Jag sitter och läser korrektur till min senaste bok, Leka för livet. En av dem jag talar med i boken berättar förtjust om en dikt han läst. Den är ”som ett litet evangelium”. I korrekturet är ordet evangelium avstavat som evang-elium. Vad är nu detta? tänker jag och erinrar mig avstavningsreglerna jag lärde mig en gång. Då gällde den så kallade enkonsonantprincipen. Andra delen av ordet skulle då börja med en konsonant. Bokstavskombinationen ng skulle visserligen behållas på samma rad, men bara om det verkligen gällde ett ng-ljud. Om g-et hördes i ordet skulle det placeras efter bindesstrecket. Och så är det ju här. Alltså: evan-gelium.

Men ser inte det också konstigt ut? Numera avstavas ord allt oftare efter ordledsprincipen. Hur blir det då? Jag går till SAOL, där denna princip används och rekommenderas. Två möjligheter anges här för avstavning av detta glada budskap: Antingen ev-angelium . Eller evangeli-um. Och evangelist ska avstavas evangel-ist. Det är alltså angel eller angeli som är ordets centrum!

Vad roligt! tänker jag. Evangelium har alltså med änglar att göra! Jag tar genast fram ett par av mina favoritänglar - den lilla till höger är gjord av min dotterson Leon, 10 år. Änglarna får stå på bordet medan jag läser vidare. Tillsammans med lyktljuset i ljushållaren jag fått från Kristina på Balfors gård.

Förresten… kanske ska ett evangelium inte avstavas alls?

Den 20 november 1989 antogs Barnkonventionen av FN:s generalförsamling. De allra flesta länder har skrivit på konventionen. Hur länderna lever upp till den granskas av FN:s barnrättskommitté. Vart femte år ska länderna rapportera till kommittén, som sedan kommer med sitt utlåtande.

Barnrättskommittén, som består av ett antal oberoende experter, tar sitt uppdrag på stort allvar. I sina utlåtanden får de granskade länderna ofta skarp kritik. Det har inte minst drabbat Sverige. Läs gärna mer om Barnrättskommittén här, där också landrapportena kan läsas.

Vid sidan om dessa granskningsrapporter har också Barnrättskommittén författat ett antal allmänna kommentarer kring principiellt viktiga frågor. Tretton sådana kommentarer har det blivit så här långt. För den som vill lära sig mer om barnkonventionen, om vad den innehåller och hur den bäst uttolkas är de här kommentarerna viktig läsning.

Därför är det glädjande att Barnombudsmannen nu låtit översätta alla dessa kommentarer till svenska. De kan hämtas här.

Ni som följer den här bloggen vet att några teman kommer igen. Som adventsfåglar. Och snödroppar. Här är min första bild för året på dessa modiga små vårpionjärer. Galanthus nivalis är deras latinska namn. Galanthus är släktnamnet för amaryllisväxter (jo, snödropparna hör dit) och nivalis har med snö att göra.

Men snödropparna stoltserar inte som en amaryllis kan göra. Nej, de ägnar sig åt ett slags galanteri i all ödmjukhet. Bland fjolårslöv och snörester dyker de upp, år efter år. I deras sällskap känns allt ganska bra igen.

Den 28 april 2012 kl 11 återfanns en femtonårig flicka död i sin säng i familjehemmet i Lund. Hon hade då varit svårt sjuk i nästan tre veckor men inte läkarundersökts sedan den 10 april. Dödsorsaken var dubbelsidig lunginflammation.

Socialstyrelsen har nu granskat ärendet, och beslutet kom igår. Mycket allvarlig kritik riktas mot socialnämnden i Simrishamn, som genom vårdbolaget Attendo placerat flickan i familjehemmet. Nämnden hade inte gjort någon egen utredning av familjehemmet, ingen genomförandeplan fanns, uppföljningen var minst sagt bristfällig.

Mellan raderna i det ovanligt skarpa utlåtandet finns kritik också mot övriga aktörer. Intrycket jag får när jag läser beslutet är att ingen gjort sitt jobb, inte nämnden i Simrishamn, inte heller nämnden i Lund, inte Attendo, inte familjehemmet, inte sjukvården. Men ingen menar sig ha gjort något fel. Flickan bara dog. Och det är vad som skrämmer mig mest. Att ingen vill ta ansvar.

Jag kommer att tänka på Hanna Arendts resonemang i Den banala ondskan. I ett byråkratiserat system med många inblandade ser var och en bara sin lilla del. Ingen vill ta ansvar för helheten. Min kollega Olle Jeppsson utvecklade resonemanget i en ofta citerad artikel i DN i juni 2005. Den gången handlade det om apatiska barn, men hans ord är lika giltiga för hur vi möter andra utsatta barn och ungdomar idag:

Helheten är omänsklig, men uppdelningen i moment, betonandet av teknik och yrkeskunskap, gör att vi slipper konfronteras med helheten. Vi förvandlar moraliska ställningstaganden till tekniska val. Behovet att ta ställning till moraliska frågor uppkommer över huvud taget aldrig.

