Agneta Bernardzóns reportage i senaste upplagan av Uppdrag granskning hör till de mer upprörande som visats. Jag ser om det vid mitt köksbord och mår fysiskt illa. På bilden berättar Joakim om hur hans kompis Rasmus fördes ut av fosterpappan mitt i natten och sänktes under vatten i en tjärn för att han glömt sina glasögon i skolan. Och Joakim tvingades hjälpa till.

Förutom de grova övergrepp som fyra män nu oberoende av varandra berättar om finns det två detaljer i reportaget som är särskilt alarmerande. Åtminstone en av de socialnämnder som placerade pojkarna i fosterhemmet visste vad som pågick - det framgår tydligt av den sociala akten. Och fosterpappan friades från misstankar efter den polisutredning som gjordes - det blev aldrig något åtal. När åklagaren nu långt senare intervjuas hänvisar han till argument som då framfördes, tydligen godtogs och som därför verkligen skrämmer: särskilda åtgärder krävs för särskilt svåra barn. Alltså: mänskliga rättigheter gäller inte för barn som begått brott eller som är stökiga på annat sätt. Ett slags Guantanamo-resonemang tillämpat inom svensk social barnavård.

En vinkel i programmet var att de aktuella männen inte får rätt till den särskilda ersättning som nu kan beviljas för dem som blivit vanvårdade i samhällets barnavård, eftersom vanvården i detta fall ägt rum efter år 1980. Jag satt med som expert i Upprättelseutredningen. Denna tidsgräns fanns med redan i de direktiv utredningen fick, och som vi alltså var bundna av. I vårt betänkande påpekade vi problemet med det:

Avgränsningen i tid innebär emellertid att de människor som utsatts för övergrepp eller försummelse av allvarlig art före 1920 eller efter 1980 inte har någon rätt till ersättning enligt det här presenterade förslaget. Utredningen vill dock framhålla att regeringen även i dessa fall har möjlighet att bevilja erättning av humanitära skäl (ex gratia). Det kan förslagsvis ske enligt de grunder och med det belopp som i övrigt gäller enligt den här föreslagna lagen om ersättning.

Regeringen valde att först säga nej till ersättning överhuvud taget. Och att sedan, efter starka påtryckningar, gå med på ersättning - men helt ”glömma” ersättningen till dem som vanvårdats efter 1980. Det borde ha varit möjligt att finna en lösning också för dem, i vart fall för dem där brottet preskriberats och där skadestånd därför inte kan utdömas av domstol.

Upprättelseutredningen föreslog också en framtida skyldighet för kommunen att betala skadestånd till barn som vanvårdas i samhällets regi. Det ska kosta att göra illa barn! Den utredningen väntar vi fortfarande på. Medan vanvård fortfarande pågår.

Lördag förmiddag i slutet av april. Frukost med Gunnel. Så vandrar jag upp mot centrum och landar i domkyrkan. Varje lördag kl 10 bjuds här fin musik, oftast på orgel men idag en körkonsert med unga röster, Korallerna och Cantores Cathedrales. Nästan fullsatt kyrka. Som det brukar vara. Som extranummer En vänlig grönskas rika dräkt i tonsättning av Waldemar Åhlén. Långa applåder. ”Inte så ofta vi får applåder efter psalmsång”, säger prästen Pelle Sundelin, som jag växlar några ord med i mittgången. ”Härligt!”

Efter en kopp kaffe och en giffel på Ramlints konditori kryssar jag bland stånden på Mårtenstorget. Och där - ännu ett vårtecken! Röda Kapellet gör sin första spelning för våren, ett genrep inför första maj kanske? Röda Kapellet är en verklig kulturinstitution i Lund. Medelåldern börjar bli hög, men än lever den röda musiken! ”Vi är oense om mycket i kapellet”, säger dagens presentatör. ”Men en sak är vi eniga om - vi är emot det kapitalistiska nyliberala system som råder idag. Och nu fortsätter vi med mer musik!”

Jag köper middagsmat i fiskbilen från Lomma, en bit Gruyère-ost i Saluhallen och en liten flaska vin, innan jag strosar hemåt mot Klostergården med vårsolen rakt i ansiktet. Kan en helg börja bättre?

Det här är ett stort ögonblick för en författare. Jag har just kommit upp till Norstedts förlagshus på Riddarholmen i Stockholm. Och nu får jag det första exemplaret av min nya bok, Leka för livet, i handen. Överräckt av min redaktör, Malin Petersson.

Det är ett jättejobb att skriva en bok. Den här har jag hållit på med under ett par år. Men redaktörens arbete med boken är också viktigt och ibland underskattat. Om en text ska bli en bra bok behövs ett nära, kreativt och prestigefritt samarbete.

Jag får sitta kvar på förlaget en timme och signera böcker. De som först ska få den är de som jag intervjuat och som bidragit med all sin kunskap och erfarenhet. Boken är också deras.

Så nu är boken på väg ut i bokhandeln. Redan nu kan den beställas, t ex här eller här.

Inom kort kommer mer information om boken här på bloggen.

