Nu är Leka för livet ute i bokhandeln. Idag har jag också fått besked om att jag ska ha ett seminarium om boken på Bokmässan i Göteborg söndagen den 29 september kl 13. Välkomna ni som finns i närheten.
Nora, min dotter, föreslog att vi skulle göra en podcast om boken. Så häromdagen satte vi oss tillrätta här hemma i Lund. Nora, som både är musiker och journalist, intervjuade. Det blev två samtal om olika avsnitt i boken. Här kommer det första. Vi följer upp med ett nytt samtal om en vecka.
Idag har det varit Kulturskolans dag här i Lund. Med konstutställning i Stadshallens foajé och musik överallt i stan. Blåsarna trotsade regnet och gav sig ut på sin sedvanliga vandring genom centrum. Medan stråkmusikanterna av omsorg om sina instrument fick flytta sina spelningar till Stadshallens stora sal. En blåsorkester med unga musikanter stämde upp på scenen i Stadsparken.
Det känns som ett privilegium att få vandra runt bland alla dessa musicerande ungdomar. Jag är glad över att bo i Lund, där Kulturskolan fortfarande är så levande i stadens liv. Och stolt över att ha tre av mina barnbarn bland de medverkande.
”Jag läste om en aktuell värdering av Europas städer”, berättade Micke, barnens pappa, i en paus mellan spelningarna. ”Ett viktigt mått på en stads värde var hur många orkestrar som fanns i staden.”
Därför blir jag så ledsen när jag läser om hur man på flera håll i landet krymper Kulturskolans budget så att verksamheten hotas. Nu senast drabbas musikskolan i Lycksele, en musikskola som jag känner väl sedan tidigare och som länge varit ett viktigt nav för kulturaktiviteterna i södra Lappland - se här och här. Elever och lärare på musikskolan hotar nu med att i protest ställa in sin medverkan vid det kommande nationaldagsfirandet. Jag förstår dem. Idag satsas det på idrottsanläggningar och ”infrastruktur”. Men det finns en lekens, själens och skapandets egen infrastruktur som är minst lika viktig. Och i den spelar kulturskolan en alldeles avgörande roll.
Vid en release i Hagaparken släpps imorgon Prinsessan Estelles bönbok. Boken ges ut i samarbete mellan Kungliga Hovförsamlingen och förlaget Verbum. Låt mig säga det direkt: Det här är en riktigt fin liten bönbok med spännande texter i en skön blandning av gammalt och nytt. Särskilt uppskattar jag att här också finns böner på våra nationella minoritetsspråk, liksom på arabiska och syrianska/arameiska. Boken är vackert illustrerad av Petra Szabo.
Jag är stolt och glad över att man också tagit med en text av mig i boken. Det är min Aftonbön för trötta föräldrar, som först publicerades i min bok Gudomligt och barnsligt från 1992 och som sedan finns med också i Drottning Silvias bönbok. Bönen kom till på Ljusåker när mina fyra yngsta barn var små. Den är en variation på den bön min egen mamma Gertrud bad för mig och mina syskon. Nu bad jag den, i min tappning, varje kväll tillsammans med barnens mamma, Agneta. Och efter Agnetas död har jag fortsatt att be den, tyst för mig själv. Inte varje kväll, men nästan. Med en del ändringar och tillägg som jag behåller för mig själv.
Här följer bönen. Använd den gärna. Ändra i den om du vill. En aftonbön är till för vardagsbruk.
Gud som haver barnen kär
se till oss som trötta är.
Vart vi oss i världen vänder
håll oss tryggt i dina händer.
När vi lägger oss till ro
som små fåglar i sitt bo
hör vår bön och oss bevara
från vår oro och all fara.
Bred nu över våra barn
filtarna av änglagarn.
Skydda ovänner och vänner
liksom dem vi inte känner.
Och till slut vi hoppas att
du själv får sova gott. God natt!
Amen.
I veckan firas Emils 50-årsdag. Det var nämligen 50 år sedan Astrid Lindgren började skriva på den första boken om Emil i Lönneberga. Men då var Emil fem. Så då borde han väl vara 55 nu? Och ordförande i kommunalnämnden? Redan i bokens första kapitel lovar ju Astrid att han ska bli det. Men jag undrar ändå… för mig är Emil fortfarande samme pojke som han alltid varit.