Vi deltar i något som kallats den sociala produktionen av moralisk likgiltighet.

Jag för samma slags resonemang i min bok En läkares samvete. Och just nu visas Margarethe von Trottas lysande film om Hanna Arendt - se den!

Jag delar helt Olle Jeppssons slutsats i DN-artikeln:

Den enda garantin mot denna utveckling är vår egen moral som yrkesmän och samhällsmedborgare. Sett i ett större, samhälleligt perspektiv krävs en levande humanism och politisk vilja.

Ny snö i natt, men redan på morgonen börjar den töa bort. Sedan flera dagar har termometern fastnat på noll grader. Jag knackar på den som vore den en barometer, men ingenting händer.

Det är som om en disig film sänkt sig för mina ögon. Funderar på om det kan ha med glasögonen att göra, så idag har jag beställt tid hos min optiker. Jo, får jag höra, jag behöver nog någon halvdioptri till för att se riktigt klart. Och så lär hon mig en ny metod för att hålla glasögonen rena och blanka. En burk med rengöringsvätska, som man skakar brillorna i.

Går hemåt längs Gyllenkroks allé, korsar Stattenavägen. Klostergården hukar i allt det grå. Har det här slasket verkligen gjort sig förtjänt av att kallas årstid? Det är ju ingenting. Förr bodde jag i Västerbottens inland. Där var det vinter. Kallt och besvärligt med all snöskottning. Men ljust! Och möjlighet till skidåkning och pimpling.

Kanske var jag februarideppig då också ibland. Men då hade jag bra motmedel: jobba på för fullt - och rätt vad det var så var det mars! Nu är det bara mörker, slask och D-vitaminbrist. Får försöka ta mig söderut igen, hämta hem lite vår. Har inte svårt att förstå dem som på ålderns höst tillbringar sina vintrar vid Medelhavet.

Dags för hett kaffe och en bra bok. Jag har det bra och ska genast sluta klaga.

Idag har beröm av barn diskuterats, först i Gomorron Sverige och sedan i Aktuellt. Bakgrunden är forskning som sedan en tid pågått vid Stanford University och University of Chicago. Studierna (du kan läsa en av dem här) har visat att barn som regelmässigt får snabbt beröm för saker de faktiskt uträttat blir mer motiverade att ta itu med nya utmaningar än barn som får ett mer diffust beröm för att de är duktiga i största allmänhet. För att uttrycka det enkelt: Det är bättre att säga ”Bra jobbat!” än ”Så duktig du är!”

Så är det säkert för det enskilda barnet. Men det gäller att hålla koll på några saker till, något som tyvärr aldrig riktigt kom upp i de korta samtalen i TV-sändningarna.

Om barn beröms för prestationer måste det ske utifrån de förutsättningar som varje barn faktiskt har. I en miljö med standardiserade krav, som i skolan eller i ett fotbollslag, finns stor risk att berömmet blir kraftigt snedfördelat. I praktiken blir det så att de ”duktigaste” får merparten av berömmet för att de presterar bättre. Och då kan de som presterar sämre, och därför får mindre beröm, efter hand tappa alla motivation. Som skolläkare har jag träffat många sådana oberömda barn och vet vad det kan ställa till med.

Budskapet att man inte ska berömma ett barn bara för att det är som det är får inte förväxlas med det alldeles nödvändiga budskapet att barnet duger som det är. Alla barn (och kanske alla vuxna också) behöver då och då få höra: ”Jag gläds med dig i dina framgångar. Men en sak ska du veta: Alldeles oberoende av om du lyckas eller inte är du lika dyrbar för mig ändå. För att du finns och för att jag tycker så mycket om dig.”

Beröm på rätt sätt kan öka självförtroende och motivation. Men för att stärka självkänslan behövs bekräftelse och kärlek. Visst behöver vi duktiga människor som tar för sig och presterar. Men lika mycket behöver vi människor som mår bra och delar med sig.

Söndag kväll slocknar min mobil, som den gör ibland. Innan jag somnar ser jag att den är död, så jag väcker den till liv igen. En av mina döttrar har försökt ringa mig utan att komma fram. Nu kommer ett oroat sms: ”Är allt ok? Så ovanligt att du inte svarar…” Jodå, svarar jag, allt är bra, det vara bara telefonen som lagt av några timmar.

Nytt sms: ”Gott! Är lite söndagsrastlös också. Sådär att man vill veta att alla mår bra…”

Åh, vad jag känner igen mig! Alla dessa livets söndagskvällar med oron som kommer smygande. Snart måndag igen, orkar jag en vecka till? Vad fort helgen gick - hann jag med mina barn? Mår alla bra? De har också sin söndagskvällsfeber, inför skola och allt annat som väntar. Är jag tillräckligt närvarande?

Som när skeppet just ska lämna hamnen efter ett par dagars stopp då vi kunnat stiga i land och proviantera. Får vi segla lugnt nu eller väntar nya stormar?

Idag är det måndag och allt är som vanligt.