Årets Alma-pris går i år till den argentinska bilderbokskonstnären Isol från Argentina. Vilket bra val!

Det här är första året jag inte visste i förväg vem som skulle få priset. I 10 år var jag medlem av juryn. Men nu stod jag tillsammans med Agneta Edwards, också hon tidigare jurymedlem, på stadsbiblioteket i Lund och såg på storbildsskärm hur Larry Lempert, juryns ordförande, tillkännagav beslutet på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Vi jublade, precis som man tydligen gjorde på barnboksmässan i Bologna, där en stor hop människor stod samlade framför en annan storbildsskärm. Isol är populär! Men märkligt okänd i Sverige. Ingen av hennes böcker finns översatt till svenska.

Isol, eller Marisol Misenta som hon egentligen heter, bor i Buenos Aires. Hon är vid sidan om sitt bilderboksskapande också poet och musiker. Det jag tycker bäst om i hennes böcker är hennes respekt för barnet och hennes kunskap om barns inre världar - och hennes sätt att gestalta allt detta på ett ofta djärvt och okonventionellt sätt i bild och text. Flera av hennes böcker har kommit till i direkt samarbete med barn och med poeten Jorge Luján. Läs gärna den utmärkta presentation av Isols skapande som Ulla Rhedin gav i Vimmerby - här.

Här i Lund väckte beslutet stort jubel också av en annan orsak: Isol kommer till LitteraLund i april! Den 18 april kan man lyssna på ett samtal mellan henne och Ulla Rhedin. En högtidsstund att se fram emot!

Och så är det bara att hoppas att något förlag reagerar snabbt och ser till så att Isols viktigaste böcker snart finns att läsa på svenska!

Idag presenterar Barnombudsmannen sin årsrapport, som i år fått namnet Från insidan. Rapporten handlar om den granskning BO har gjort av varför barn placeras i arrest eller häkte och hur barn behandlas när de väl hamnat där. En rad barn med erfarenheter av detta har intervjuats.

Det är en omskakande läsning. Under år 2011 sattes 3118 barn i arrest. Den uppgiften fick BO fram efter egna undersökningar - någon officiell statistik finns inte. Och miljön i en arrestlokal är torftig och skrämmande för många barn. Knappt var tredje polismyndighet har riktlinjer för hur barn i arrest ska behandlas. Några barn vittnar om något som närmast kan betecknas som ren vanvård.

BO har också granskat de häktningsprotokoll som finns för de 108 barn som varit häktade 1/7 2011 - 30/6 2012 och grunden för de instruktioner som lett till att barnen helt isolerats från omvärlden.

Sverige har fått skarp kritik från FN:s barnrättskommitté för att vi isolerar barn i orimligt hög grad, i arrest, häkte och på ungdomshem - trots de förödande effekter en isolering kan få för barns psykiska hälsa. Ett av de krav Barnombudsmannen nu för fram är att all isolering av barn måste upphöra. Det är verkligen på tiden!

Barnombudsmannens samtliga rekommendationer kan läsas här, där också årsrapporten kan beställas eller laddas ner.

I november 2012 skrev jag om Merethe Lindstrøms bok Barnejegeren, som jag då läst på norska - se här. För mig blev den en av årets stora läsupplevelser. Nu finns boken äntligen på svenska, i översättning av Urban Andersson och utgiven på Weyler förlag. Bokens svenska titel är Saknade. Det är en bra titel. Boken handlar om barn och ungdomar som försvinner och eftersöks på olika sätt. Men lika mycket om att sakna språk för det man vill förstå och uttrycka.

För Dagar i tystnadens historia fick Merethe Lindstrøm Nordiska rådets romanpris 2012. Hon är född 1963 och har en lång rad romaner och novellsamlingar bakom sig. Först under senare år har hon uppmärksammats i Sverige - verkligen hög tid! Barnejegeren kom ut i Norge 2005 och har alltså fått vänta åtta år på översättning. Så lär det inte bli med nästa bok, som jag för övrigt hoppas inte dröjer alltför länge.

Saknade har idag fått positiva recensioner i flera tidningar - se här och här och här. Några av recensenterna missar att den här boken skrevs långt före Dagar i tystnadens historia. Anneli Jordahl skriver till exempel i Aftonbladet: ”Det måste vara ett helsike att skriva romanen efter ett utnämnt mästerverk.” Men boken utkom alltså i Norge sex år före det nämnda mästerverket. Det spelar i och för sig ingen större roll. För mig handlar det om två mästerverk.

Så här ser den ut, den nya upplagan av Leva med barn. Den första utgåvan kom ut 1983, och sedan dess har en stor del av Sveriges föräldrar fått boken gratis via BVC. I trettio år har jag varit bokens författare, sedan 2007 tillsammans med Marie Köhler. Nu lämnar jag skutan och går i land. Nya skeppare är Marie tillsammans med Johanna Tell och Antonia Reuter.

Den nya upplagan presenterades idag vid en release på Gothia förlag. De nya författarna berättade om den omarbetning som de nu gjort. Och jag fyllde på med en kort historik. Jag påminde om de tre grundidéerna som fanns när boken kom till en gång: Boken skulle vara kommersiellt obunden (den ersatte de böcker från Semper och Findus som tidigare delats ut på BVC). Den skulle ha en personlig författare och inte vara en anonym skrift från en myndighet. Och den skulle vara vacker - föräldrarna skulle uppleva den som en värdefull gåva som tecken på den uppskattning samhället ville visa dem för att de valt att skaffa sig barn. Därför anlitades bilderbokskonstnären Lena Andersson, som försåg boken med den omslagsbild som finns till vänster liksom med vinjettbilderna i boken.