Jag har skrivit om honom och om min syn på barn i en kort text som publiceras idag. Den ingår som ledare i Babyboom - allt för föräldrar, en annonsfinansierad föräldratidning producerad av Smart Media och inbläddrad i dagens nummer av Svenska Dagbladet. Länken ovan leder till en pdf-version av hela bilagan. Vill du bara läsa min text, som har titeln Tro barn om gott, kan du istället klicka på länken här nedanför.
Och har du inte Emil-böckerna hemma kan jag tipsa om Stora Emilboken, som just kommit ut i ny upplaga.
Tidskriften Elevhälsa utges av Gothia Fortbildning. Huvudredaktör är Nils Lundin, min skolläkarkollega som tidigare arbetat i Helsingborg men nu mest håller till i Malmö. Det senaste numret, nr 2 2013 är ett temanummer om etik. Ett lovvärt initiativ och ett angeläget ämne.
Jag bidrar med en artikel på temat Observera ögat eller möta blicken. Det är en liten filosofisk betraktelse kring några grundläggande etiska dilemman. Det första handlar om val av perspektiv och lojalitet. Vem är egentligen min uppdragsgivare - eleven, föräldrarna eller skolan? Det andra handlar om det ständigt aktuella valet: Ska jag se eleven i hennes friska eller sjuka öga? Ska jag fokusera möjligheter eller begränsningar? Och det tredje dilemmat rör konflikten mellan observation och samspel. Är eleven ett Det, ett föremål för min distanserade bedömning och omsorg - eller ett Du, som jag lär känna, samspelar med och ger plats? Jag närmar mig dessa dilemman med metaforer kring ögat och blicken - betraktarens och den betraktades.
Två skolkuratorer medverkar i temanumret. liksom en skolsköterska, en speciallärare och en sakkunnig inom området juridik och formaletik. Många tankar väcks, en rad etiska frågor berörs utan att så många svar ges. Därför lämpar sig skriften bra som underlag för diskussion. Så jag är just på väg att rekommendera dem som inte redan prenumererar på Elevhälsa att beställa det aktuella numret från Gothia. Tills jag ser vad det kostar. 196 kr + frakt för ett ex av en liten skrift på mindre än 50 sidor - det är faktiskt bara inte klokt! Min senaste bok, Leka för livet, 365 sidor med hårt omslag, kan beställas från adLibris eller Bokus för 177 kr. Ibland undrar man vad förlagen håller på med.
Här bakom en glasruta betraktar jag våren. Bortom parkeringsplatsen grönskande fält ned mot Flackarp.
Idag kom jag ändå ut en kort stund. Och bedövades av alla dofter och färger. Utslagna träd, lökväxter överallt, trastsång.
Jag har legat sjuk ett par veckor nu. Feber, hosta, lunginflammation, antibiotika som inte vill ta. Just i maj, då allting händer, då naturen exploderar i nyvunnen vitalitet.
Jag vill ju vara med, jag också.
Tidningen Land ägnar i sitt senaste nummer ett helt uppslag åt min nya bok Leka för livet. Så roligt! Under alla år på Ljusåker prenumererade vi på Land. Artikeln inriktas, inte oväntat, på det jag skrivit om barns lek i skogen. Ett helt kapitel handlar om det. Jag är bland annat inspirerad av Richard Louvs bok från 2009, Last Child in the Woods (Atlantic Books). Men också av min egen tidiga lek i skogen. En stor del av min vakna tid som barn tillbringade jag där tillsammans med syskon och kompisar.
Richard Louv menar att barn behöver skogsleken. Skogen utgör en så unikt rik miljö. Och det bästa med den, säger Louv, är att den inte har några avsikter. Skogen har ingen agenda. Den får barnen uppfinna själva. Och det är just en sådan i bästa mening fri lek som är så viktig för barns utveckling. Louv oroar sig för att den leken nu håller på att försvinna.
I min egen bok skriver om jag olika orsaker till den förändringen: flytten till stan, mer plats för barn inomhus, konkurrerande bildskärmar, vuxnas rädsla… Men också skogen har förändrats. Modernt skogsbruk har gjort att skogen även för landsbygdens barn inte är lika lekvänlig som förr.
Hur viktigt är det då för barn att få vistas i skog och natur? Hur viktigt är det att barn får leka där utan vuxnas ständiga övervakning och pedagogiska ambitioner? Och kan vi återerövra skogen som lekutrymme för våra barn? Just sådana frågor tar jag upp i boken. Jag tror det är frågor som verkligen behöver diskuteras idag - bland både barn, föräldrar och pedagoger!