välskriven och nyanserad rapport, värd all den uppmärksamhet den fått. Rädda Barnen kräver bland annat

• att grundnivån i föräldraförsäkringen höjs
• att underhållstödet till ensamstående indexregleras
• att Sveriges kommuner inför en miniminivå för skydd och stöd till utsatta barn, där bland annat familjecentraler, fungerande skolhälsovård och ungdomsmottagningar ska ingå.

Det är rimliga och modesta krav, kan man tycka. De rör en verklighet som många barn känner in på bara skinnet. Men i stället för att samtala om den och om vad man kan göra ägnar sig politikerna, åtminstone somliga av dem, åt en meningslös sifferexercis, där Rädda Barnens uppgifter ifrågasätts på ett högst tveksamt sätt. Se till exempel SvD:s faktakoll av Maria Larssons uttalanden här!

Och nu i veckan kom Barnombudsmannens rapport Signaler, som handlar om våld i nära relationer. Där säger Thea:

Man blir ju världsbäst på att ljuga och spela teater. Så att de som jobbar med barn måste bli utbildade så att de ser det.

Också Barnombudsmannen bygger sin rapport på barns egna berättelser, och det ger de slutsatser som dras särskild tyngd. Barnombudsmannen har lyssnat, tagit intryck och kommer nu med tre skarpa förslag:

• Reformera socialtjänstens arbete för barns skydd och inrätta barntjänsten i kommunerna!
• Inför obligatorisk kunskap om våld och anmälningsskyldighet i yrken där man möter barn!
• Lagstifta om tidsgräns för barnförhör!

Läs mer om dessa förslag på Barnombudsmannens hemsida, där rapporten i sin helhet också kan laddas ner. Det mest kontroversiella men samtidigt viktigaste förslaget är att inrätta en särskild Barntjänst, som komplement till den nuvarande socialtjänsten. Förslaget är noga genomtänkt, och man skulle förvänta sig att det tas på största allvar. Men också nu är reaktionerna mest svalt avvisande: ”Så långt ska vi väl inte behöva gå!”

Rädda Barnen och Barnombudsmannen ska ha en eloge för att man nu alltmer bygger sina förslag på barns egna utsagor. Politikerna borde också förstå att det är dags. Barn vet en del om sin egen verklighet. Och barn har rätt att få komma till tals. Men för att det ska bli av behövs nog det som både Barnombudsmannen, Rädda Barnen, UNICEF och flera andra organisationer ställt som krav: att barnkonventionen blir svensk lag!

Här till höger syns huvudentrén till barnboksmässan i Bologna. Mässan hölls nu i veckan och är en årligen återkommande internationell mötesplats för alla som sysslar med barn- och ungdomslitteratur: författare, illustratörer, översättare, förlagsfolk och agenter. Den ena stora hallen efter den andra fylld av montrar med böcker av de mest skilda slag. Scener, kaféer, restauranger. Och massor av folk. De flesta är välklädda, vänliga och verserat affärsmässiga. De är inte där för ro skull, de rör sig snabbt, på väg till eller ifrån viktiga möten.

I passagen mellan två hallar har ALMA (Astrid Lindgren Memorial Award) en utställning. Elegant, i svartvitt. Varje pristagare representeras av en kub, på kubens topp finns en kort text om var och en. På en stor filmduk projiseras Shaun Tans film The Lost Thing. Många besökare stannar upp, till synes intresserade. I tisdags var jag med om den ceremoni i Vimmerby där det tillkännagavs att årets pris går till Guus Kuijer. Ceremonin sändes via direktlänk till Bolognamässan, och när Larry Lempert nämnde Kuijers namn jublade många i Bologna.

För mig var det en stor upplevelse att få komma till Bologna och bokmässan. Det var mitt första besök där. Det var också roligt att se vilket internationellt genomslag ALMA-prisett nu fått. Men ändå - något saknades.

Först på vägen hem förstod jag vad det var: barnen förstås! Jag såg inte ett barn på hela den väldiga mässan. Tänk så mycket fint som görs om barn och för barn! Och så lite som görs tillsammans med barn! Så var kommer barnen in - på riktigt?

Och den frågan gäller inte bara barnboksmässor…

Så har vi då för tionde året tillkännagett årets ALMA-pristagare. 2012 års pris går till den nederländske författaren Guus Kuijer. Läs gärna mer om honom på ALMA:s hemsida.

Guus Kuijer är verkligen en värdig pristagare. Han har skrivit en lång rad viktiga böcker, främst för barn i mellanåldrarna, alltså för barn mellan åtta och tolv. Men som alla stora barnboksförfattare gäller att böckerna är mycket läsvärda också för äldre ungdomar och vuxna. Här finns både ett spännande berättande, ett poetisk skimmer och ett djup av ovanligt slag. Kuijer väjer inte för vare sig politiskt kontroversiella frågor eller angelägna livsfrågor. Och konsekvent betraktar han tillvaron med barnets ögon. Det gäller inte minst hans två senaste böcker, Boken om allting (finns på svenska) och Florian Knol (som tyvärr inte är översatt till svenska än). Du som vill stifta bekantskap med Kuijer - börja gärna med Boken om allting!

Vägen till Vimmerby var ovanligt strapatsrik denna gång. Vårt tåg körde på en stor gran, som just blåst omkull. Tåget spårade ur, och under några sekunder undrade vi faktiskt hur det hela skulle sluta. Men tåget stannade snällt på banvallen. Efter ett par timmars väntan blev det en dryg kilometers fotvandring längs banvallen till Hult, där vi hämtades med buss.

