Också min bror Bengt, astrofysiker från Uppsala. har varit aktiv på tidningarnas debattsidor i jul. Tillsammans med arton andra ledande forskare står han bakom en artikel på DN Debatt den 27/12. Rubriken är Varför brister politikerna när det gäller miljömålen. Forskarna, som också är universitetslärare, utgår i artikeln från sina studenter, som med tanke på sin egen och sina barns framtid ställer oroliga frågor:

Varför minskar inte Sveriges och Europas utsläpp av växthusgaser radikalt trots regeringens och EU:s höga målsättningar för 2020 och 2050? Varför tillåts fortsatt utfiskning av världshaven? Varför saknas fortfarande en slagkraftig politik för att stärka hållbar utveckling?

Forskarna säger sig bli svaret skyldiga. I artikeln ger de några tänkbara förklaringar till politikernas oförlåtliga passivitet. Och de avslutar med några väl valda ord:

Läget är allvarligt. Den nuvarande politiken är hycklande, den skapar misstro och, kanske mest allvarligt, den legitimerar passivitet hos alla.

Om politikerna inte vill att väljarna ska dra slutsatsen att de misslyckats, måste de ange en realistisk väg att nå de uppsatta målen. Vägen kan vara svår att gå, med inbyggda politiska risker. Men en sådan politisk hållning skulle väcka respekt.

Mycket viktig artikel, tycker jag. Jag hoppas så att år 2013 kunde få innebära ett uppvaknande, och att frågorna om vår framtida miljö och om hållbar utveckling på nytt kan få hög prioritet på den politiska agendan. Jag såg i dagens DN att Miljöpartiets språkrör just nu båda befinner sig på föräldraledighet, och det är något jag verkligen unnar dem. Att ta väl hand som sina småbarn är också en viktig insats för hållbar utveckling. Men nu behövs politiker med kraft att driva på i dessa frågor i både riksdagen och i den offentliga debatten. Så välkommen i hetluften igen, Gustav - såg att du är tillbaka efter nyår.

Men det räcker inte med Gustav, Åsa och Jonas. Var finns Stefan? För att inte tala om alla de andra. Centerpartiet tycks just nu vara så upptaget av ”visionära framtidsfrågor” av annat slag att vi väl inte kan ha så mycket att vänta därifrån. Men överraska gärna, Annie!

För alla oss som arbetar för barnets rättigheter, nu och i framtiden, känns det självklart att ge vårt stöd till ett långt mer intensivt, och samtidigt realistiskt, miljöarbete.

Bilden är från en ”vitsippspromenad” i Körsbärsdalen, Veberöd, våren 2011.

Med en artikel om stolthet och öppenhet, införd i GöteborgsPosten idag, vill jag önska alla mina läsare en riktigt God Jul! /Lars

Idag bakar jag adventsbröd. Det är fjärde söndagen i advent, och vi ska fira lilljul hemma hos Lima och Signe.

Jag bakar en tolvhålakringla, som mamma lärde mig en gång. Hon kallade den alltid apostlakringla, eller apostlabröd. Ett hål för varje apostel.

Medan jag bakar pågår i radion en diskussion om vårt julfirande. Hur mycket i det har kristna förtoner, hur mycket har andra traditioner som grund? Spelar det någon roll?

Bröd har man bakat till alla storhelger. Sedan vi på 1600-talet fick in saffran till vårt land så har vi bakat saffransbröd till jul. I alla dess former. Tolvhålakringlan är ett vackert bröd, och ganska lättbakat. Hur kan vi veta om de kvinnor som först bakade sådana bröd hade de tolv apostlarna i åtanke?

Jag tror inte apostlakringlan bryr sig. Välkommen! säger den. Baka mig, bryt mig och ät mig. Om ni är kristna, muslimer, judar eller ateister bekymrar mig inte ett skvatt. Min famn är öppen för alla.

Men för mig känns det naturligt att, som mamma, kalla den apostlakringla.

Några baktips: Vanlig saffransdeg. 2,5 dl degvätska lagom för en kringla. Efter jäsning: Rulla ut sex smala längder, varav två cirka 10 cm kortare än de fyra övriga. Lägg de två korta längderna som ett kors. Fläta sedan in de fyra övriga och vik in dem mot korsets ytterändar. Jäs, pensla och grädda. (Kringlan på bilden är mjölk- och äggfri. Mjölken ersatt med havremjölk, smöret med mjölkfritt margarin. Inga ägg i degen. Penslad med laktosfri Culinesse. Blir lika gott!)

2012-12-21 kl 12.12 - och just nu är det vintersolstånd. Åter går vi mot ljusare tider.

När denna märkligt digitala tidpunkt inträffar har Signe och jag, båda i läkningfas efter kraftiga förkylningar, just slagit oss ner på det kafé som Espresso House nyss öppnat i Centralens gamla biljettexpedition här i Lund. Också ett tecken i tiden. Stadsmiljön alltmer infiltrerad av myspysiga vardagsrum. Medan den som vill ha hjälp med biljettbokning och reseplanering får ta fram mobilen eller datorn. Eller försöka bli vän med automaterna i avgångshallen - inte alltid det lättaste.

Men vi ska ingenstans idag, bara julhandla lite till. Vi dricker te och chai latte, äter varma mackor med kyckling och mozzarella. Så varför klaga? Jul nu, dagarna blir längre, hopp om vår igen! Vi kramar om varandra. Signe ska hämta Lima hos Simon, och jag ska hem till en lägenhet som alltmer otåligt undrar om jag helt glömt bort det där med julstädning.

