Julian Barnes är en brittisk författare som jag blivit alltmer intresserad av. För ett år sedan skrev jag om hans Känslan av ett slut, som fick Bookerpriset 2011- se här. Nu är han åter aktuell med Levels of Life (ännu ej översatt till svenska), en bok som fått många lovord av engelska recensenter och som berört också mig på djupet.

Boken är förbryllande till både form och innehåll och innehåller inslag av essä, fiktion och naken sorgedagbok. För att ta det i tur och ordning:

Den första delen, The Sin of Height, är en essäistisk betraktelse över tre tidiga ballongfarare. Fred Burnaby, en engelsk officer som 1882 flög över engelska kanalen. Nadar, en fransman som främst gjorde sig känd för sina fotografier från en ballong på hög höjd. Och så Sarah Bernhardt, den världsberömda skådespelerskan, som också gjorde några uppmärksammade ballongfärder, då hon bland annat släppte ballast ned mot överrumplade åskådare. Barnes berättar om dessa tre både inkännande och med viss ironisk distans, samtidigt som han skissartat närmar sig mer existentiella frågor. Som vårt behov av lust, äventyr och risktagande. Liksom av överblick. Och frågan vad som hände med människan när hon för första gången fick möjlighet att betrakta jorden från ovan.

I den andra delen, On the Level, får vi följa med in i en fiktiv kärlekshistoria mellan Fred Burnaby och Sarah Bernhardt. Den kan, om man så vill, läsas som en fristående novell om den jämlika kärlekens villkor - och omöjlighet. Också här är tonen lätt med en humoristisk twist, även om ett stråk av smärta nu börjar anas. Samtidigt som jag alltmer undrar över vad det egentligen är för bok jag läser.

Och så, i den tredje delen, The Loss of Depth, hamnar jag mitt i en av de starkaste och mest naket autentiska skildringar av sorg jag läst. Barnes hustru, Pat Kavanagh, dog 2008. De hade varit gifta i trettio år, då Pat drabbades av en tumörsjukdom. Från det att diagnosen ställdes hann det bara gå 37 dagar innan hon var död.

Här befinner jag mig alltså som läsare i ett slags sorgedagbok, skriven med ett alldeles kompromisslöst allvar, omöjlig att värja mig inför. Eftersom jag själv färdats i liknande landskap känner jag igen mig i nästan allt vad Barnes skriver. En del av det har jag för övrigt själv försökt uttrycka i min bok Gå med dig.

Det är först då jag läser om boken som jag börjar se hur den hänger ihop. Det är en bok om höjd och djup i livet. Barnes reflekterar bland annat över hur svårt människan idag har att orientera sig i dessa landskap, när hon varken har Gud i höjden eller myterna om Underjorden som stöd för känsla och tanke. På ett både rörande och starkt berörande sätt beskriver han sitt eget sökande efter mening och sammanhang, där fantasin, drömmen och minnena får ny betydelse - samtidigt som de sviker ibland.

Som författare och språkkunnig funderar Barnes också över ordens möjligheter och tillkortakommanden, till exempel över skillnaden mellan begreppen grief och mourning, där grief är mer ”vertikalt”, beskriver ett sorgens obönhörliga tillstånd, och mourning mer ”horisontellt”, ett skeende, något som rör sig hela tiden. Men ett skeende som likt en ballong kan driva åt olika håll, beroende på vindarna, utan möjlighet för föraren att påverka kursen mer än högst marginellt.

Men kanske just därför blir Levels of Life, paradoxalt nog, en tröstebok. Mitt i den sorg vi alla delar. Eller kommer att få dela. .

Jag ser på Agenda ikväll. Dessa fruktansvärda bilder av döende barn i Syrien. Av allt att döma gasförgiftade. I studiosamtalet talas om vedergällning. Kryssningsmissiler. En mänsklighetens vargavinter.

Jag orkar inte se. Medan jag försöker lyssna tar jag fram min mobil och kollar på bilden jag tog igår istället. På rönnbärsträdet nere vid Sunnanväg. Så rikt. Med risk för sträng vinter enligt bondepraktikan.

Så olika vintrar.

Hur ska jag få ihop alla dessa bilder? Kan världen någonsin bli begriplig? Ju äldre jag blir desto mer förvirrad blir jag. Förtvivlad som aldrig tidigare. Förundrad som aldrig tidigare.

Kyrie, eleison.

Edvard Munch föddes 1863, och under rubriken Munch 150 visas nu en jubileumsutställning i Oslo. Nasjonalgalleriet visar hans tidiga produktion, Munchmuséet hans sena.

Till Oslo ska man komma med båt! Gunnel och jag beställde en minikryssning med DFDS från Köpenhamn - kan rekommenderas, klart prisvärd. Och att segla in i Oslofjorden en tidig morgon är en upplevelse. Längst in ligger den norska huvudstaden, som nu bjuder på många nyheter. Längst ut på Tjuvholmen, utanför Akers brygge, ligger t ex Astrup Fearnley Museum of Modern Art, en spektakulär byggnad ritad av Renzo Piano. Hit gick vi inte den här gången. Däremot besökte vi det nya operahuset, som ligger alldeles vid hamnen. En imponerande byggnad, nu fem år gammal, ritad av den norska arkitektfirman Snøhetta. Innan vi gick ombord igen efter dagen i Oslo gick vi upp på operahusets tak. Det är bara vandra upp som i vilken skidbacke som helst. Och utsikten över stadskärnan är magnifik.