Men vi kom fram. Pristagaren har tillkännagivits, och Larry Lemperts samtal med honom har redan blivit en klassiker. Han tackade, sa att han var förvånad och hedrad - men att han nu måste iväg till sin tandläkare! Vi skrattade gott och ser fram emot att få träffa honom när priset delas ut i slutet av maj.

På sista tiden har jag börjat drömma mer än vanligt. Ofta kommer människor från mitt förflutna på besök. Jag vet sällan var jag befinner mig eller hur gammal jag är. Det är som om jag svävar fritt och som om tiden upphör att existera.

Kanske hör det ihop med boken jag skriver just nu. Den handlar om lek, och min barndoms drömmar och lekar är tillbaka inom mig. Märkligt osentimentalt, utan nostalgiskt skimmer. Rakt upp och ner bara.

Idag vandrar Gunnel och jag längs Sövdesjön. Vid sidan av stigen finns en röd garnända fastvirad i en buske. Formad som ett hjärta. En älskande som varit på lekhumör?

Lite senare går jag ensam ned mot fälten norr om Karups Nygård. Fjolårsgräs, höstsådd som lyser grön, björkar i violett. Som en vårlig andakt.

Jag kommer att tänka på några rader av Barbro Lindgren, från inledningskapitlet i Det är roligt att vara bäst:

Förr hade jag en känsla av att jag var världens centrum, nu är det som jag stigit ur min kropp och ser på världen med andras ögon. Det känns som jag svävar fritt genom tid och rum och bara tar till mig det som för mig är angeläget. Att leva så ger stor frihet!

Ja, kanske är det frihet, kanske är det åldern bara. Det spelar inte så stor roll. Det ska bli gott med mat och ett glas vin. Som förberedelse för natten och drömmarna.

PS. Barbro Lindgren porträtterades igår i ett ömsint och finstämt TV-program. Du som inte såg det kan se det i efterhand här.

I torsdagens Aftonbladet ger sig Johan Hakelius in i diskussionen om föräldraskap. Under rubriken Dags att snacka om skitföräldrar ondgör han sig över föräldrar som inte bryr sig. Han menar att alltför mycket uppmärksamhet, ofta kritisk, har ägnats åt de föräldrar som ändå försöker - men som trots allt är ganska få:

Tänk om de engagerade och aktiva curling-, tiger- eller skamvråföräldrarna är ungefär 3 – 4 procent. Övriga lallar på utan karta eller destination. Lagar efter läge. ­ ­ Improviserar och slinker runt.

Bland de lallande föräldrarna finns säkert en och annan som vill väl och trots allt får till det, menar Hakelius. Men långt ifrån alla:

Men tänk sedan att en del av de där 96 procenten, kanske en rätt stor del, inte bara saknar karta, utan också ­engagemang. Inte på så sätt att de ­inte tycker om sina barn och struntar i att gulla med dem. Men de är inte engagerade i att uppfostra barnen. Inga tråkiga beslut eller trista ­ramar. Ingen idé. Det är för jobbigt. Ungarna får hållas bäst de vill.

Sådana föräldrar är ”bara lata skitföräldrar” avslutar Hakelius sin uppgörelse med dagens föräldrageneration, som du kan läsa i sin helhet här.

Ett uppfriskande inlägg! Han har en poäng, tycker jag. Ingen fostran alls är verkligen att överge barnen! Men Johan Hakelius har fel på två viktiga punkter. Först när det gäller procentsiffrorna. Min erfarenhet är att flertalet föräldrar faktiskt är bra och engagerade föräldrar, som verkligen bryr sig om sina barn och som också skapar varma och kärleksfulla relationer till dem.

Och så: Hakelius tycks mena att föräldrar som söker sig till sådana nyauktoriätära metoder som skamvrå etc är ”engagerade”, medan övriga är ”lata”. Det är precis tvärtom. De lata föräldrarna vill gärna ha snabbfixlösningar, hämtade ur nannyrepertoaren: fyrkantiga belöningsprogram, ignorering, timeoutbestraffningar (skamvrå), sömnmetoder där barn får skrika sig till sömns. De engagerade föräldrarna söker sig fram längs andra vägar, där lyssnande, respekt, samtal och överenskommelser är viktiga honnörsord - ett mycket mer arbetsamt sätt att vara förälder på! Men långt mer givande, både för barn och föräldrar!

Hakelius text är kul att läsa - men illa underbyggd. Vad kallar man nu sådana krönikörer? Skitskribenter finns lika lite i min värld som skitungar och skitföräldrar. Men… lata kanske?

Där framme på scenen Orquestra de Viola da Terra! 30 medlemmar i ensemblen, i åldrarna 8 – 67 år. Alla spelar viola da terra, en 12-strängad gitarr härifrån Azorerna. Rafael Carvalho dirigerar. Carolina Constância, en tjej i 16-årsåldern, spelar fiol. Längst bak musikskolans barnkör. Tillsammans framför de låtar och sånger från St Miguel och Santa Maria. Traditionell musik i nya arrangemang. Föräldrar och andra öbor i publiken.

Azorerna, en geografiskt splittrad ögrupp som upplevt upp- och nedgång, in- och utflyttning. Handel som slogs sönder av pirater. Spannmål som utarmade jorden. Apelsiner som dog av pesten. Mejerier som lider av mjölkstockning. Turism som nu hotas av eurokrisen – skeletten efter övergivna hotellbyggen gapar tomma mot himlen.

Men överallt denna grönska och blomning! Och så musiken! Som med sin obändiga kraft och förlösande glädje förenar öar, människor, generationer, sinnen.

Ekonomier bryter samman. Kulturen överlever.

Bilden tagen i Teatro Micaelense, Ponta Delgada, 26 februari 2012. Med kompaktkamera utan blixt för att inte störa musikanterna.