”Det är förstås bara trams”, sa Claes Elfsberg i kvällens Aktuellt. Ändå visade man ett inslag om den feltolkade Maya-profetia som säger att jorden ska gå under imorgon. Ikväll är medier över hela världen fyllda av material om detta ”trams”. Vårt behov av domedagar och apokalypstänkande tycks vara omättligt.

Själv blir jag bara trött. Dessa storslagna scenarios passar mig inte alls. Och jag kommer att tänka på ett annat citat, nu 83 år gammalt:

På ett naivt sätt fruktar vi döden och glömmer omedvetet att livet är en serie ögonblick av döende och pånyttfödelse… Ett ögonblick är den tid ett leende eller en suck varar.

Det är den polske barnläkaren och pedagogen Janusz Korczak som skriver så i sin bok Barnets rätt till respekt. Och så tänker jag. Domedagen är redan här. Den pågår. I varje ögonblick dör jag litegrann. Som jorden och universum. Och i varje ögonblick pånyttföds jag en liten smula. Som jorden och universum. Ingenting förfars, allting kommer till användning, om än i annan form som vi inte vet så mycket om.

Men så länge mitt leende och min suck varar har jag ansvar för just det ögonblicket. För vad som händer då, i mitt möte med dig. Och för den plätt på jorden där vi finns tillsammans.

På bilden syns Michelangelos framställning av Den yttersta domen i Sixtinska kapellet.

Under bara ett dygn har sex hälsoarbetare brutalt mördats i Pakistan när de deltagit i en kampanj för att ge barn poliovaccin. Polion har länge varit ett stort hot mot barns hälsa. Många minns fortfarande vår egen senaste polioepidemi på 1950-talet. Genom framgångsrik vaccination har sedan polion trängts tillbaka. Den finns nu bara kvar i Afghanistan, Pakistan och Nigeria. Målet är att utrota den helt. Många organisationer har deltagit i det arbetet.

WHO och Unicef har idag i ett gemensamt uttalande fördömt attackerna mot hälsoarbetarna - se här! Det är bra, men det räcker inte. Hela världen måste reagera mot övergrepp av det slaget! Vi måste fortsätta vår kamp för att de som arbetar med hälso- och sjukvård alltid ska skyddas, oberoende av vilka konflikter som pågår. Annars blir situationen för inte minst barnen helt outhärdlig - den är svår nog ändå.

Vad kan du och jag göra? Börja med att bli världsförälder i Unicef - det blir du enklast här! Eller kolla i gåvoshopen på Unicef Sveriges hemsida! Beställer du senast imorgon den 19 december får du ett tryckt gåvobevis till jul. Kan man tänka sig en mer meningsfull julklapp just nu?

Nedbäddad med feber och hosta lyssnar jag till radioteaterns tänkvärda föreställning Riktiga samer av Erik Norberg. Sex samiska ungdomar berättar sina livshistorier och samtalar om samisk identitet. Pjäsen är baserad på 27 intervjuer med samiska ungdomar samt avhandlingen ”Är jag en riktig same?” av Christina Åhrén vid Umeå universitet.

Det är ett angeläget samtal, som samtidigt kastar nytt ljus över diskussionen om svenskhet, igångsatt av Sverigedemokraterna. På partiets hemsida finns den märkliga text som säger att vi svenskar är ”tystlåtna, reserverade, försiktiga och gästvänliga”, något som talesmannen Mattias Karlsson häromdagen utvecklade i en intervju i radions P1 Morgon, där han menade att svenskar visar hänsyn genom att inte stå för nära den man talar med, inte tala för högt och inte avbryta den andre i onödan.

Jag blir förstås nyfiken på hur denne Mattias Karlsson ser på samisk identitet och samiska rättigheter. Och det klarnar faktiskt om man läser det samtal Mattias Karlsson har med sametingspolitikern Lars-Erik Fjällström i Nuorat. Karlsson vill inskränka samernas hävdvunna rätt till renskötsel, land och vatten. Samtidigt ska samernas rätt till språket och den egna kulturen snarast stärkas. Han har ingen förståelse för Fjällströms påpekande att den samiska kulturen är intimt sammanflätad med renskötseln och naturen. Överhuvud taget finns, inte oväntat, en fullständig brist på förståelse för våra nationella minoriteters utsatta position.

Men det jag fäster mig mest vid är följande citat:

En del blir provocerade av samer som säger jag är same, inte svensk. Hur ser du på det? Mattias – Det tycker jag är positivt. Jag har själv uteslutande svensk identitet så jag kan förstå de samer som känner att de har uteslutande samisk identitet.

”Uteslutande svensk identitet” - jag ryser och tänker på hur långt bort Karlsson befinner från nobelpristagaren Amartya Sens insiktsfulla beskrivning av identitet. Och på att ordet ”uteslutande” också kan betyda ”exkluderande”. Sen varnar starkt för att för snävt knyta begreppet identitet till det nationella eller etniska perspekivet. En människa är så mycket mer. Så vem är då jag, förutom tillfälligt febersjuk pensionär? Jo, jag är pappa, morfar, farfar, särbo, barnläkare, författare, musikant, troende, bokälskare, fjällvandrare… åh det finns så mycket som för mig är viktigare än min etnisk/nationella tillhörighet. I min släkt finns samer, ålafiskare från Österlen, invandrare från Finland, min dotterdotter har en rot i Colombia, en av mina söner bor sedan många år i Mexiko. Svensk, javisst! Men ”uteslutande svensk” - hu så hemskt! Så fattigt det låter.

I radiopjäsen fanns också många åsikter om det samiska. Själv kände jag mig starkt besläktad främst med den sjätte och sista tjejen som tog till orda. Hennes tankar påminde om mina - och om Amartya Sens.