Men innan dess såg vi alltså Munchutställningen. Eller… jag nöjde mig med Munchmuséet och gladdes åt att återse några av mina favoriter, som Amor och Psyche, Den sjuka flickan och självporträttet Nattvandraren. Men medan Gunnel var på Nasjonalgalleriet gick jag i stället runt på Karl Johan. Jag ville se de Ibsencitat som konstnärsparet FA+ (Ingrid Falk och Gustavo Aguerre) lagt in i trottoaren mitt emot universitetet. I somras såg jag deras fantastiskt fina utsmyckning av gångtunneln under Umeå Centralstation, och de flesta som vandrat längs Drottninggatan i Stockholm har säkert sett Strindbergcitaten i gatans mittsträng. Jag har för övrigt intervjuat Ingrid och Gustavo i min bok Leka för livet.

Här i Oslo fäste jag mig vid ett citat, valt av klass 2MDF i Hartvig Nissens skole. Det är från Ibsens drama Lille Eyolf och lyder:

Herregud, en kan da ikke gøre noget bedre end lege i denne velsigne verden

För en tid sedan hörde jag talas om forskning som visat att krukväxter kan förlänga livet på dem som vistas på äldreboenden. Att ha några att sköta om, några som behöver ens omsorg och omvårdnad, gör livet mer meningsfullt och värt att leva. Om det så bara är blommor i ett fönster.

Jag har inte sett den vetenskapliga artikel som visar att det förhåller sig så. Men inte låter det så otroligt. Och för mig har krukväxterna blivit viktigare med åren. Min mamma hade många. Mest kommer jag ihåg jag hennes pelargonier. Så hade hon några humleblomster i kruka, annars en växt för fuktiga ängar. Och så, förstås, några saintpaulior, denna blygt försynta afrikanska växt med sina blå blommor.

Jag minns hur mamma förmanade mig att alltid vattna hennes saintpaulior på fatet. De kunde dö om de fick för mycket vatten, sa hon. Uppriktigt sagt tyckte jag inte det var så mycket till blomma. Trots att blå är min älsklingsfärg. Så jag har aldrig haft dem i mitt eget fönster. Förrän nu.

Min son Erik som bor i Mexiko grattade mig på min födelsedag i maj med en blomsteruppsats. Den kom i en skål från blomsterhandeln och innehöll flera olika växter. Bland annat en saintpaulia. Jag lyfte ut och planterade om den i egen kruka. Och blommorna föll av. Men nu har jag skött om den efter bästa förmåga. På mammas sätt. Och sedan någon vecka blommar den vackert! Så snart ska jag föröka den. Det finns råd om hur man gör på Saintpauliasällskapets fina hemsida (Tänk så många förnämliga små sällskap det finns i detta land!)

Jag vet inte om jag får några bonusdagar på köpet. Men gladare är jag i alla fall.

Idag tog jag tåget till Helsingborg och så färjan över till Helsingör. Och som alltid när jag är där tänker jag på Diderik Buxtehude. Han har en egen gata strax intill Mariakyrkan.

Diderik började sin karriär som organist 1657, 20 år gammal, i den Mariakyrka som ligger i Helsingborg, där han efterträdde sin far. Tre år senare sökte han och fick tjänsten i Helsingörs Mariakyrka på andra sidan sundet, en gammal klosterkyrka som tillhört karmelitorden. Jag har varit där många gånger och tycker mycket om den. Men idag var den stängd.

1668, när Diderik var 31 år gammal, kallades han att provspela i en tredje Mariakyrka, nämligen den i Lübeck. Där blev han kvar till sin död 1707, och där fick hans förnamn också den tyska formen Dieterich. Han blev vida berömd för sitt orgelspel, inte minst för sina improvisatoriska toccator. En av hans elever var Johann Sebastian Bach, som vandrade den långa vägen från Arnstadt för att höra Buxtehude spela.

Jag tänker på Diderik och hans tre Mariakyrkor när jag flyr in på Café Beirut för att undkomma en häftig åskskur. Så låter faktiskt hans musik ibland när han är på det humöret. Som ett oväder som snabbt drar förbi. Jag gillar den. Och det känns stort att han funnits här.

Så är det snart höst igen. Jag är tillbaka i Lund efter några veckor i Västerbotten. Bilden här intill är tagen vid Kultsjön i Klimpfjäll på kvällen den 22 juli. En vacker sommarkväll. Nog tycks båten vara att föredra för den som ska ut på sjön. Men här är man van vid snabba väderomslag och rustad för alla eventualiteter. Och det är väl så man ska leva, antar jag. Just nu känner jag mig inte rustad för någonting.

Lite planlöst vandrar jag runt i Lund igen, utrustad med appen Run Keeper i mobilen. Uppmuntrad av min doktor försöker jag gå en mil om dagen. ”Du kan mer!” sa han, när jag förklarade att jag gick fem kilometer.

Idag kom jag förbi Arken, bokhandeln i Domkyrkoforum. Och se där - där står min bok i skyltfönstret! Så roligt! Annars har den väl inte synts så mycket än. Men några har upptäckt den. För en vecka sedan fanns en krönika om boken på kultursidan i Sydsvenskan, författad av sociologen David Wästerfors. Den blev jag glad för. Du kan läsa den här.