Idag tog vännerna Iris och Per med mig på en runda i trakten av Klingavälsån. Vi ville kolla vilka fåglar som gått igång på allvar efter denna kyliga vår. Jodå, luften vibrerade av fågelsång, även om den ofta dränktes i den starka vinden. Vi höll nästan på att blåsa bort själva men fann åtminstone lite lä i ett fågeltorn så att vi kunde få i oss vår lunch och varmt kaffe (tack till Iris och Per!).

Lärkorna sjöng som besatta, starflockarna tumlade runt, tofsviporna försökte behålla sin värdighet medan en och annan glada övervakade det hela från ovan. Men för mig var det förstås en fågel som jag lyssnade och spejade särskilt efter. Storspoven förstås, den fågel som var karaktärsfågel på ängarna nedanför Ljusåker i Västerbottens inland, där jag bodde i femton år och där jag lärde mig älska spovens vemodigt jublande vårsång.

Och se - här på Vombs vattendränkta ängar gav den oss ett litet smakprov på vårens repertoar! Jag hade förstås glömt min kamera hemma, så det fick bli en mobiltelefonbild. Vattenytan ger en aning om blåsten. Spoven sitter på en av de små öarna, men för att få den synlig på bilden hade jag behövt en kamera med bättre upplösning och teleobjektiv. Ni får helt enkelt tro mig!

En annan fin sångare som är tillbaka i vår är Eric Gadd, nu med albumet Fiende eller vän. Kolla gärna på min dotter Noras pinfärska intervju med honom - här!

I dagarna pågår LitteraLund, en barnboksfestival som blivit en kulturinstitution av format. Och idag gästades festivalen av Isol, årets Alma-pristagare.

Isol kommer från Buenos Aires och har fått priset för sina nydanande bilderböcker för barn. I ett levande och informativt samtal med Ulla Rhedin från Alma-juryn berättade hon om sina inspirationskällor, bland annat om den konsttradition som utvecklades i Argentina i protest mot militärjuntan.

Det var också spännande att höra om hennes sätt att arbeta, ofta i nära samarbete med poeten Jorge Luján (han skriver om Isol här). Isol har arbetat med en rad olika tekniker och har experimenterat på ett djärvt och lekfullt sätt, ofta med mängder av skisser, för att till slut nå fram till det uttryck hon velat ha i just den bok hon arbetat med.

Isol, eller Marisol Misenta som hon egentigen heter, är inte bara en av världens främsta bilderbokskonstnärer. Hon är dessutom sångerska. Hon sjunger både barockmusik och egen mer experimentell musik. Som i Youtube-klippet här nedan.

Grattis Alma till en värdig och intressant pristagare! Och Grattis LitteraLund för fingertoppskänslan att bjuda in Isol till Lund långt innan någon visste att hon skulle få årets pris! Som hon förresten får ta emot i Stockholms konserthus i slutet av maj.

Isol live

Och plötsligt är det vår. I min lilla trädgårdstäppa är det full fart nu. Påskliljorna sprätter upp och jublar intill julrosen, som länge trotsat kylan. Men mest intresserad är jag av hur det ska gå för den till synes ensamma pinnen i förgrunden. Pinne och pinne… det är en rönnsumak med en särskild historia.

Strax intill stod tidigare ett helt rönnsumakträd. I oktober 2009 fälldes det i en höststorm, och jag skrev en sorgsen notis om händelsen här på bloggen. Hösten 2010 planterade jag som ersättning en fliksumak i andra ändan av täppan. Den skymtar längst bort i bild, just hitom det lägre staketet.

Hösten 2011 dök så en ny rönnsumak upp, alldeles av sig själv, säkert en dotter till min gamla - se här. För nära husväggen dock. Så i slutet av oktober flyttade jag den några meter och lade en rejäl lövhög runtom, säkert välbetänkt med tanke på den kalla vinter vi haft. Nu står den här som en pinne och ser sig yrvaket omkring. Jag tror den har klarat kylan - ett skönt ludd vittnar om liv. Jag håller tummarna.

I sopsäckarna ligger löv och annat skräp som fastnat i räfsan. Jag äter middag ute. En koltrast sjunger aftonpsalmer.

I lördags samlades 750 barn från årskurs 4 i Färs & Frosta Sparbank Arena här i

Lund för att spela schack. Det hela ingick i den så kallade Schack4an - se mer här - och nu var det dags för distriktsfinal. Mina barnbarn Stella och Leon var med. Själv var jag tyvärr bortrest, men jag fick en kort rapport från mamma Anna, som sms:ade: ”Det gick bra för dem. De gick inte vidare med klassen men hade roligt och var nöjda”. Helt i Schack4ans anda med andra ord.

Ett utmärkt initiativ, tycker jag som själv spelade tävlingsschack i ungdomsåren. Jag tror schack har mycket att ge barn och ungdomar. Särskilt när det utövas så lustfyllt och prestigefritt som sker här.

I min kommande bok Leka för livet (som utkommer om några veckor) finns förresten ett avsnitt om schack och datorspel. Där… nej, det får ni läsa i boken!