Leva med barn producerades från början av Socialstyrelsen. Sedan tog Folkhälsoinstitutet över. Och nu är det alltså Gothia förlag som håller i det hela. Boken har under åren förändrat både utseende och innehåll, och det är som det ska. Jag tycker den nya författartrion har gjort ett alldeles utmärkt arbete. Och jag tycker nyblivna föräldrar också idag har rätt till både kommersiellt obunden information, en dialogisk bok med personliga avsändare och en bok som dessutom är vacker och kan upplevas som en värdefull gåva.

Just hemkommen från min utlandsresa får jag ett samtal från en journalist, som vill höra min åsikt i en pågående debatt. Blir du störd av barn på kafé? frågar han.

Det har väl hänt någon gång, säger jag. Men jag blir mycket oftare störd av vuxna. Som talar alldeles för högt, antingen med varandra eller i sin mobiltelefon. Som brer ut sig och tar upp ett helt bord, avsett för fyra, med laptop, pärmar och ytterkläder - och som inte har vett att maka ihop sig och sina pinaler trots att flera gäster väntar på att få plats.

Men har du inte hört om mammor som byter blöjor på barnen på kaféborden? utbrister han. Tycker du det är trevligt?

Nej, så gör man förstås inte. Men mammor säger du… det finns andra som inte heller kan uppföra sig. Som inte plockar ihop efter sig när de går, som lämnar tappade servetter på golvet, som lägger snus och tuggummin i tomma kaffekoppar. Inte okej. Byta blöjor kan man förresten göra i knät. Men enklast om det finns ett nedfällbart skötbord på toa.

Jag förstår att du inte gillar barnfria kaféer, säger han lite uppgivet.

Verkligen inte, det är ju ren diskriminering! säger jag och märker att jag tänder till. Finns det någon som kommit på en sådan omöjlig och befängd idé? Däremot tycker jag man skulle kunna ha tysta avdelningar på en del kaféer, precis som på tåg. Med samma regler som där. Bara lågmälda samtal. Telefonen på ljudlöst. Sms okej men inga mobilsamtal.

Och kanske behövs en kurs i kafékultur. För alla åldrar.

Igår visade TV4:s Kalla Fakta ett upprörande reportage om Oasens HVB-hem i Aneby. En rad barn som vistats på hemmet vittnade oberoende av varandra om rena övergrepp. De hade blivit nedlagda på golvet på ett hårdhänt sätt och sedan stängts in i ett timeoutrum. Reportaget kan ses här.

Socialstyrelsen genomförde i november en oanmäld inspektion på hemmet. Man riktar nu skarp kritik mot förhållandena. I ett meddelande på Socialstyrelsens hemsida sägs bland annat:

Av inspektionen framgick också att personalen tar hårt i barnen och håller fast dem eller lägger ned dem på golvet i situationer när barnet uppträder aggressivt. Det framgick av intervjuer med både personal och barn.

Detta har skett trots att det inte är tillåtet att fysiskt begränsa ett barns rörelsefrihet. I flera fall har dokumentation kring situationer där man använt sig av time out-rum eller hållit fast barn varit ofullständig. Det har exempelvis inte kunnat utläsas hur det har gått till när ett barn har hållits fast eller förts till ett time out-rum.

Socialstyrelsen har nu också polisanmält hemmet. En viktigt fråga är om rumsarrest av det här slaget är en form av olaga frihetsberövande. Oasen bemöter kritiken i ett långt inlägg på sin hemsida. Om timeoutrummet sägs till exempel:

Dörren togs bort för minst 5-6 år sedan, kvar finns endast en dörröppning. Inne i time out-rummet finns en halvhöjds skjutdörr som fungerar som sparkskydd när så behövs.

En beskrivning som snarast bekräftar det som barnen berättar om. Socialstyrelsen uppmätte vid sin inspektion höjden på skjutdörren till 160 cm. Halvhöjd för vem? Mer positivt är att man från Oasens sida nu säger sig vara beredd att lyssna på den kritik som kommit och att ändra sin praxis. Ja, det är i så fall hög tid.

Och ändå: Jag kan inte låta bli att undra över den människosyn som finns i en vård där rutinmässiga tvångsåtgärder av detta slag okritiskt fått bli en del av vardagen. Hur förändrar man en sådan människosyn? Och var finns den grundläggande respekten för barnets mänskliga rättigheter?

Den lilla stad jag skrivit om under veckan är, som flera redan gissat, Trogir i Dalmatien (landskap i sydvästra Kroatien). Staden ligger drygt tre mil från Split (gårdagens notis handlade om Split). Den äldre delen av Trogir är belägen på en liten ö, som i sin tur ligger inklämd mellan fastlandet och den betydligt större ön Čiovo. Den gamla stan på sin ö finns med på UNESCOs världsarvslista - läs gärna mer om det här.

Men Trogir är alltså mer än så. En stor del av stan klättrar uppför höjderna på Čiovo-sidan. Här bor drygt 10 000 invånare, men sommartid får siffran mångfaldigas. Igår eftermiddag gick jag i den bleka vårsolen uppför sluttningen, vände mig om och tog bilden till höger. Tornspiran tillhör Sankt Laurentius-katedralen.

Katedralen är en märklig byggnad, kanske mest känd för sin västportal med utsmyckningar av Mäster Radovan, signerade år 1240. Bilden till vänster visar en detalj från portalens ena sida. Annars känns katedralen så här års inte så levande - utkyld, få besökare och inga ljus att tända. Trogirborna söker sig till andra, mindre kyrkor i närheten.

Jag är här för att möta ljuset och få tid att skriva lite mer ostört. Nu är våren på väg, och jag längtar hem. Men vill gärna rekommendera ett besök på den här sidan av Adriatiska havet!